Naturvårdsverkets hantering av vargen är som historien om den lille mannen som vill få en rock uppsydd hos mäster skräddare. Det blir inget alls av de löften som getts och de beslut som tagits.

Synonymen En nyttig jägare skriver i ”Dags att jägarna tar betalt för jakten” på svenskjakt.se att markägarna borde betala jägarna för att jaga och inte tvärt om. Jag håller inte med.

Bonden, skogsbolaget och storgodsägaren vill ha bort viltet som förstör deras grödor och skogar. Javisst, säger jägaren. Vad vill du ha för det? Där ska vi som jägare istället säga, vad får jag för det?

Att någon representant från EU understår sig att klaga på hur Sverige sköter sina vargar är verkligen magstarkt. När det gäller flyktingar kan tydligen EU:s medlemsländer bete sig hur som helst.

Jakt och målskytte är djupt förankrade i det svenska samhället och en viktig del av folkrörelserna. I Sverige finns det nästan 300 000 jägare och motsvarande har Svenska Skyttesportförbundet ungefär 80 000 medlemmar. Det finns en stark kraft i den organiserade skytterörelsen, för många människor är jakten en livsstil som till och med kan avgöra valet av bostadsort.

Man kan läsa om det i tidningar, man hör talas om det i TV och det finns
mängder med inlägg på Internet om hur rädda människor är. Folk är rädda om sina familjehundar och man uppmanas att inte gå ur bilen. Inte sällan är man livrädd att gå utanför den artificiella tryggheten gatornas blåaktiga belysning ger.
Nu har ni nog redan gissat att jag pratar om vildsvin, men även om älg.

Naturskyddsföreningen, ornitologer, med flera framställer det som att de ensamma skyddar och värnar naturen. Motsatsen är jägarna som dödar djur och i grunden är onda människor. Denna bild som sprids allmänt måste motverkas.

Jakten debatteras för närvarande flitigt. I ATL nr 73 upprepar några Tibrobor kravet att Jägareförbundets allmänna uppdrag ska upphöra och flyttas till en statlig myndighet. I Svensk Jakt nr 11 riktar ordföranden i Jägareförbundet i Blekinge kritik mot att markägarna har utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna och anklagar markägare för att vilja ”slutavverka” älgarna.

Efter att Naturvårdsverket presenterade den senaste vargutredningen, som man helt onödigt utfört på uppdrag av den röd-gröna regeringen till ökade kostnader för samhället, har det hänt ytterligare intressanta saker i vargcirkusen.

Svenska jägare blir allt äldre och medelåldern på våra jaktlag ökar successivt. Som jaktledare ser jag en hel del utmaningar i och med detta. Återväxten är dålig och frågan som infinner sig är: vem ska sköta viltvården om 20–30 år i Sverige?

Med jämna mellanrum höjs röster för att korta av jakttiden för älg. Ibland till och med från jägarna själva och deras organisationer. Varför? Har man fastlagt hur många och vilka älgar som bör skjutas ett visst jaktår har det väl ingen betydelse om dessa fälls i oktober eller februari?

Det är lätt att glömma bort alla de medlemmar, ledare, förtroendevalda och kollegor som säkerställt en ny fantastisk jaktsäsong.. Det är på grund av deras insatser vi har så hög acceptans för jakten i Sverige, skriver Jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld.

Vad betyder jakten för dig? Vad betyder den för våra barn, de som är vår framtid? Vi läser det överallt: hur viktigt det är att vi som jägare sprider god information och en positiv bild av jakten. Vem sprider du det till?

Utan jakt riskerar nu livskraftiga sälstammar att drabbas av sjukdomar. Det är en effekt av att EU-parlamentet röstat för att förbjuda handeln med sälprodukter. Vad gör EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström åt den saken, frågar Europaparlamentariker Christofer Fjellner (M).

I en debattartikel som tidigare publicerats på svenskjakt.se skriver ledande företrädare för WWF att det är dags för en långsiktig och tydlig förvaltning av inte bara varg utan också övriga arter. Denna inställning måste föreningen använda för att revidera sin hittills förda rovdjurspolitik, skriver Åke Skogevall i en replik.

I ett svar på Hans Boströms debattartikel på svenskjakt.se skriver företrädare för WWF att det är dags att fatta tydliga politiska beslut för rovdjursförvaltningen.

I Sverige har vi ovanan att snällt böja oss för överhögheten, knyta näven i fickan och streta vidare. Det gäller tydligen även våra politiker, inför deras överhöghet, EU-kommissionen. Är det inte dags vi tillsammans rätar på ryggen och ber kommissionen lägga sina resurser på något viktigt i stället för på vår vargstam?

Så gott som alla vargar uppvisar drag som tyder på inblandning av hund. Hybrider rapporteras från hela vargzonens gräns mot Europas kulturbygder. Varför skulle det vara annorlunda i Norden?

I artikeln ”Rovdjurskonflikten – det är dags att lösa den nu!” presenterar WWF många fina ord som kanske ser bra ut vid första anblicken, men substansen i artikeln är minimal och det är svårt att se det som att WWF sträcker ut en hand. Snarare slår WWF in öppna dörrar. Det skriver Hans Boström i en kommentar till WWF-företrädarnas inlägg.