fredag 22 november

Opinion

Publicerad 5 januari 2016 - 16:18

Krönika

Krönika: När tar vargvärnarna avstånd?

UPPDATERAD Vargvännerna missar inga chanser att kräva att jägarorganisationerna tar avstånd från illegal jakt. När ska vargvärnarna ta avstånd från det hat, hot och våld som riktats mot eftersöksjägaren Mattias Heed, för att denne avlivat en trafikskadad varg?

Nyårsafton är för de allra flesta en helledig dag – och kväll – avsatt för umgänge med goda vänner. För att fira det år som gått, och fira in det nya.
Så var dock inte fallet för Mattias Heed. Klockan 22.32 på nyårsaftonen blev han uppringd av polisen och inkallad för att utföra den tjänst han – och cirka 5.500 andra svenska jägare – frivilligt ställer upp på: Att se till att spåra upp och förkorta lidandet för trafikskadat vilt.
Oavsett tid på dygnet.
Oavsett veckodag.
Oavsett årstid eller väderlek.
Oavsett var i landet viltolyckan inträffat.
Via samarbetsorganet Nationella viltolycksrådet finns dessa 5.500 svenska jägare och deras hundar alltid till samhällets tjänst.
För en symbolisk ersättning är det eftersöksjägarna som rycker ut och minimerar smärta och lidande för vilda djur som skadats i trafiken.

 

Sedan 1 januari 2010 måste alla viltolyckor anmälas – även om djuret inte är synbart skadat.
Trots att det gått sex år sedan denna anmälningsplikt infördes är det fortfarande rätt många människor som inte känner till den. Det är också anledningen till att antalet anmälda jaktbrott ökat på senare år. Trafikskadat vilt som påträffas i efterhand blir då ett streck i statistiken – ett anmält jaktbrott.
Just denna statistik har jaktmotståndare använt sig av för att svartmåla jägarkåren. Det är enkelt att förleda allmänheten att tro att det är jägarna som blivit mer kriminella, när det i själva verket är icke-jägare som står för ökningen av jaktbrott. Ja, det vågar jag påstå – för de jägare som inte känner till anmälningsplikten vid viltolyckor är synnerligen lätt räknade…

 

Vi återvänder till nyårsnatten. När vi andra skålade i mousserande drycker befann sig Mattias Heed ute i den bistra vinternatten, för att försöka spåra och avliva en trafikskadad varg.
Ett icke särskilt avundsvärt uppdrag. Skadat vilt är inte ofarligt – och ett skadat högpotent rovdjur som varg är det definitivt.
Men Mattias Heed gör en under omständigheterna föredömlig insats. I samtal med den i olyckan inblandade bilföraren lyckas han snabbt lokalisera den skadade vargen, som hoppar på tre ben och blöder från ett öga. Han får från polisens länskommunikationscentral klartecken att omgående avliva vargen. Han avlivar vargen med sammanlagt sex skott i tämligen snabb följd.
För att inte ta några som helst risker.
En mycket svårt skadad varg har besparats utdraget lidande.

 

Mattias Heeds insats för samhället har sedan dess, i allehanda nätforum för vargvärnare, ”belönats” med spott och spe, anklagelser om tjuvjakt, illvillig spridning av osanna rykten. Han har hotats till livet, han har tvingats ta emot uppmaningar om att skjuta sig själv.
Ingenting annat än varg tycks vara heligt för den sekt av ”rättroende” som gjort detta rovdjur till symbolart och totemdjur.
Nu har någon eller några även sökt upp Heed, placerat skriftliga hotelser på hans fordon, slagit sönder framrutan på hans bil.
Det som riktats mot Mattias Heed är ingenting annat än avskyvärt.
Det här handlar inte om jakt. När man tar till våld mot en eftersöksjägare för att denne utför sitt jobb på uppdrag av polis, då är det någonting mycket allvarligare, viktigare.
Det är ett angrepp på hela vårt samhälle.

 

Vargvärnarorganisationerna har aldrig tvekat att hålla Svenska Jägareförbundet – och andra jägarorganisationer – indirekt ansvariga för illegal jakt. Så snart vargvännerna fått chansen har det antytts att jägarorganisationerna mer eller mindre sanktionerat illegal vargjakt, genom att driva på och piska upp vargfientlig stämning.
Med denna logik kan man nu avkräva Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen, WWF, Nordulv, Wolf Association Sweden – och allt vad de nu heter – samma tydliga avståndstagande.
Jag betvivlar att vi får se något sådant, men om det skulle ske är jag den förste att applådera dem.
För de organisationer som vill göra det kommer vi givetvis att upplåta redaktionell plats, här i Svensk Jakt. Ni är varmt välkomna med ert skriftliga avståndstagande.

 

För sanningen är denna: Dessa vargextremistiska organisationer är indirekt ansvariga.
Genom att aldrig kompromissa, genom att kategoriskt motarbeta allt som har med vargjakt att göra, genom att sabotera alla försök att åstadkomma en normaliserad förvaltning av varg, genom att underblåsa spridandet av rena lögner om jakten och jägarna, och genom att alltid utmåla jägare som mer eller mindre onda i största allmänhet – är det vargvännernas organisationer som bär ansvaret här.
Ännu en gräns är passerad.
Kommer människor att behöva skadas, eller rentav dö, innan ni inser att ni också bär ett ansvar?

 

Fotnot: Sedan denna krönika publicerades (5 januari) har Anti Poaching Unit (APU) (15 januari), Svenska Naturskyddsföreningen (19 januari) och Världsnaturfonden WWF (19 januari) officiellt tagit avstånd från hot och våld mot eftersöksjägaren Mattias Heed.

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se

Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.

Skribent

Martin Källberg

martin.kallberg@svenskjakt.se

Andra läser också

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Delta i debatten

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3.000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till debatt@svenskjakt.se

Senaste nytt

Mest läst

Mina artiklar

Senaste från Annonstorget