
NOA:s förklaringar över polisens insatser under uppmärksammade jaktbrottsutredningar väcker enligt artikelförfattaren förvåning och nya frågor. Foto: Michael Erhardsson / Mostphotos

Anders Lindell.
Turerna har varit så konstiga vad gäller telefonavlysning, att Riksåklagaren fått förklara att det förvisso begåtts fel, men inte så mycket fel. För att i nästa andetag begära att lagstiftningen på området ändras.
Turerna har varit så uppseendeväckande, då delar i utredningens telefonavlyssning som talar till misstänktas fördel fått beteckningen ”ohörbart”, att inrikesminister Mikael Damberg, i Sveriges riksdag, fått förklara hur polisens utrustning vad gäller just avlyssning fungerar.
Hur hamnade vi här?
Enkel realitet
Citatet nedan, som gick ut via Tidningarnas Telegrambyrå, kan kanske ge en ledtråd till vart vi hittar upprinnelsen:
”Till skillnad från andra länder förklarar Bassini att hans enhet äger hela rättskedjan.”
Bassini är chef för polisens artskyddsbrottsgrupp på Nationella Operativa Avdelning, NOA. Det är alltså Filippo Bassini, som hävdar detta i ett pressmeddelande från The Perfect World Foundation den 15 januari 2018.
Mot bakgrund av den mängd juridiska tveksamheter som framkommit vid just utredning av misstänkta jaktbrott, måste frågan bli, är det så enkelt att Filippo Bassini beskriver en realitet?
Och att ordet ”äger” ska tolkas i sin moderna betydelse, alltså att artskyddsgruppen står över rättskedjan?
Omvärldens förvåning
Är förklaringen till alla juridiska turer och märkligheter vad gäller utredningar om jaktbrott, att artskyddsbrottsgruppen vid NOA, verkligen tror sig ”äga hela rättskedjan”? Alltså inte respektera övrig polis, åklagare, domstolar eller lagar?
Det skulle i så fall förklara nedanstående citat, från samma pressmeddelande:
”Jag är nyss hemkommen från en konferens om artskyddsbrott i Singapore anordnad av Interpol. Där blev det extra tydligt att vi har ett unikt sätt att arbeta”.
Omvärldens förvåning blir då lätt att förstå. Att polisutredningar bedrivs på sådant sätt att Riksåklagaren måste begära att lagar ändras, för att dessa åter ska hamna inom lagens ramar.
Och att landets inrikesminister tvingas förklara polisens problem att transkribera avlyssnade samtal, i landets parlament, torde med lätthet kunna betecknas som unikt.
Åtminstone i en rättsstat.
Anders Lindell