Det som hänt – och händer – i Svenska Jägareförbundets styrelse under det senaste året är uppseendeväckande. Det är en sak att man ger uttryck för olika uppfattningar och att man strider för dem. Det brukar ju kallas demokrati.

Riksdagen har beslutat att vargstammens storlek i Sverige ska ligga i intervallet 170–270 djur för att säkerställa gynnsam bevarandestatus. Vi ställer oss därför frågande till Skandulvs huvudalternativ om att hålla stammen på 403 djur, och är beredda att samarbeta med alla riksdagspartier som ställer upp på principen att riksdagen har att besluta om minimi- och maximinivå för vargstammen – för att förhindra att myndigheter agerar utifrån andra nivåer. Det skriver riksdagsledamöterna Runar Filper och Mats Nordberg (båda SD).

Min namne Göran Gunnarsson, före detta ordförande i Jägareförbundet Örebro län, påpekar i sin debattartikel helt korrekt att Grimsöforskarna inte ska lägga sig i antalet vargar vi tvingas ha i Sverige, utan detta åligger politikerna. Dessutom velar de i sina slutsatser.

När trikintestet numera subventioneras med 120 kronor är det rimligt att ersättningen för vildsvin som lämnas till vilthanteringsanläggningar höjs med motsvarande. För det är ju jägarna som ska stimuleras att jaga mer.

Att tillsätta en haverikommission kan vara en god idé. Men hur ska den sättas samman?

Gång på gång hörs nya argument för att öka vargstammens storlek över den politiskt beslutade. Nu är det plötsligt vargforskarna på Grimsö som tar sig friheter.

Då har Sveriges jägare fått en ny minister som bland massor av annat också har jakten på sitt bord. Har han jagat mycket, lite, eller inget alls, är en fråga som man ställer sig.

Regeringens beslut om att avskaffa Jägareförbundets allmänna uppdrag är ideologiskt motiverat. Det innebär att en fungerande modell för jakt- och viltvård i Sverige slås i spillror. När Moderaterna får makten kommer vi att återinföra det allmänna uppdraget för att säkerställa en fortsatt effektiv viltförvaltning.

Det har gått en månad sedan Jägareförbundets stämma. Veckan efter stämman gjorde jag en intervju med Svensk Jakt. Efter det tänkte jag: Nu är det slut med kommentarer till den cirkus jag upplevt.

Det är tufft att vara jägare nu för tiden. Då menar jag ekonomiskt, för det är ju fortfarande roligt att jaga.

Jag är en enkel liten medlem som inte har en aning om varför ombuden från mitt länsförbund röstade som de gjorde i valet av ny ordförande i Svenska Jägareförbundet. Är det en strategi i arbetet att inte informera?

När man läser referatet från Jägareförbundets senaste årsstämma kan man inte annat än bli både snopen och förbannad. Så hanterar man inte en så viktig fråga som val av ny ordförande i en förening av vilken sort det vara månde.

En av de allra viktigaste målbilderna i Jägareförbundets projekt ”Jakten på framtiden 2024” var medlemmarna. Att vi skulle bli fler. Att vi skulle känna oss stolta över att vara jägare och medlemmar. Att medlemmar skulle känna sig delaktiga, och därmed vilja rekommendera andra att bli medlemmar.

Jägareförbundet ska vara opolitiskt, och jag vill inte välja sida i politiken oftare än vart fjärde år – och då i allmänna val.

Regeringskris, Jägareförbundskris, världsomspännande pandemi och i min värld den absurda situationen i Hedinfallet som jag på nära håll följt i tre år vid det här laget. ”De é mycke nu!”

Demokratins grundprincip är nerifrån och upp. Förtroendevalda tillvaratar och genomför medlemmarnas idéer och förslag. I Jägareförbundet är det ofta tvärt om. Förslag kommer uppifrån och förankras neråt.

Regeringen har nu bestämt sig för att strö ut lite pengar till jägarna. Trikinproven ska subventioneras. Jag tror att det kommer att i stort sett kvitta.

Ingen medlem i Svenska Jägareförbundet har kunnat undgå det totala haveriet inför och vid valet av ny förbundsordförande.

Mångfalden är viktig för oss alla. De stora skogsbolagen instämmer och har till skillnad från de flesta jägarna till och med en förlåtande inställning till vargen. Men när gäller älgen tas inte dessa hänsyn.