I Motala jaktvårdskrets ska många älgskötselområden upprätta nya treårsplaner för sin älgförvaltning. Östergötland är ett vilttätt län, tillsammans med Sörmland det län där det fälls flest klövvilt i landet, och det finns därför anledning att ta hänsyn till övrigt hjortvilt i planeringen av älgförvaltningen.

– Det är så vi resonerat. Därför är det bra om jägarna får fördjupade kunskaper om behovet av flerartsförvaltning, säger Tomas Strandhag som sitter i både Motalakretsens och länsförbundets styrelse.

För att råda bot på kunskapsbristen gästade viltforskaren Fredrik Widemo ett jägarmöte på Brunneby musteri, dit också jägare från hela länet bjudits in.

Viltforskaren Fredrik Widemo pratade flerartsförvalning på ett jägarmöte i Östergötland. Foto: Jan Henricson

Växters dna

Fredrik Widemo tog upp flera exempel på hur hjortdjuren påverkar varandra, när de konkurrerar om fodret. Det kanske tydligaste exemplet är konkurrens om det begärliga bärriset, främst blåbärsriset.

Modern forskning, där man genom att spåra dna från växter i hjortdjurens spillning, visar att bärriset, särskilt vintertid, har mycket stor betydelse för våra samtliga hjortdjur.

– När bärriset är nedbetat har älgen inget val. Den går till ungskogarna istället. Älgen föredrar asp, rönn och sälg, men eftersom dessa arter inte finns i tillräcklig mängd är det energimässigt fördelaktigast för älgen att äta tall, sa Fredrik Widemo.

Bekräftande forskning

Därmed bekräftar forskningen det som många jägare länge har misstänkt. Rådjursexplosionen i spåren av rävskabben på 1990-talet var samtidig med att debatten om älgskadorna på tallungskogen tog fart.

Bärriset betades hårt av rådjur och älgen tvingades att söka sin föda högre upp i växtskiktet, i tallungskogen.

På fråga från publiken om det kunde vara bättre att minska stammarna av rådjur, dov och kron för att paradoxalt nog få mindre betesskador från älg, svarade Widemo.

– Ja, så kan det vara i vissa områden och under vissa förutsättningar.

Nya föreskrifter: Tall ska planteras på magra marker

Ingen självklar koppling

Widemo berättade om vilka val de olika hjortdjuren gör i sitt fodersök, när djuren betar, var de föredrar att söka dag- respektive nattlegor och om hur man i forskningen räknar om hjortdjurens energibehov till älgekvivalenter där en älg motsvarar två kron eller fyra dov eller sju rådjur.

Han belyste också kopplingen mellan älgstammens täthet och skadorna på tallungskog, som inte alls är självklar.

– För att minska skadorna är det viktigare att öka mängden tall än att minska älgstammen. Det senare har liten betydelse för betesskadorna. Det är särskilt tydligt i Götaland där ståndortsanpassningen är dålig, och där konkurrensen från andra hjortdjur om det mest attraktiva fodret – bärriset – är så mycket större än längre norrut i landet. Med mer tall och därmed ljusare skogar ökar också mängden bärris, sa Fredrik Widemo.