Vissa djur och fåglar går i ide eller i dvala under vintern, andra flyttar söderut. Därmed undgår de den hårdaste perioden. Men hur gör de som stannar kvar i våra trakter när temperaturen kryper under nollan?

En del fåglar gräver ner sig i snön eller låter sig bli översnöade, för att söka skydd från kölden och vinden en kortare period. Så gör ripan, orren och tjädern.

Snö leder värme sämre än luft gör. Därför är det ändamålsenligt för ripan att vila i lössnö. Foto: Kjell-Erik Moseid

Andra djur och även fåglar drar sig från fjället till låglandet, till snöfattigare områden, ut mot öppet vatten eller liknande. Sådana miljöbyten från sommar- till vinterområden styrs primärt av mattillgången. Djuren måste fortfarande förhålla sig till den nordiska vintern.
Många djur blir också kvar i samma område året om. Hur gör de för att klara sig?

Djurens alternativ

Låt oss se på djurens alternativ till våra varma kläder – isolering:

I naturen finns tre olika metoder att skydda varmblodiga djur från kyla: fjädrar/dun, päls eller ett tjockt fettlager. De två första bygger på en enkel princip: att binda mesta möjliga luft.

När naturen skapade fåglarna var kravet hög isolerande förmåga i kombination med låg vikt. Resultatet blev fjädrar och dun, en genialisk konstruktion som slår alla andra naturmaterial i isoleringsförmåga per viktenhet.

Å andra sidan kräver fjädrar omfattande putsning och skötsel. Våta eller smutsiga fjädrar klistras ihop, blir tunga och mister mycket av sin isolerande förmåga.

Ett bäverskinn har mer än 24.000 hårstrån per kvadratcentimeter på buken. Foto: Kjell-Erik Mo-seid

Päls består normalt av långa, vattenavvisande täckhår ytterst och mjuk, luddig underull närmast huden.

För djur som är mycket i rörelse skulle en tjock päls kunna vara ett tungt hinder. Men det genialiska är att håren smalnar av in mot huden. Håren är finare in mot kroppen och kraftigare längre ut. En sådan päls behöver därmed inte vara särskilt tjock, men kan ändå vara otroligt varm.

Sin mest extrema utformning har pälsen hos myskoxen, som har en av världens mest effektiva pälsisolering. Arten klarar 60 minusgrader, eller ännu kallare, utan att blinka.

Färgmässig fördel

I tillägg har arter med vit färg ytterligare ett ess i rockärmen. Vita fjädrar och vita hårstrån är ihåliga. De binder mer luft och isolerar bättre än motsvarande fjädrar och hårstrån med färgpigment.

När en hare eller ripa skiftar till vit färg har naturen slagit två flugor i en smäll, eftersom den vita färgen även ger skydd mot rovdjur i en vit miljö.

En päls får aldrig vara för tät eller tjock. I vatten fungerar det över huvud taget inte. För att kunna leva i vatten när temperaturen går ner, måste hela djuret omges av ett tjockt fettlager som skyddar inre organ.

Ett liv i kallt vatten kräver ett tjockt fettlager, som hos knubbsälen. Foto: Kjell-Erik Moseid

Valar och sälar är exempel på detta. Nackdelen är rörligheten och tyngden, men det problemet försvinner i vattnet.

Fettreserver

Många däggdjur bygger upp stora fettreserver inför vintern. Men älg, kron- och dovvilt brunstar på senhösten så handjuren använder mycket av sina fettlager redan före vintern. De största och kraftigaste handjuren möter därför vinterkölden med betydligt sämre odds än de mindre dominerande han- och även hondjuren.

Tyngden begränsar fåglarnas möjligheter att bygga upp fettreserver, men det finns exempel på fåglar som lagrar fett på kroppen som däggdjuren, till exempel svalbardripa.

Ska man frysa så lite som möjligt gäller det att ha stor inre volym som producerar mycket värme och en liten yta där värmen släpps ut.

Det innebär att små djur generellt fryser väsentligt mer än stora. I de nordiska länderna är däggdjur ofta större i norr än i söder. Det visar sig i slaktvikter för till exempel älg och rådjur.

Kroppsform

Så, i ett kallt klimat är storleken viktig, men hur är det med kroppsformen?

Idealformen är en kula. Ju större kula, desto bättre i köld. Bara tänk på hur lång tid det tar att skala en gryta småpotatis, jämfört med motsvarande mängd större potatisar. De små har mycket större yta i förhållande till sin beskedliga volym.

Är man inte rund kan man ju bli det, menar fjällräven. Foto: Kjell-Erik Moseid

Är man inte född kulformad kan man försöka bli det. Fåglarna gör det genom att burra upp fjädrarna, vilket gör att de påminner om små bollar. Även däggdjuren rullar ihop sig i snö, så kulformade som möjligt, när de vilar. Titta till exempel på en sovande räv i sträng kyla – rundare än så går det knappt att bli.

Vi har nog alla upplevt att utstickande delar av kroppen, som öron, näsa, fingrar och tår, är extremt utsatta vid kyla. Polardjur som fjällräv har därför korta öron, väl skyddade ögon, kompakt kropp och väl pälsklädda ben. Därmed reduceras kroppsytan betydligt.

Värms upp

Men alla som har observerat svanar, gäss och änder har säkert funderat över hur de kan stå i timmar på snö och is utan synliga tecken på att frysa.

Dessa fåglar, och många andra djur som lever i kalla omgivningar, använder sig av ”motströms-principen” för att spara energi. Den går ut på att det varma blodet som leds från kroppen och ut i benen, värmer upp det kalla blodet som strömmar tillbaka igen till kroppen.

Denna värmeväxling är möjlig genom att de ”varma” respektive ”kalla” blodådrorna är sammanflätade med varandra. Den ständiga tillförseln av varmt blod gör att det ska riktigt mycket till innan de får köldskador.

Kalla ben

Andra exempel på arter med kalla extremiteter är älg och ren. De har en förhållandevis jämn kroppstemperatur hela året, men genom att ha nedsatt temperatur i ben och klövar reduceras värmeförlusten och djuren sparar energi.

Älgen går runt med kalla ben och klövar utan att känna obehag. Tillförsel av varmt blod gör risken liten för köldskador. Foto: Kjell-Erik Moseid

En dag med 30 minusgrader i luften kan renen ha en kropps-temperatur på 36–38 grader, men bara 9–12 grader i klövarna, som förses med blod och värme bara i den grad det är nödvändigt för att de ska klara minusgrader utan att ta skada.

Även vi människor kan ha kalla ben och ändå fungera normalt. Det är vanligt i vinterväder att tårna bara håller en temperatur runt 30 grader medan kroppen fortfarande håller 37 grader.

När ett däggdjur fryser, reser sig pälshåren automatiskt. Även vi människor får gåshud på kroppen i kyla, därefter börjar vi huttra. Musklerna sätts i vibration, vilket skapar värme. Samtidigt förbränns fett för att öka temperaturen. Allt utan att vi behöver ägna det en tanke.

Isoleringens baksida är problemet att göra sig av med värme och kyla kroppen när det blir fara för överhettning, till exempel vid fysisk aktivitet.

Termostat

Alla varmblodiga djur, inklusive människor, har en känslig kroppstermostat i hjärnan. Är det för varmt ser den till att vi svettas.

Många gör sig av med värme genom att leda blodet ut till nakna hudpartier, som öron eller ben, men de flesta gör det genom att svettas. Svettkörtlarna är därför mycket viktiga för värmeregleringen.

Isoleringens baksida är överhettning. Hundar har få svettkörtlar och hässjar för att göra sig av med överflödig värme. Foto: Kjell-Erik Moseid

Alla däggdjur har dock inte svettkörtlar. Vissa djur, som hundar och katter, har få svettkörtlar och måste hässja för att göra sig av med överflödig värme.

Kjell-Erik Moseid

Källor: Frank Rosell & Kåre Vidar Pedersen. Bever, Landbruksforlaget 1999. Punsvik & Frøstrup. Villreinen – fjellviddas nomade, Friluftsforlaget 2016. Terje Skogland. Villreinen – fra urinnvåner til miljøbarometer, Teknologisk forlag 1994