Viltforskaren Carl-Gustaf Thulin, som bland annat skrivit debattartikeln Jägaren – en sista bastion för viltet på svenskjakt.se, är värd all heder. Han verkar vara en av få som offentligt försvarar viltet mot de viltfientliga ”talibanerna” i LRF och i Skogsbolagen. 

Måndagen den 9 oktober börjar älgjakten i södra Sverige. Tiotusentals jägare söker sig ut i skog och mark denna vecka. Flera av dessa jägare har, liksom jag, barn i skolålder. Men på godtyckliga grunder får inte alla barn ledigt.

Antalet kvinnor som löser jaktkort har de senaste 20 åren ökat med över 60 procent. Jakten är jämställd med lika villkor oavsett kön, det gillar vi på Moderatkvinnorna. Intresset för jakt ökar, något som bidrar till att bevara landsbygden.

Statliga ägda skogsbolag och statliga myndigheter som kampanjar mot älgen borde kunna hålla sig till sanningen, skriver företrädare för Svenska Jägareförbundet.

Att få träna en älghund innan jakten börjar är mycket viktigt för hundens utveckling. Risken är stor att älgar som gått igång skjuts, och då präglas inte den viktigaste förmågan hos våra älghundar – att kunna ställa viltet.

I ett debattinlägg på Svensk Jakt anför Stefan Persson, ordförande för Svenskt Viltkött, att de önskemål som Jägareförbundet har på en smidig och effektiv samt kostnadseffektiv hantering av skjutna vildsvin redan idag är till fullo tillgodosedda. Så är tyvärr inte fallet.

I svaret på debattinlägget ”Jägareförbundets kampanj riskerar människors hälsa” beskrev förbundet vilken ordning man vill ha för att jägare ska kunna sälja vildsvinskött direkt till konsument. Vi konstaterar att deras önskemål är uppfyllda.

De siffror som presenterades på Nationella rovdjursrådet kom inte från Viltskadecenter, utan inhämtades direkt från DNA-labbet av en tjänsteman på Naturvårdsverket. Det skriver Inga Ängsteg vid Viltskadecenter, i en kommentar till Svensk Jakts artikel ”Varginventering: från ”ingen aning” till glasklara siffror” – och får svar direkt av Svensk Jakts chefredaktör Martin Källberg.

I debattartikeln ”Vad får vi för älgstam om fjolingarna får betäcka?” slår skribenten Gösta Danielsson huvudet på spiken. För så har läget varit på många håll i södra Sverige.

Organisationen Svenskt Viltkött kritiserar Svenska Jägareförbundet för att driva en kampanj för att tillåta försäljning av vildsvinskött från jägare direkt till konsument. Jägareförbundet svarar direkt på kritiken.

Att jägarna missköter älgstammen påvisade Erik Wilsson i två artiklar i Svensk Jakt för cirka tio år sedan.

Vi har strax under 500 myndigheter i det här landet och många av dem hanterar jaktfrågor. Jag ska inte generalisera och dra alla myndighetstjänstemän över en kam, det vore oförskämt. Men jag tycker mig se att en del av dem drivs av egna agendor och bortser från våra folkvaldas fattade beslut.

Debatten runt älgstammen har hittills mest handlat om hur tät den ska vara och om skogsägarnas ambitioner att minska betesskador på växande skog. Men i skuggan av den debatten håller vi jägare på att missbruka vår roll som förvaltare av en viktig naturresurs.

Med en ökad vargstam är risken stor att vildsvinsjakten minskar då jägarna inte vill släppa sina hundar i marker där det finns varg. Vargen kompenserar inte heller den uteblivna jakten, eftersom vildsvin endast i undantagsfall återfinns bland bytesdjuren.

Jag är rätt välkänd som jägare och tävlingsskytt. Detta är inget problem i sig, problemet är att jag ständigt blir ombedd att ta hand om efterlämnad ammunition. Ordningen för att göra detta på ett godkänt sätt är alldeles för byråkratisk.

Älgarna jämställs av pensionerade SLU professorer med inrikesflyget. Skogsstyrelsen skriver viltfientliga policyförslag. Skogs- och jordbrukslobbyister vill ha oreglerad jakt på kronhjort, och pekar ut de svenska viltstammarna som ett hot mot areellt brukande. LRF vill förbjuda utfodring.
I detta drev måste jägarna stå på viltets sida!

I en debattartikel i Svenska Dagbladet varnar fyra forskare i dag för farorna kring när vetenskap förnekas. Men när man försöker maskera opinionsbildning som ”forskning” i vargfrågan driver de själva på utvecklingen i den riktning de varnar för.

Låt djuren leva så långt det går, skriver signaturen Gudrun i insändaren Låt vargen riva ren och får. Varför stanna vid djuren? Hennes resonemang kan lika gärna överföras till växtriket.

För mig är det enkelt, låt djuren leva så länge det går. Vi kan döda djur i många sammanhang, och vi gör det. Därför blir det svårt att dra gränsen, var går djurens rätt någonstans?