Kommer vi med dagens HD-dom att se en ökad kommersialisering av fjälljakten? Där småviltjakten blir en riktigt exklusiv historia, endast tillgänglig för de allra mest välbeställda?

Det återstår att se.

Girjas sameby vann mot staten

Känslan på förhand är att ju mer man betalar för sin jakt, desto mindre kommer det upplevas som en störning av renskötseln …

Men jag har haft fel förr.

Upp till bevis – snabbt

Girjas företrädare har under hela den här processen intygat att de inte har några avsikter i den riktningen. Lokala jägare ska inte märka någon försämring, har Girjas ordförande Matti Berg hävdat gång efter annan.

Nu blir det upp till bevis. I första hand för Girjas, men framöver säkerligen även för andra samebyar.

Men det är bråttom, för i nuläget är Girjas marker helt stängda för jakt. Efter dagens dom avvecklade länsstyrelsen i Norrbotten omedelbart sin försäljning av jakt- och fiskekort på Girjas områden.

– Hur jakten ska hanteras i fortsättningen är nu en fråga för Girjas sameby, konstaterar Fredrik Hedlund, kommunikationschef vid länsstyrelsen i vårt nordligaste län.

JK: Girjasdomen kan få politiska följder

Hur kommer det administrativa systemet som helhet att fungera, när ansvaret överförs från länsstyrelse till sameby?

Kommer svenska jägare att tvingas stå med mössan i hand hos samebyarna, för att få möjlighet att jaga och fiska på mark som vi alla – genom staten – äger?

Är det uppkomsten av en ny privilegierad ”fjälladel” vi nu bevittnar?

Vissa samer – inte alla

Rätten som nu av Högsta domstolen tillerkänts Girjas sameby är en seger för just – samebyn. Det vill säga de samer som arbetar med renskötsel. Den stora merparten av minoritetsfolket samer är dock inte involverade i renskötsel, och för dem är HD:s avgörande således en lika stor förlust som för alla andra icke renägande medborgare.

Girjasdomen får följdverkningar för all fjälljakt

De samer som inte ingår i en sameby får inte heller några rättigheter till jakt och fiske. Eventuellt tal om en historisk seger för en förtryckt hel etnisk grupp kommer därför på skam.

Men i en TT-intervju med Sametingets ordförande Per-Olof Nutti i dag framgår följande:

”Med domen är det möjligt att se över lagstiftningen för att samer, oavsett om man är med i en sameby eller står utanför, ska få möjligheten till jakt och fiske i de områden man kan hänvisa sin börd, menar Per-Olof Nutti.”

I så fall uppstår frågan: Vem är same – och vem är det inte? Och hur avgör man det utan en folkräkning på etnisk grund? Det där med register baserade på etnicitet är ju generellt, som väl bekant är, ett rätt känsligt kapitel …

Om vi för stunden bortser från ”etnicitetsaspekten” innebär dagens besked en sorts återinförande av skråprivilegier. I Sverige avskaffades skråväsendet 1846, men 174 år senare får nu yrkeskåren renskötare rättigheter som inga andra svenska medborgare har.

Vattenkraft och malm?

Den verkligt intressanta frågan, som HD inte besvarat i det här målet, handlar förstås om äganderätten i ett större perspektiv. Sveriges 51 samebyar, med sina totalt 4.636 renägare (2018), omfattar landområden som utgör en betydande del av landets yta. Nästan hälften, närmare bestämt.

Innebär dagens avgörande att nästa steg nu kan komma att handla om rätten till vattenkraft, vindkraft och gruvnäringens mineraler på dessa marker?

I jämförelse med de värden som finns samlade där, är jakten och fisket givetvis småsmulor.

Svenska staten kan leva med att förlora kontrollen över jakten och fisket.

Men vattenkraften? Och malmen?

Regeringen analyserar nu Girjasdomen

De gråzoner och konfliktytor som uppstår när man å ena sidan säger att staten äger marken, men å andra sidan ger vissa medborgare mer rätt än andra till nyttjande av dessa marker, har inte undanröjts av Högsta domstolens dom i Girjasmålet. Långt därifrån.

Dagens dom utgör slutpunkt för en tio år lång process, men är sannolikt också startskottet på något annat.

Men vad?