På tisdagen kom Riksåklagarens (RÅ) beslut att inte starta en förundersökning om brott baserat på en polisanmälan om tjänstefel mot miljöåklagaren Lars Magnusson och tingsrättsdomaren i Västmanlands läns tingsrätt, som gav tillstånd till hemlig telefonavlyssning i samband med utredningen av den så kallade jakthärvan i Västmanland.

Man har först hos Särskilda åklagarkammaren, därefter hos Riksåklagaren, under sammanlagt 81 dagar från att anmälan inlämnades funderat på hur man skulle kunna hitta ett sätt att undvika att starta en förundersökning om brott.

Jag frågar mig vad dessa bägge myndigheter egentligen har gjort, om de inte genomfört just en ”förundersökning”, som på grund av de allvarliga konsekvenser detta skulle få främst för åklagaren, inte får lov att kallas så?

Befogad kritik

Givetvis har en betydande del av den långa tiden gått åt till, att som brukligt samla in alla fakta i ärendet. Det man fick fram gav RÅ anledning att rikta befogad kritik mot att det inte, av materialet från åklagaren eller domstolen, framgick vilken bedömning som hade gjorts av de enskilda påstådda brottens straffvärden.

Detta är ju den helt avgörande och centrala punkten i tingsrättens bedömning av rimligheten i åklagarens ansökan om tillstånd till hemlig telefonavlyssning!

En värdering av gällande rättspraxis, det vill säga en genomgång av tidigare domar för grovt jaktbrott, måste tingsrättsdomaren göra inför sitt beslut när straffvärdesventilen i rättegångsbalkens kapitel 27, paragraf18, punkten 4 har använts.

Ändå finns inget i materialet, som visar att detta gjorts. Varför inte?

Kollegialt agerande

Jämför detta hänsynsfulla och kollegiala agerande mellan de statliga tjänstemännen, med den aktuelle miljöåklagarens beslut att på mycket lösa grunder, en chansning lär han själv ha sagt, anhålla, gripa och under brutala former och full isolering, under totalt 31 dagar, hålla de misstänkta i Västmanlandsfallet inlåsta på Kronobergshäktet i Stockholm.

Allt baserat på andrahandsuppgifter och påståenden från en källa helt utan trovärdighet, som dessutom inte längre medverkar i åklagarens utredning och vars tidigare uppgifter åklagaren nu vet inte är sanna.

Varför lägger han inte helt sonika ned utredningen nu och begränsar skadorna för alla inblandade, i stället för att hävda att utredningen sväller och att utredningsläget är gott?

En rejäl knäck

Principerna om och kraven på att vi alla ska känna till, följa och behandlas lika inför lagen och den viktiga objektivitetsprincipen, som ska styra åklagarens arbete, får sig alla en rejäl knäck av skeendet i Västmanlandsfallet.

Vi kan nu bara hoppas på att miljöåklagarens och tingsrättsdomarens lättsinniga hanterande av frågan om hemlig telefonavlyssning i jaktbrottsmål, kommer att påtalas och kritiseras av Säkerhets- och Integritetsskyddsnämnden, tillsynsmyndigheten för myndigheternas användande av hemliga tvångsmedel.

Hemlig telefonavlyssning, detta starkt integritetskränkande tvångsmedel, har redan tidigare felaktigt använts av miljöåklagarna, under utredning av tre tidigare jaktbrottsmål. I Lillhärdal, Norrbotten och Hälsingland.

Dessa rutinmässigt upprepade, enligt RÅ, ”ringa tjänstefel” begångna av miljöåklagarna, måste nu uppmärksammas och stoppas av ansvariga myndigheter.

Vårt fortsatta förtroende för rättssystemet och hänsynen till de oskyldigt drabbade av oskicket, kräver att detta sker snarast.

Björn Törnvall

Medförfattare till boken De jagade jägarna