Samer och fjälljägare har levt sida vid sida i hundratals år. Varför kan vi inte göra det nu?

När Naturvårdsverket delar ut miljonbelopp av jägarnas pengar ur Viltvårdsfonden för forskning på något som alla redan vet, är det en vinst för alla. Utom för jägarna och landsbygdens folk.

Så blev det likadant i år igen i våra två länder, Norge och Sverige. Vargjakten försiggår till stor del i domstol, resultatet av en stark internationell värnarideologi.

I de nordiska länderna finns ett fenomen som kallas för det Nordiska guldet. Det handlar om vår tilltro till myndigheter, vår tilltro till demokratin som helhet. Tilltro bygger på ömsesidig respekt. Bygger på att vi verkar tillsammans för samhällets bästa. Blir den tilltron blind och inte ifrågasättande är den livsfarlig för demokratin.

Tanken går till fablernas värld när man läser WWF:s debattinlägg på Svenskjakt.se. Rödluvan och vargen ligger nära till hands.

När vi eftersöksjägare anländer till en olycksplats händer det att viltet är borta. Inte på grund av att viltet gått vidare, utan för att det plockats upp av jakträttshavaren som passerat platsen. Jag vill vädja till jägarna att inte ta med sig trafikdödat vilt utan att först ha kontrollerat att olyckan är anmäld.

Vad vill WWF Sverige i vargfrågan, egentligen? Den ena månaden säger man en sak, i nästa en annan, skriver Svenska Jägareförbundets ordförande Peter Eriksson i en replik på ett tidigare debattinlägg.

Att det råder brist på vildsvinskött kanske främst beror på att jägarna får för dåligt betalt från vilthanteringsanläggningarna.

Med en blandning av lika delar nyvaken förvåning och skrämd förfäran spanar nu den urbana medieklassen från sina utsiktstorn mot landsbygden – mot jakten. Eller kanske snarare: mot de politiska krafter som gjort analysen att jägare och landsbygdsbefolkning i stort är en viktig väljargrupp.

Fler eller färre vargar är egentligen inte det viktigaste. WWF vill fokusera på hur vi skyddar tamdjur och minskar den negativa påverkan en del människor upplever av vargen. Samtidigt vill vi ha en livskraftig vargpopulation. Vi vill hitta nya vägar framåt.

Vem i den privata stiftelsen WWF Sverige tar ansvar om deras anmälan till EU-domstolen får rakt motsatt effekt? Om förtroendet för svensk rovdjursförvaltning blir ännu lägre och polariseringen ännu värre den dagen EU-domstolens beslut kommer?

Tjänstemannabeslutet att flytta Jägareförbundets personal i Jönköpings län från vår jaktliga högborg Skedhult skapar konfrontation och missnöje. Jag uppmanar Svenska Jägareförbundets styrelse att agera innan det är för sent.

Äntligen har den socialdemokratiska regeringen bestämt sig för att avskaffa licenskravet på ljuddämpare. Men det behövdes ett valår för att efter åratal av beslutsångest göra slag i saken.

Tyvärr så finns det jägare som inte ser till viltets bästa, utan bara skjuter så mycket det går. Jag har sett bevis på detta under mina 45 år i skogen.

Jag såg att det pågår en namninsamling mot vårjakt på råbock. Har inte Jägareförbundets länsföreningar i södra Sverige förtroende för jägarna?

Varför är det ingen som reagerar när den privata stiftelsen Världsnaturfonden, WWF, verkar för att slå undan benen för svensk viltförvaltning?

Varför licensjakt på varg enbart i gränsrevir? Alltså revir som delas mellan minst två län? Eller, som i fallet Römskogsreviret i västra Värmland, som delas mellan två stater – Sverige och Norge?

Svenska Jägareförbundet ska flytta sin personal från Skedhult till Jönköping. Det skulle vara klädsamt om förbundsstyrelse gav sin syn på lämpligheten att flytta personal från den egna länsorganisationens jakt- och viltvårdscenrum Skedhult till Hulukvarn arena, och därmed liera sig med en av landets vapenhandlare.

Den politiska superonsdagen den 24 november 2021 förde bland annat med sig att Socialdemokraterna lösgjordes från regeringssamarbetet med Miljöpartiet. Det innebär nya möjligheter, inte minst för viltförvaltningen.