Jägare, privata markägare, staten, skogsbolag, politiker och myndigheter kan göra mycket för att bevara Sveriges älgstam. Nedan återfinns i tio punkter förslag på vad som behöver göras.

Regeringen och länsstyrelserna måste agera. Något måste göras nu, för fortsätter det på samma sätt är det god natt för älgstammen.

Nu får det vara nog med mygel gällande industritrålandet i Östersjön. Sälarna tvingas in mot kusterna i jakten på mat som knappast finns, och nu svälter de sakta ihjäl.

Även i norra Sverige, i marker med mycket tall och mycket bärris, finns inga älgar. Är det vi jägare som skjutit älgstammen sönder och samman?

Den älgstam vi har i dag är inte värd namnet. I nuläget är stora delar av Sverige icke jaktbara områden.

Frågan vem som tar den sista älgen är mer aktuella nu än någonsin tidigare, även om älgen har varit utrotningshotad historiskt. Då, på grund av en svältande landsbygdsbefolkning. I dag består hoten av aktivister i många skepnader, där inte minst myndigheterna spelar en aktiv roll.

Jägareförbundet bör göra om och göra rätt med medlemsavgiften, genom att införa ett medlemskap med en elektronisk Svensk Jakt.

Att beröva viltet det skydd naturen utrustat det med genom att använda tekniska utrustning vid jakt gör oss knappast till bättre jägare.

I dagarna klargjorde Naturvårdsverket att handhållna termiska hjälpmedel kan användas vid all jakt – dygnet runt. Beskedet väcker en mängd etiska frågor och följer på att man släppte mörkersiktena fria vid vildsvinsjakt. Den tekniska utvecklingen är snabb och lär inte stanna av. Det är hög tid att vi frågar oss vad vi vill att jakt ska vara.

Svenska Jägareförbundet ska höja medlemsavgiften, men man har glömt (tänkt) bort ett alternativ som jag och troligen fler saknar. Ett medlemskap med tillgång till en elektronisk tidning – att kunna ta del av Svensk Jakts premiumartiklar – utan magasinet Svensk Jakt.

Konkurrensen om foder har ökat då stammarna av övrigt klövvilt växer. Vilket ansvar tar vi jägare för att hålla nere andra klövviltstammar till förmån för älgen?

Det räcker inte att markägare, jägare och staten kommer överens om hur älgförvaltningen ska bedrivas. Det finns fler intressenter som har synpunkter på hur viltet förvaltas.

Hur mycket skogsmark som föryngras med tall har större betydelse för betesskadorna än älgens numerär. Vid inventeringar mäter vi mängden skador, inte hur mycket en, två eller tre älgar äter.

Det kokar i jägarleden och allt fler har slutat, eller överväger att sluta, jaga älg. Skogsbolaget jag arrenderar mark av tar detta med en klackspark. Hur kommer betesskadorna att bli då skogsägarna inte längre har några jägare som sköter jakten?

Svensk vargförvaltning borde inte vara en fråga som är underkastad EU:s art- och habitatdirektiv. Det är inte rimligt att vargfrågan avgörs i Bryssel. Nu hoppas vi att EU-kommissionen ska agera för att reformera dagens stelbenta EU-lagstiftning, skriver kristdemokraterna Sara Skyttedal och Birgitta Sacrédeus.

Vi jägare har det största och viktigaste ansvaret att förvalta älgstammen till kommande generationer jägare.

Nu är det hög tid att regeringen levererar i jaktfrågorna, som utlovades innan valet av bland andra statsminister Ulf Kristersson (M) och landsbygdsminister Peter Kullgren (KD).

Den täta älgstammen i Sverige har och har haft stor betydelse för de omfattande betesskadorna i ung tallskog. Förhållandet att fler älgar äter mer ungskog känns självklart.

För att lyckas nå de komplexa målen med älgförvaltningen krävs det en klok balansgång och en samverkan mellan parterna som präglas av både respekt och lyhördhet. Polarisering och förenklingar hjälper oss inte vidare.