Skogsstyrelsen och Sveaskog har presenterat likartade inventeringsrapporter från Norr- och Västerbotten om att 25 procent av alla tallar i ålder 10–30 år är multiskadade. Det vill säga angripna av flera olika aktörer som svamp, insektsangrepp och älgbete.

Det ekologiska systemet tycks vara rubbat och de inventeringsresultat som redovisats borde betraktas som en varning för vårt sätt att bruka skog och natur.

Andra orsaker

Älgens skadegörelse ska lösas med att skjuta ner älgstammen. Men hur ska skadeinsekterna, larver och barkborrar av skilda slag som skadar skogen bekämpas när naturens egna bekämpare av skadeinsekter sedan många år tillbaka saknas på de platser där de idag skulle göra mest nytta?

Vi vet att en tidigare betad planta alltid är mer attraktiv för älgen än en oskadad stam. Men det är inte bara skador orsakade av älg som kan göra en stam attraktiv som älgföda.

Vad är det som talar mot att den första skadan kan orsakas av näringsbrist, insekter eller baggar av skilda slag?

Planterad betas mest

I mitt hemområde, i Lapplands gränstrakter mellan Norr- och Västerbottens län, råder ingen tvekan om att den planterade tallen betas långt mer intensivt än den självföryngrade.

I den mån man ser svåra älgbetesskador är det ofta koncentrerat till torra och magra marker.

Områden med fångstgropssystem ligger ofta i magert hedland och är nästan alltid älgbetesskadade. Det visar att stenålderns jägarfolk förutsåg var de skulle gräva sina fångstgropar.

När vi dessutom ofta ser att älg betar mager myrtall, tycks det bekräfta att det är en svag tillgång på växtnäring för träden som är en stor anledning till att träden blir intressanta att beta.

Rimlig förklaring

Med hänvisning till Skogsstyrelsens och Sveaskogs inventeringar kan det även finnas en rimlig förklaring till varför planteringar blir så intressanta att beta för älg först när stammarna närmar sig tio års ålder.

Grundvattennivån sjunker rejält efter en kalavverkning. Ofta saknas undervegetation. Då får sol och vind fritt spelrum som ytterligare torkar ut marken. Bärrisen torkar, och då försvinner även det älgfoder som även är en betydande del av älgens vinterföda.

Efter avverkning kommer en markberedare som höglägger marken. Plantan sätts på toppen av en jordhög som består av mager mineraljord. Samtidigt ligger markens tidigare ytskikt där myllan med näring fanns ett par decimeter under.

Den nya generationens plantor är förädlade för att starta en snabb tillväxt. De levereras i en kruka med näringsinnehåll.

Likheter med rotsnurr

Men vad händer när den näring som var levererad med den snabbt växande plantan tar slut? När plantan kräver mer näring och vatten än vad som finns i den magra jordhög den är planterad på?

Är det så att den planterade tallen även vid närings- eller vattenbrist upplever en liknande stressituation som i likhet med ett tidigare betat, eller insektsskadat träd avger en doft och en smak som älgen upplever som attraktiv?

Det finns likheter med de träd som tidigare drabbats av den dåliga växtkrukan som orsakade rotsnurr. Den gav ett träd med ett defekt rotsystem som en äldre skogsarbetare från Arvidsjaur beskrev som att älgen ”var som fan på.”

Känner ingen stress

Den naturliga tallen växer alldeles för sakta, tycker skogsbrukets företrädare. Men vi förtränger att den självföryngrade, i motsats till den planterade tallen, är anpassad till den näringstillgång som den aktuella marken ger. Den känner sannolikt av den anledningen inte i samma utsträckning som en mer snabbväxande planta av någon stress orsakad av näringsbrist.

Det kan vara anledningen till att den självföryngrade tallen inte betas i närmelsevis samma utsträckning som den planterade tallen, som blir stressad i sin jakt på mer näring och vatten än den aktuella marken kan leverera.

Ett bra jämförelseobjekt att fundera över är de fina tallbestånd som med jämna intervaller måste röjas ner från kraftledningsgatorna, samtidigt som de planterade bestånden utanför kan vara multiskadade.

Matts Bildström

Naturintresserad skogsägare, jägare och fotograf