Trots färre vargar har man i Norge en betydligt större licensjakt än i Sverige. Märkligt.

De senaste månaderna har många skjutbanor tvingats stänga på grund av utebliven besiktning. Detta har drabbat såväl skytteidrotten, som de jägare vilka inte kunnat öva inför jakten i den utsträckning de önskat. Det är angeläget att flytta ansvaret för att besiktiga skjutbanor från Polismyndigheten.

Vad har egentligen störst betydelse – den ”goda intentionen” – eller konsekvenserna?
Ska symbolik verkligen värderas högre än resultat?

Det är glädjande att länsstyrelsen har uppmärksammat behovet av dialog mellan alla berörda parter när det gäller möjligheten att vara på våra fjäll i Jämtland. Men varför vänta till nästa år?

Det är med sorg i hjärtat jag ser vårt fina viltvårdsområde knaka i fogarna med risk för splittring och avregistrering.

I en debattartikel frågar Jägareförbundet Västerbottens ordförande KG Abramsson vad hela folkets skogsbolag Sveaskog håller på med, egentligen. Här får han svar av bolagets skogsvårdschef Mikael Lundberg.

På Svenskjakt.se läser jag om att länsstyrelsen säljer jaktkort till samebyns jaktgäster och ställer mig frågan: Vad är egentligen problemet?

Efter att ha läst svaret från landshövdingen i Gävleborgs län på Jägareförbundets öppna brev kan man konstatera att ingen hänsyn tas till befolkningen som är drabbad av varg.

Vi hade önskat att landshövdingarna i rovdjurslänen vågat belysa den problematik samt de rädslor och skador som rovdjuren orsakar. Det måste finnas någon som står upp för människorna som vill begränsa rovdjurens negativa påverkan och de olägenheter som följer en alltför tät vargstam, skriver företrädare för Svenska Jägareförbundet i en debattreplik.

Jag har engagerat mig i älgförvaltning och älgjakt i snart 30 år. Nu börjar det kännas riktigt tungt. Det blir bara värre och värre. Skogsbrukets massiva kampanjer för att få bort älgen är ett hot mot vår urgamla älgjaktkultur.

Den senaste tidens rapportering i media om hur den statliga skogsjätten Sveaskog behandlar en av sina jaktarrendatorer i Västerbotten, får oss i Jägareförbundet Västerbotten att höja på ögonbrynen. Ogynnsamma hierarkiska maktstrukturer som historiskt genomsyrat relationen mellan storskogsbrukets företrädare och jägare, finner ingen plats i dagens moderna samhälle.

Många av oss som upplevde älgexplosionen på 1980-talet, ser många likheter med dagens utveckling av björnstammen i Västerbotten.

Kan någon förklara varför det är svårare att få skyddsjakt på varg beviljad i ett län där det finns hundra vargar jämfört med län där det bara finns en eller två?
Och kan någon förklara varför får och renar värderas högre än människors oro och rädsla när myndigheterna avgör frågor om skyddsjakt?

Hur skulle det vara om signaturen Johnny, som tycker det är självklart att bly i ammunition ska förbjudas, tänker några steg till? Med ett totalt förbud blir det mycket svårt att bedriva småviltjakt.

Självklart ska bly i ammunition förbjudas. I varje fall i skogen. Bara för att tidigare generationer använt bly betyder inte det att vi ska fortsätta.

Jag följer debatten om den hemska älgens framfart, och konstaterar att älgen inte betar fem–sex meter breda stickvägar i känsliga första gallringar.

Förslaget från EU om att i stort sett omöjliggöra användning av blyhagelammunition engagerar. Nedan har debattredaktionen samlat några kortare reaktioner på den senaste tidens rapportering.

För närvarande driver EU-kommissionen en process, som belyser det orimliga i att unionen ständigt utökar sin makt och lägger sig i allt fler nationella och lokala frågor. Denna gång gäller det jakt och användning av blyhagel för jaktändamål, skriver EU-parlamentariker Jessica Stegrud (SD).

För att jägarna ska få till en dialog med samebyar och länsstyrelser krävs en ödmjukare svansföring från deras sida. Annars är det nog inte möjligt, skriver Johan Nykvist i en replik på debattartikeln Länsstyrelsen borde sluta gissa och ta reda på fakta.