Kanske är det en slump att min vandrande blick fastnar på Arvid Wachtmeisters populärvetenskapliga skrift Vad är sanning? från 1933 (och vars undertitel Vittnespsykologiens grunddrag avslöjar ämnesområdet den behandlar) under kontemplation över innehållet i den gedigna granskning av svensk älgförvaltnings centrala begrepp – älgbetesskador – som nu publicerats av Svensk Jakt.

Frågorna det hela kan kokas ner till:

Hur har ett beslut som fattats av privata ägarintressen kommit att bli hela Sveriges mål?

Hur blev det en allenarådande sanning att maximalt fem procents betesskador på skog är något som alla svenska medborgare står bakom?

Hur kan ett branschmål bli ”samhällets mål”?

Det handlar förstås om något som kan hänföras till konsensusteorin: om tillräckligt många är överens om att något är sant, då blir det sant.

Sanning är vad en majoritet är överens om. Oavsett om det är sant eller falskt.

Om tillräckligt många upprepar att maximalt femprocentiga betesskador är samhällets mål, utan att någon invänder – då blir det en sanning.

Med Svensk Jakt-reportern Kristoffer Petterssons granskning på bordet finns det anledning att invända mot detta. Om fler intressenter kommer att göra det återstår att se, men om så skulle bli fallet kan femprocentsmålet upphöra att kallas ”samhällets mål” – och i stället få en mer rättmätig benämning: ”det branschmål som storskogsbruket dikterat, och som varken ansvariga myndigheter, politiker eller andra intressen ifrågasatt”.

Storskogsbruket bestämmer över alla väsentliga delar av svensk älgförvaltning. Storbolagens vilja genomsyrar hela systemet: från att sätta målet för skador till att ha majoritet i alla de beslutande nivåer där älgförvaltningen praktiskt genomförs.

De sitter representerade i viltförvaltningsdelegationer, de har ordförandepost – och därmed alltid utslagsrösten – i älgförvaltningsgrupper.

Skogsstyrelsen hänvisar till att ”femprocentsmålet redan användes av älgförvaltningsgrupperna när vi antog det”. Det är väl klart som korvspad att de gjorde det: Skogsbruket dominerade ju redan i älgförvaltningsgrupperna.

Det hade varit mindre märkligt om samtliga svenska markägare som berörs av älgförvaltning hade varit av den uppfattning som nu ständigt manifesteras i systemet. Om alla markägare hade haft samma syn på älgen och älgbetesskador som storskogsbruket ständigt ger uttryck för.

Men nu är det inte så.

De privata markägarna – ”de små markägarna” – som tillsammans äger ungefär hälften av Sveriges skog, tycker inte som storskogsbolagen. De är avsevärt mer viltvänliga och accepterar mer betesskador av vilt än bolagen. Det framgår av den undersökning som Svenska Jägareförbundet gjort. De markägare som besvarade enkäten ansåg att det finns utrymme för fler älgar i våra skogar. Inte färre, som är markägarsidans officiella linje.

Det finns alltså ett demokratiskt underskott i hela älgförvaltningen. Och konfliktlinjen löper inte mellan jägare och markägare – utan inom markägarkollektivet. Mellan storskogsbruket och de privata markägarna.

Storskogsbruket har tagit sig – givits – rollen att företräda alla markägare i älgförvaltningen. Men en mycket stor andel av markägarna de företräder håller inte med storbolagen, utan tycker som jägarna.

De står på älgens sida.

Det vore något för såväl forskare som ansvariga politiker att borra mer i.

Först då har vi en möjlighet att närma oss den verkliga sanningen i älgfrågan.