Den nya lagen om en adaptiv älgförvaltning trädde i kraft 2012 med syftet att skapa en älgstam av hög kvalitet som är i balans med betesresurser och som tar hänsyn till viktiga allmänna intressen såsom trafiksäkerhet, jordbruk, skador på skog samt inverkan på den biologiska mångfalden.

Älgobsen, spillningsinventeringen, avskjutning och annan dödlighet samt ÄBIN ingår som viktiga grundstenar i den adaptiva älgförvaltningen.

Dessa metoder för att inventera älg förutsätter att jägare frivilligt lägger ner mycket tid och möda på att samla in och rapportera data. Detta engagemang är naturligtvis mycket värdefullt och hedervärt men måste omhändertas på bästa sätt.

Tråkigt nog resulterar datainsamlingen endast undantagsvis i rättvisande beskrivningar av älgstammens storlek och sammansättning. Älgförvaltningen behöver därför få ett utökat stöd när det gäller att hantera data, genomföra kompletterande inventeringar och utveckla metodik för att tillhandahålla mer ändamålsenliga underlag.

Ställer höga krav

Spillningsinventeringen liksom älgobsen ställer höga krav på objektivitet och noggrannhet, men båda metoderna är känsliga för bristande bedömningar och felaktiga beslut under inventeringen och rapporteringen av resultaten.

Det är därför av avgörande betydelse att man följer de anvisningar som gäller för dessa inventeringsmetoder. Felaktiga instruktioner och genomföranden kan medföra att resultaten blir behäftade med alltför stora felmarginaler och de resurser som lagts på inventeringen blir bortkastade.

Även om man genomför en helt korrekt spillningsinventering ger resultatet bara en ungefärlig uppfattning om antalet älgar i vinterstam. Man kan därför ifrågasätta om det är mödan värt att genomföra den tidskrävande spillningsinventeringen.

Metodens känslighet är så låg att det krävs en förändring på två–tre älgar per 1.000 hektar innan vi kan tala om en säkerställd ökning eller minskning av älgstammen.

När älgstammen är på nedåtgående kan detta skapa stora problem på grund av att man på felaktiga grunder ger ut en alltför hög tilldelning. Sannolikt är detta en av orsakerna till att utnyttjandegraden av tilldelade älgar inom flera älgskötselområden varit oacceptabelt låg under de senaste åren.

Baserat på spillningsinventeringens låga precision har man rekommenderat att man måste inventera fler än 500 provytor à 100 kvadratmeter för att få någorlunda tillförlitliga resultat.

Jaktformen påverkar obsen

Älgobsen ger oss främst information om älgstammens sammansättning förutsatt att vi dels mäter jaktdagens längd i timmar, dels har tillräckligt många mantimmar att förlita oss till.

Kravet är att man behöver minst 5.000 mantimmar för att kunna göra en något sånär säker skattning av älgstammens sammansättning.

Även jaktformen på älg anses påverka älgobsens tillförlitlighet där ”folkadrev” tenderar ge fler observationer än älgjakt med hund som vanligtvis gör att bara enstaka djur blir observerade.

Fördelen med älgobsen är att den samlas in regelbundet i hela landet. I kombination med uppgifter om avskjutning finns förutsättningar att områdesvis beräkna det faktiska antalet älgar.

Sådana beräkningar används sedan flera år ibland andra Västerbottens län, men det har även ifrågasatts hur bra dessa beräkningar egentligen återger älgstammens sanna numerär.

Metoden för sådana beräkningar bör därför granskas, utvecklas och utvärderas av expertis innan den tillämpas i större skala.

Ett orättvist krav

Ett särskilt problem i detta sammanhang utgörs av kravet på att insamla uppgifter om älgens förekomst och sammansättning är orättvist.

Medan medlemmarna i älgjaktlagen anslutna till ett älgskötselområde måste genomföra både älgobs och spillningsinventering, slipper de som tillhör registrerade licensområde dessa uppgifter.

En annan skillnad är att tilldelningen av älg kan vara olika mellan älgskötselområden och licensområden. Oftast högre om man väljer att förbli ett licensområde jämfört med att ingå i ett skötselområde.

Det senare beror på att länsstyrelserna när det gäller licensområden inte längre skiljer på skogsmark, fastmark och åkerbruksmark utan betraktar varje hektar lika ur älgtilldelningssynpunkt, medan åkermark nedvärderas arealsmässigt inom de flesta älgskötselområden.

Resultatet av spillningsinventeringen har så stora brister att det är osäkert att använda när skötselplaner för älgstammen ska tas fram, skriver debattören. Foto: Jan Henricson

På köksborden

Inom vissa älgförvaltnings- och älgskötselområden vägrar jaktlagen av olika skäl att tillmötesgå kravet på årliga spillningsinventeringar och inom de områden där de genomförs finns välgrundade misstankar om att en del av inventeringsresultaten kan ha tillkommit hemma på köksborden. Ett sådant oskick minskar naturligtvis spillningsinventeringarnas tillförlitlighet ytterligare.

Älgobsens noggrannhet kan på motsvarande sätt förminskas på grund av medvetna eller omedvetna felaktigheter vid notering och rapporteringen av resultatet.

Svar i framtiden

Vi har av länsstyrelsen blivit anvisade att med hjälp av planeringsverktyget Älgfrode ta fram älgförvaltnings- och älgskötselplaner! Älgfrode (3.5), vad jag förstår, innehåller en automatisering av de traditionella beräkningarna som utifrån de inmatade förutsättningarna möjliggör att man får uppgifter om hur älgstammen kommer att utvecklas över tid.

Hur bra Älgfrode (3.5) är i detta avseende får framtiden utvisa. Emellertid står det redan idag helt klart att Älgfrodes förmåga att förutsäga älgstammens sammansättning och utveckling är starkt påverkad av kvaliteten på de uppgifter som vi matar in från älgobsen och spillningsinventeringen.

Baserat på inventeringsmetodernas brister har flera älgförvaltningsområden sedan många år i stället valt att regelbundet genomföra flyginventeringar vilket gett tillförlitliga uppgifter om älgstammens storlek och sammansättning.

Flyginventeringar har även använts till att ”kalibrera” älgarnas defekationsfrekvens vilket används i formeln för att räkna fram spillningsinventeringens resultat. Problemet med flyginventeringar är att de är kostnadskrävande och att huvudparten av dessa kostnader måste betalas av de medverkande jaktlagen.

Tillsätt nationell grupp

Medvetandegraden om inventeringsmetodernas problematik varierar starkt mellan jägarna vilket gör att det inom till exempel Svenska Jägareförbundet borde tillsättas en nationell expertgrupp som kan ge praktiska och teoretiska rekommendationer till älgförvaltnings- och älgskötselområdena. I samarbete tredje part (till exempel Svensk Naturförvaltning AB och Älgflyg AB) kan utvecklingen till förbättrade inventeringsmetoder stödjas.

Ett bra framtidsscenario vore om både inventering av betesskador och älgstammens storlek samt sammansättning kunde göras av inventeringsexperter som är oberoende visavi skogsbolagens och jägarförbundens parter.

Ett sådant angreppssätt skulle med stor sannolikhet även förbättra förtroendet och möjligheterna till samarbete mellan parterna. De uppgifter om älgstammen som jägare samlar in, i synnerhet älgobsen, kommer fortsättningsvis utgöra ett viktigt underlag, men mer resurser bör läggas på att säkra kvaliteten i utförandet och att ge analytiskt stöd i hanteringen av data.

Avskjutning och älgobs används för att beräkna antalet älgar, men hur säker är metoden, frågar skribenten. Foto: Jan Henricson

Alla ska vara med

Kostnaderna för detta liksom prioriterade flyginventeringar skulle i första hand kunna finansieras med hjälp av att det tillförs extra medel från Viltvårdsfonden och i andra hand med att en extra avgift på till exempel 50 kronor tas ut från samtliga som löser jaktkort.

I runda tal skulle den senare finansieringen inbringa cirka 15 miljoner kronor per år vilket kunde öronmärkas för den nationella inventeringsgruppens verksamhet.

Det får anses vara en självklarhet att alla jägare oberoende av vad de jagar gemensamt ska bidra till att stödja viltets inventering och utvecklingen till förbättrade inventeringsmetoder.

Organisationen kring inventeringen av viltbetesskador kan möjligen vara en förebild för hur vi skapar en bättre beskrivning av älgstammen. Skogsnäringen har genom sin samverkansgrupp (Skogsbrukets viltgrupp) bildat en ekonomisk förening för att säkerställa att en regelbunden inventering av viltbetesskador sker i landets älgförvaltningsområden.

Kostnaderna för att genomföra inventering av betesskador finansieras genom att ta ut en avgift från skogsägarna på 13 öre per avverkad kubikmeter, vilket årligen inbringar sju–åtta miljoner kronor. Inventeringen utförs av entreprenörer i samverkan med beställare, personal från Skogforsk och Skogsstyrelsen.

Stora brister kan åtgärdas

Sammanfattningsvis finns tillräckligt med information för att påstå att dagens inventeringsmetoder är behäftade med alltför stora brister för att användas i Älgfrode för framtagandet av ändamålsenliga älgskötsel- och älgförvaltningsplaner, men att det finns stora möjligheter till förbättringar.

Förslaget går ut på att tillsätta en nationell expertgrupp för att stötta förvaltnings- och skötselområdena med praktiska och teoretiska rekommendationer samt att låta ett oberoende bolag utföra regelbundna flyginventeringar där kostnaderna betalas med hjälp av extra medel från viltvårdsfonden eller att en extra avgift tas ut från alla som löser jaktkort.

Carl Dahlöf

Hovås