För nästan sex år sedan gavs Naturvårdsverket i uppdrag att utreda hur skyddsjakt på varg kan utvecklas. Utredningen var ett regeringsuppdrag från dåvarande landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S).

För ett år sedan, i början av 2020, gjorde Svensk Jakts reporter Olle Olsson en större granskning av det här området: Hur fungerar skyddsjakten på varg i Sverige?

Svaret blev tydligt: skyddsjakten på varg fungerar inte.

Granskningen blev mycket uppmärksammad och som en följd av tidningens artiklar arrangerades även en temadag i riksdagen där vargförvaltning i allmänhet och skyddsjakt på varg i synnerhet diskuterades av politiker, experter och brukare.

I dag, nästan på dagen ett år efter att vargen diskuterades i riksdagen, har egentligen ingenting hänt.

I stället fortsätter myndigheterna att tolka Viltskadecenters nästan 20 år gamla tumregler som om de vore lagtext.

Möjligtvis kan man se att det blivit ÄNNU svårare att få en skyddsjaktsansökan på varg beviljad.

Detta trots att alla – verkligen alla, politiker, experter, brukare och värnare – är överens om vikten av att ha en fungerande skyddsjakt på problemindivider av varg.

Svensk Jakt har bevakat vargfrågan sedan vargarna åter gjorde sitt inträde i Sverige i början av 1980-talet.

Hur många artiklar om varg som publicerats i denna tidning sedan dess vågar jag nästan inte tänka på. Många gånger har man nog trott att botten varit nådd i frågan om varg.

Tyvärr blir vi ständigt varse att det faktiskt kan bli ännu sämre.

Så sent som förra veckan kom ett skyddsjaktsbeslut som definitivt tillhör bottenskiktet av alla de beslut som vargbyråkrater lyckats knåpa ihop under 2000-talet.

Det handlar om länsstyrelsen i Gävleborgs beslut att inte tillåta skyddsjakt på de vargar som revirmarkerar på gårdstomter i Ovanåker och Bollnäs.

Det här handlar alltså inte om några ungvargar som jagar rådjur intill folks altaner. Det handlar om två vuxna vargar som bildar revir mellan husen. Och i maj månad kommer de av allt att döma dessutom ha en skock valpar med sig.

De här två kommunerna är två av landets mest rovdjurstäta. De som bor här vet exakt hur det är att leva med rovdjur. Och de kan nog snart skriva avhandlingar om hur mycket politiska löften i vargfrågan är värda, när dessa löften omsätts i handling på det sätt som tjänstemännen på ansvariga myndigheter gjort här.

Men inte ens den mest myndighetsskeptiske inlandsbon hade för tio år sedan trott att det skulle finnas ett vargrevir på människors gårdsplaner. Och den som då sagt att staten dessutom skulle tillåta vargetableringar där skulle förmodligen stämplas som komplett galen.

Nu har Ovanåkers kommun lyssnat till sina medborgare och satt ner foten mot den närmast religiösa övertygelse som tycks finnas hos myndigheterna när det handlar om att vargarna alltid ska bli fler till antalet.

Men det blev inget bifall till kommunens skyddsjaktsansökan, utan i stället delar länsstyrelsen ut en klapp på huvudet till såväl kommunen som de människor vars gårdsplaner nu revirmarkeras av varg.

För det blev ingen skyddsjakt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tycker tvärt om att det är helt okej att du har en flock vargar på din tomt.

Myndigheten skriver i sitt avslag: ”Det finns inget stöd för att revirmarkeringar inne bland hus skulle förebåda något särskilt problematiskt”.

Är botten i vargfrågan nådd nu?