För snart tio år sedan undersökte Karl Hedin hur betningen av älg när tallarna var unga slog igenom i den sågade trävaran när skogen levererades som tallkubb till hans anläggning i Krylbo.

Resultatet, som visade att mycket lite av utskottet hade klassats ner på grund av älgbetesskador, väckte uppmärksamhet. Och slutsatserna Karl Hedin drog fick hård kritik, från i första hand storskogsbruket.

– Men jag har inte slutat att tänka på den där lilla ovetenskapliga undersökningen vi gjorde. Och problemen med viltskadat timmer har inte ökat, trots att det var de som sa att jag skulle få se på annat efter några år.

Vetenskaplig undersökning

Frågan om var älgskadorna tagit vägen från betade ungträd fram till kubbsågen kvarstod alltså, och förra året bestämde sig Karl Hedin för att ta ett omtag.

Karl Hedin är arbetande styrelseordförande för sågverks- och byggvaruhandelskoncernen AB Karl Hedin. Foto: Jan Henricson

– Men den här gången ville jag att undersökningen skulle göras på ett vetenskapligt sätt, med fler parametrar och en omfattande dokumentation.

Uppdraget gick till Jacob Granberg som en del i hans traineeår på företaget. Resultatet presenterades nyligen i rapporten Konsekvenser av viltskador för sågverk och skogsägare i Mellansverige.

”Den här gången ville jag att undersökningen skulle göras på ett vetenskapligt sätt, med fler parametrar och en omfattande dokumentation.”

Rapporten är omfattande men sammanfattningsvis kan sägas att inte bara den sågade trävaran har undersökts, utan också hur mycket som vrakas på grund av viltskador, liksom i vilken omfattning viltskador är orsaken till att skördarföraren bestämmer att en bit som skulle kunna gå till sågen läggs i massavedshögen istället.

Låga kostnader

Och man kan säga att resultatet av bedömningen som gjordes av virket i utskottspaketen för tio år sedan överensstämmer förvånansvärt väl med det som framkommer i den vetenskapliga undersökningen.

– Kostnaderna som sågverket får på grund av viltskador uppgår till 256.500 kronor per år, vilket inte är särskilt mycket att bråka om sett till att omsättningen är cirka 500 miljoner kronor.

– Skogsägarens kostnader för viltbetet har vi, med utgångspunkt från vårt eget skogsinnehav och vad vi levererar till sågen, räknat till en krona per hektar produktiv skogsmark. Något man kan sätta i relation till att jakten inbringar i snitt 60 kronor per hektar, där inte ett vargrevir drar ner priset, säger Karl Hedin.

”Kostnaderna som sågverket får på grund av viltskador uppgår till 256.500 kronor per år, vilket inte är särskilt mycket att bråka om sett till att omsättningen är cirka 500 miljoner kronor.”

Han betonar att resultatet gäller det område i Mellansverige varifrån sågverket i Krylbo får sin råvara, det vill säga Bergslagen med närmaste omnejd.

– Det skiljer sig åt därför att förutsättningarna är olika, säger Karl Hedin och tar ett par exempel. I Sydsverige finns problemet med att det planterats alldeles för lite tall. I norr får man till exempel ta hänsyn till problemen som vandringsälgarna orsakar.

Enskilda plantor

Men hur ska man kunna förklara detta? Att kostnaden för skogsägaren på grund av viltbete endast är en krona per hektar skogsmark låter ju osannolikt? Särskilt i beaktande av de larmrapporter som med jämna mellanrum kommer från skogsbruk och skogsstyrelse om omfattande betesskador.

– Jag menar att man tänker och resonerar fel. Vad säger till exempel Äbin där fem procent färska betesskador är acceptabelt? Vem har hittat på det? Istället för att räkna enskilda betade plantor måste beståndet som sådant bedömas utifrån samtliga trädslag och slutenhet. Det är så jag gör när jag går i mina skogar. Då får man ofta en helt annan bild av hur viltbetningen påverkar ungskogen, säger Karl Hedin.

Faktorerna som ligger till grund för dagens förvaltning är för osäkra, anser Karl Hedin. Foto: Johnny Olsson

Han menar att grunden till den oro för viltbete som genomsyrar skogsbruket tog sin början i samband med älgexplosionen på 1970-talet.

– Sedan dess har skogsägare och skogliga tjänstemän bekymrat sig för vilka förluster som ska uppstå om 25–30 år, när tallen ska sågas. Nu kan jag presentera ett svar, säger Karl Hedin.

– Vid måttliga betesskador, vilket vi har här i Västmanland, röjs skadade träd bort redan i ungskogen. Några följer med in i förstagallringen, vilket vår undersökning visar, men ger små förluster. Och jag törs säga att när tallskogen ska slutavverkas finns det i princip inga träd kvar med skador från viltbete.

Men viltbetningen ger också tillväxtförluster. Det finns forskning som visar att betning av toppskott till och med ger stora förluster, i både tillväxt och kvalitet.

– Ja, jag känner till det. Men jag är tveksam till de resultaten som ofta är hämtade från bestånd med ett extremt betestryck, förorsakat av vandringsälgar, säger Karl Hedin.

”När tallskogen ska slutavverkas finns det i princip inga träd kvar med skador från viltbete.”

En ny modell

Med stöd av resultaten i rapporten förespråkar nu Karl Hedin en annan modell för att bedöma hur viltskador påverkar framtida vinster och förluster i skogsbruket.

– Gör som vi har gjort. Undersök vilka kostnaderna för viltskadorna är nu i relation till hur stor älgstammen var i förhållande till betesareal när träden var i beteshöjd. Om kostnaderna bedöms vara acceptabla ser vi till att ha samma förhållanden nu som vi hade då, det vill säga en älgstam som har tillräckligt att äta utan att det får någon större betydelse för varken industri eller skogsägare när träden ska skördas och sågas. Då slipper vi dessutom att oroa oss. Bara genom det är mycket vunnet, säger Karl Hedin.

Mindre byråkrati

Med samma tankegångar i botten föreslår han också att nuvarande älgjaktsystem slopas, för att ersättas med ett som han anser är mindre byråkratiskt, mer exakt och som dessutom kostar mindre.

– Faktorerna som ligger till grund för dagens förvaltning är för osäkra, en del information kan inte användas förrän den är inaktuell. Dessutom är det jägarna som i praktiken styr avskjutningen. Vid en viss lägsta nivå på älgstammen slutar man jaga, och detta oavsett vad styrelserna i älgförvaltningsgrupper och älgskötselområden har beslutat.

Ett nytt system

Karl Hedin föreslår ett nytt älgjaktsystem i fem punkter:

Foto: Johnny Olsson

• Älgförvaltningsgruppen avskaffas som styrinstrument, men markägarna i gruppen sitter oavlönade kvar för att hålla koll på dagens kostnader samt 25 år gammal älgavskjutning och tallbetesareal. Markägarna bestämmer med utgångspunkt från det vilken avskjutning som är önskvärd.

• Älgskötselområden upprättar med kännedom om markägarnas önskemål treårsplaner som kontrolleras och godkänns av Jägareförbundet inom ramen för det allmänna uppdraget.

• Jägarna genomför avskjutningen med möjlighet till variation inom treårsplanen med möjlighet till förändring med plus/minus tio procent.

• Svenska Jägareförbundet samlar in avskjutningssiffrorna som rapporteras till länsstyrelsen.

• Älgavgiften sänks till den kostnadsnivå som det nya systemets kräver.

Kritiken kommer

Karl Hedin är väl medveten om att han kommer att få kritik för sina slutsatser och att resultatet av undersökningen som gjorts kommer att ifrågasättas, samt få höra påpekanden om att ett stort intresse för älgjakt kan fördunkla även en skoglig företagares omdöme.

– Många kommer inte att hålla med, säger Karl Hedin och ler lite när jag försöker provocera honom. Men rapporten finns tillgänglig för granskning och jag ska noga lyssna på den som säger att det finns fel i den. Jag välkomnar dessutom vidare forskning på området.