Frågan om var vargarna ska finnas i landet är mer aktuell än på länge. Regeringen har sänkt referensvärdet för varg till 220 individer och Naturvårdsverket arbetar nu med att fördela nya miniminivåer mellan Sveriges tre rovdjursförvaltningsområden. Det är därför hög tid att diskutera inte bara hur många vargar Sverige ska ha – utan var de ska finnas.

Utgångspunkten måste vara en rimlig intresseavvägning.

Naturvårdsverket slår fast att vargförvaltningen ska förena gynnsam bevarandestatus med att tamdjurshållningen inte påtagligt försvåras och att socioekonomisk hänsyn ska tas. Samtidigt ska vargens utbredning inom renskötselområdet begränsas så att påverkan på rennäringen inte blir för stor.

Båda dessa principer är legitima. Problemet är att den första i praktiken ofta får stå tillbaka för den andra.

Över hälften

Det norra rovdjursförvaltningsområdet omfattar drygt hälften av den berörda landarealen. Där bor en mycket liten del av Sveriges landsbygdsbefolkning, medan huvuddelen av landets människor på landsbygden, liksom en mycket stor andel av nötkreatur, får och hästar, finns i södra och mellersta Sverige.

Ändå är det framför allt dessa områden som i dag bär huvuddelen av vargstammen och därmed också huvuddelen av konflikterna.

Det handlar inte om att ställa fårägare mot renskötare. Tvärtom måste båda näringarnas intressen respekteras. Men en nationell förvaltning kan inte utgå från att endast den ena näringens skador ska styra var vargen får finnas.

Unik näring

Här måste även ekonomin vägas in. Svensk animalieproduktion har ett produktionsvärde på över 40 miljarder kronor per år och är en central del av vår livsmedelsförsörjning.

Rennäringen är samtidigt en unik samisk näring vars betydelse inte kan reduceras till kronor och ören. Den bär kultur, språk, tradition och urfolksrättigheter och ska därför ges ett starkt skydd.

Men det innebär inte att den övriga tamdjurshållningens ekonomiska och sociala värden kan lämnas utanför rovdjurspolitiken.

Rättvis princip

När varg etableras i tamdjurstäta landsbygdsområden uppstår kostnader i form av rovdjursstängsel, ökad tillsyn, angrepp, produktionsbortfall och en vardaglig oro för människor som lever med sina djur.

Ju fler människor och tamdjur som berörs, desto större blir också den samlade samhällsekonomiska och sociala påverkan.

En mer rättvis princip vore därför att fördela vargstammen efter flera objektiva kriterier: lämpliga livsmiljöer, tillgänglig areal, tamdjurstäthet, landsbygdsbefolkning och socioekonomiska konsekvenser.

Ett motförslag

Med en sådan modell är det rimligt att det norra rovdjursförvaltningsområdet tar en betydligt större del av den svenska vargstammen än i dag, samtidigt som hänsyn fortsatt tas till renskötseln.

Mitt förslag som jag lagt i Viltförvaltningsdelegationen i Uppsala län, som ett motförslag till länsstyrelsens innebär följande fördelning:

Norra rovdjursförvaltningsområdet: 50 vargar – 23 procent. Mellersta rovdjursförvaltningsområdet: 100 vargar – 45 procent. Södra rovdjursförvaltningsområdet: 70 vargar – 32 procent.

Den svenska vargen är ett nationellt ansvar. Då måste också förvaltningsbördan vara nationellt fördelad.

Ska Sverige ha varg ska inte några få landsbygdsområden ensamma bära kostnaden för hela landets rovdjurspolitik.

Mattias Nygren (KD)
Ledamot i Viltförvaltningsdelegationen i Uppsala län