
En varg förses med GPS-sändare. Foto: Olle Olsson
Det senaste exemplet är att lägga 24 miljoner kronor på att undersöka hur vargarna rör sig över gränsen mellan Sverige och Norge samt forska i hur mycket vargarna äter.
Är det viktigt att veta och kommer resultatet att stå sig för all framtid även om bytesdjuret älgen minskar drastiskt i gränstrakterna? Knappast!
Att vargar rör på sig läser vi om varje dag. En varg från Riala i Roslagen vandrar till Norge och skjuts i en fårhage, vargar flygs från Norrland till Mellansverige och vandrar tillbaks igen. Det måste bara konstateras att vargarna rör sig hela tiden.
Tre gånger mer
På Kolmårdens djurpark vet man säkert hur mycket vargar äter. Vargar ute i naturen äter sedan minst tre gånger mer, precis som jakthundar gör under jaktsäsongen.
Är det nödvändigt att veta hur vargarna är släkt och vilket revir de tillhör? Nej, det kan knappast vara viktigt.
Om några år, när vi har mer än tusen vargar som är i ständig rörelse, nya revir bildas och gamla upplöses, blir det helt omöjligt att ange revir och släkttavla. Se bara de så kallade hybriderna i Sörmland. Ingen forskare hade koll på den tjuvparningen.
Som boskap
De svenska vargarna är heller inte renrasiga fick vi ju höra och se på TV när finska forskare mötte sina svenska kollegor. Eller som en känd vargspårare sammanfattar: ”vargarna i Sverige är inte mer naturliga än boskapen på Ottenby kungsgård på södra Öland och det är statens lösdriftvargar som springer runt i skogarna och som forskarna bedövar och plockar in och undersöker lite då och då”.
Lägg ner alla dessa vargprojekt som bara kostar pengar! Eller, åtminstone, forska i lönndom så att vi vanliga människor slipper höra om eländet.
Göran Pettersson
Hallstavik