Det råder kris för älgen – men då är vi fokuserade på den jaktliga biten. Inom skogsbruket, däremot, är målet på många håll att fortsätta minska älgstammen. Detta i enlighet med de mål som sattes upp i och med att det nya älgförvaltningssystemet trädde i kraft 2012.

Hittills har jägarna – får väl ända sägas med nämnda mål – gjort ett bra jobb. Men nu börjar man i vissa områden nå, eller närma sig brännpunkten. När så sker börjar också jägarna att höja sina röster och reflektera över den minskade älgstammen – och den därmed markant försämrade älgjakten.

I den artikelserie som Svensk Jakt nu publicerat har vi utgått från ett par älgförvaltningsområden där jägarna agerat. Tagit det till nästa nivå.

Man har hållit ett krismöte för att framföra sitt missnöje över förvaltning och myndigheter. Men det här är bara några exempel på jägarröster som hörs allt tydligare runt om i landet.

Röster om en förvaltning som man menar genomförs utan samsyn, och som drivs till orimliga nivåer. Röster om myndigheter som inte kan – eller vill – agera.

På andra sidan i vårt exempel finns en ordförande från skogsbruket. Han är nöjd. Nu är man i balans. Skogsbruket har anpassats och antalet älgar minskats, enligt de mål som faktiskt finns. Läget är bästa tänkbara.

När osämjan börjar redan med frågan om hur många älgar som faktiskt finns – och om man kan ta reda på det genom att räkna älgspillning eller inte – är det lätt att förstå att samarbetet inte flyter smärtfritt.

Kanske är det så att ju närmare vi kommer de skogliga målen, desto större blir osämjan. För att skjuta en av hundra älgar är inte detsamma som att skjuta en av tio. Effekterna blir större – och det märker jägarna nu.

Samtidigt jobbas det på myndighetsnivå med ett regeringsuppdrag, där den stora frågan är varför man inte nått de skogliga målen – minskade skogsskador – ännu.

Oavsett vad svaren blir lär vi inte få veta dem förrän i september när rapporten ska lämnas in. Klart är dock att det finns många aspekter att ta hänsyn till. För frågan om varför forskning om antalet älgar och älgbetesskador inte implementerats i förvaltningen kan vare sig forskare eller beställande myndighet besvara.

Skogsbrukets representant menar dock att den inte är aktuell.

Finns det för många älgar, för få tallar – eller handlar det om ett misslyckat samarbete och misstro?

Har förvaltningsformen havererat?

Oavsett tycks stämningen inom förvaltningen och förståelsen för motparten bli allt sämre. Tvärtemot vad som krävs. Och knappast vad någon vill.

Målet är att minska mängden skogsskador, inte antalet älgar.

Nu är bara frågan hur man når dit utan att ett känsligt läge förvärras. För parternas misstro mot varandra går inte att ta miste på.

Här väntar ett digert arbete för involverade politiker, myndigheter och intresseorganisationer.