Jag blev glad när jag läste Olle Olssons krönika på svenskjakt.se där han tar upp ofoget med att förflytta sig med bil under jaktens gång. Det har tydligen blivit okej och allt vanligare på grund av den tekniska utvecklingen, där våra pejlar visar exakt var vilt och hund går fram.

Med min första pejl var det inte så enkelt, men det viktigaste för mig var att veta ungefär var hunden höll till och på det viset kunna ha större tålamod när den gjorde sina sökrundor, särskilt under injagning.

Fixerade vid gps

Tyvärr är idag alla fixerade vid dessa gps-enheter vilket också visar sig vid hundförares beteende då de bara stirrar blint på handenheten och nästan inte tar del av jakten på plats, det vill säga lyssnar och blir en del av naturen.

Även passkyttar köper handenheter för att se hur hunden rör sig, och som ibland glömmer att viltet ligger före hunden …

Jag är noga med att endast använda bilen när min älghund gått över till grannmarken och för att enbart kalla in och avbryta jakten. Tyvärr verkar det vara okej för många att förflytta sig på marken med bil – särskilt vid jakt med drivande hundar som jagar hare, räv och rådjur.

Tålamod krävs

Vanligast är äldre gubbar som inte orkar gå, men som ska skjuta till varje pris. Bilåkandet kan också sabotera harjakten för det är inte enkelt för hunden att driva en hare på en väg, och det blir inte lättare om bilen kör där mellan att haren sprungit där och hunden driver fram.

Var har tålamodet med hunden tagit vägen? Vad lär man sig om sin hund när man stirrar blint på en gps istället för att vara närvarande i naturen och vad som där händer?

Man är ingen jägare när man tar bilen efter viltet.

Yvonne Ekman