Jag har några kommentarer till Jägareförbundets kampanj Rädda Älgen. Det finns fakta som jag tycker bör framgå i debatten.

Sveaskog har under 2019 slagit sönder den lokala förankringen när det gäller älgförvaltning i västra Västmanland. Utan att kontakta berörda älgskötselområden och utan att ta hänsyn till deras stadgar, har ett nytt älgskötselområde på cirka 60.000 hektar bildats, Färna äso, med i huvudsak Sveaskogs marker.

Under några dagars jakt på fjället har jag inte sett en annan människa, hört tre skott i fjärran och de enda renar som syntes till var en vaja med kalv.

Det verkar alltid finnas ännu ett skäl för länsstyrelsen att avlysa småviltjakt på statens marker. Är det inte älgjakt så är det renskötsel eller något annat.
Det är ständiga strider från olika intressen och den som inte är insatt tror förmodligen att det är trångt på fjället. Men verkligheten är ofta en helt annan. Aldrig annars är du så ensam som på ripfjället.

Givetvis ska jakt vara tillåten på alla vildsvin året om. Vuxna vildsvin tar ingen paus i två månader då de håller sig borta från jordbruksmark och växande gröda.

Jakt är, om nu någon trodde det, inte enbart den högst konkreta handlingen att döda djur. Jakt är först och främst ett avbrott från allt annat.

Problemen som vildsvinen orsakar löser man inte genom uttalanden på LRF-stämmor eller genom att hänvisa till politiker eller Jägareförbundet. De kan endast lösas lokalt och regionalt genom att markägarna gemensamt tar sitt ansvar.

Unghundar som inte är tillräckligt fasta på älg eller vildsvin ska inte jagas in på grävling. Risken är att de då blir benägna att fastna vid gryt när de ska jaga annat. Resultatet blir en förbannad hundägare, men det är ju inte hundens fel.

Det måste vara en härlig arbetsplats, polisens licensansökningskontor. På en vanlig privat arbetsplats blir det övertid när beställningar måste levereras. Så inte hos polisen.

Alla har rätt till sin egen uppfattning, och man får gärna informera de som är intresserade. Däremot är det aldrig okej att tvinga sin uppfattning med våld på någon annan eller till och med på samhället.

Med stigande förvåning och förundran har jag sedan åtta månader kunnat följa vad som nu måste betraktas som rättshaveriet i Västmanland. Vet polis och åklagare inget om kontroll och kvalitetssäkring?

Det nya förslaget från regeringen som Svensk Jakt samt åtskilliga andra medier rapporterat om är inte särskilt mycket bättre än det gamla.

I Svensk Jakt nr 7 publicerades på editionsplats – de regionala sidorna för Dalarna och Gävleborg – ett referat skrivet av jaktvårdskonsulent Filip Ånöstam. Artikeln handlar om ett besök i Sveriges riksdag där representanter för Jägareförbundets länsföreningar i Dalarna och Gävleborg träffade riksdagsledamöter. Debattören Kjell Gustafsson är kritisk till omständigheterna kring besöket – och får svar direkt från länsföreningarna.

I torsdags tvingades miljöåklagaren Lars Magnusson till slut hålla med Karl Hedin om att han skulle få tillbaka sina jaktvapen. Åklagarens förklaring till varför han ändrat sig är häpnadsväckande.

Sverige har allvarliga problem med skjutningar, kriminalitet, våldsbejakande extremism, stor tillgång på illegala vapen och även sprängningar. Vi har inte alltid haft det så. Alla vet det, skriver Håkan Palm och Edward Nordén, båda Medborgerlig Samling.

Lyckligtvis jagar jag inte på Stora Ensos marker, men jag tycker synd om de jägare som är bundna till bolaget, som tycks hata älg.

Länsstyrelserna borde kunna sänka kostnaden för administrationen av älgförvaltningen genom att utnyttja möjligheterna digitaliseringen ger.

”Alltid (!) på urfolkets sida. Alltid.”

Frågan i rubriken kan man med fog ställa sig när man av en jägarorganisation får höra att Naturvårdsverket den 9 maj 2019 beslutat att en vargföryngring ska finnas inom Jämtlands läns renskötselområde utan att bry sig om att förhandsmeddela Sametinget om åtgärden.