Allt fler björnar fälls under skyddsjakt. En björn dödad under skyddsjakt innebär i de allra flesta fall kasserat skinn och kött. Destruktionen av skyddsjagade björnar bekostas av skattemedel.
2017 fälldes 71 björnar under skyddsjakt i Sverige. Det är rekord.
Totalt handlar det om drygt 700.000 kronor i kostnader för transporter och destruktion samt förlorat kött- och skinnvärde för de björnar som fälldes under skyddsjakt förra året.
Den svällande skyddsjakten på björn handlar även om en viktig principfråga: Är det rimligt att den svenska björnstammen i praktiken till stor del förvaltas genom skyddsjakt?

Svensk Jakt har granskat skyddsjakten på björn – främst i Norrbotten där den omfattande skyddsjakten 2017 medförde att det inte blev någon licensjakt på hösten.

Före detta naturbevakare riktar stark kritik mot länsstyrelsen i Norrbotten

Av: Lars-Henrik Andersson

Så här skrev Magnus Eriksson, före detta naturbevakare i Arjeplog, i ett inlägg på Facebook efter länsstyrelsen i Norrbottens beslut att slopa licensjakten på björn hösten 2017:
”Så många år av mitt liv bortkastat och så många år av fältarbete som nu är ödelagt.”
– Det saknas en röd tråd inom björnförvaltningen, vilket medfört negativa konsekvenser för licensjakten på björn, säger Magnus Eriksson till Svensk Jakt.

Magnus Eriksson sade upp sig från jobbet som naturbevakare vid länsstyrelsen i Norrbotten för några år sedan. Under sin anställning hade han bland annat ansvaret för att utföra skyddsjakt på stora rovdjur inom Norrbottens län. Numera bor han i Gävle och jobbar i en annan bransch. Han har ett stort intresse för björnjakt, främst med ställande hund. Och han åker alltjämt till Arjeplog för att jaga på hösten.

När han läste en artikel i Svensk Jakt förra sommaren om att det inte blir någon licensjakt på björn i Norrbotten på grund av en omfattande skyddsjakt, satte han sig vid datorn och skrev ett långt inlägg på Facebook.

”Man måste förstå att helheten till exempel innefattar allt från renskötare, bybor, jägare till beslutsfattare och vilka bakomliggande faktorer som utgör receptet för om en viltart tillåts öka eller minska lokalt. För det handlar om vad människan lokalt tillåter eller inte. När vi pratar begreppet jakt så är det i skogen eller på fjället den utförs, inte bakom ett skrivbord.”

Han berättar att när han började vid länsstyrelsen i Norrbotten 2003 såg han olika läger och aktörer som stretade åt helt olika håll.

– Jag försökte få renskötare, bybor, myndigheten och jägare att dra åt samma håll. Det är ju helt perfekt om en jägare kan få möjlighet att skjuta en björn under vanlig jakt, likaså att en renskötare som drabbas av skador på sina renar kan få möjlighet att avliva den björnen, säger Magnus Eriksson och fortsätter:

– En fungerande rovdjursförvaltning ger inte bara möjlighet till olika typer av jakt, det ökar även en rovdjursstam lokalt och minskar illegal jakt lokalt.

Magnus Eriksson, tidigare naturbevakare vid länsstyrelsen i Norrbotten. Foto: Privat

Foto: Olle Olsson

Magnus Eriksson anser att man nu är tillbaka på ruta ett, där olika aktörer åter igen stretar åt olika håll.

– Vanlig jakt är ett utomordentligt sätt att förvalta en björnstam på och den går även att utveckla för den intresserade. Jakt är en förvaltningsåtgärd för att decimera en viltstam, när det alltså finns fler individer än fastslagna mål. Skyddsjakt är till för att avliva enstaka skadegörande individer, alltså ett enskilt rovdjur som dödar mer ren än den ger ersättning för i form av förekomst, föryngring och så vidare.

Magnus Eriksson menar att 42 björnar fällda under skyddsjakt 2017 i Norrbotten är många fler än ”enstaka skadegörande individer”.

– Det är en siffra som mer stämmer in på en decimering av en viltart. En förvaltning är tänkt att ge en jämn och långsiktigt hållbar stam av björn. Länsstyrelsen i Norrbotten kan inte hålla på att år efter år, utan att någon reagerar, tillstyrka skyddsjakt under våren i sådan omfattning att det inte blir någon licensjakt i slutändan.

 

Magnus Eriksson efterlyser nu en granskning av länsstyrelsen i Norrbottens björnförvaltning.
Han berättar att den omfattande skyddsjakten också beror på att våren är sen, det ligger kvar mycket snö i samband med att björnen går ur idet och renvajorna kalvar. Därmed är det lättare att upptäcka björnspår.

– De vårar som snön försvunnit relativt snabbt upptäcker man inte skadorna som björnen orsakar.

Magnus Eriksson kommer sedan in på svårigheten med att inventera björn, speciellt i Norrbotten med stora väglösa områden.

– Om man har en låg tilldelning på licensjakt baserat på beräknat antal individer, så att man året efter är tvungen att skjuta så många björnar på skyddsjakt, så upplever jag att stammen lokalt är högre än man beräknat. Den viktigaste delen, alltså grunden i björnförvaltningen, är därav felaktig, säger Magnus Eriksson.

Han berättar också att när det gällde skyddsjakt på honor med ungar var det särskilt viktigt med dokumentation när han jobbade som naturbevakare.

Svensk Jakts granskning visar att länsstyrelsen i Norrbotten den 29 maj 2017 tog beslut om skyddsjakt på en hona med två fjolårsungar, trots att det inte fanns någon dokumenterad skada. Någon naturbevakare hade heller inte varit på plats. Länsstyrelsen tog beslut utifrån uppgiften från samebyn att en björnhona uppehöll sig centralt inom samebyns kalvningsland.

Magnus Eriksson berättar att det fanns diskussioner tidigare om att införa zoneringar inom en sameby där vissa rovdjursfria zoner skulle finnas. Inom dessa zoner, till exempel inom ett viktigt område för kalvning, skulle alla stora rovdjur tas bort. I dag finns inte något sådant beslut taget. I dag finns licensjakt samt skyddsjakt på skadegörande individer.

– Jag upplever att kraven för att få skyddsjakt har sänkts. Numera verkar många skyddsjaktsärenden handla om att ta bort björnar som befinner sig inom ett visst område, och då är det en decimerande jakt. Skyddsjakten är ju till för att ta bort enskilda björnar som gör stor skada. Ska man ha en decimerande jakt så är det licensjakt man ska ha, säger Magnus Eriksson.

Han befarar nu att det åter igen blir grupperingar: renskötseln, jägarna och staten.
– Det finns risk för motsättningar. Det tar tid att bygga upp ett gemensamt förtroende och samarbete. Tyvärr kan det gå snabbt att rasera.