Forskarna har gjort analys av älgstammens utveckling – mätt med älgkvoter samt fällda och observerade djur. De visar att avskjutningen av älg har varierat mycket i både Norge och Sverige under de senaste årtiondena. Under perioden har antalet fällda djur minskat kraftigt, enligt forskarna kan det till viss del förklaras av den växande vargstammen.

Jägarna har också ändrat strategi för älgjakten sedan vargens återkomst. I både Sverige och Norge infördes minskad avskjutning för att minska den totala dödligheten i älgstammen samtidigt som produktiviteten i älgstammen maximerades genom en minskad avskjutning av älgkor samt ökad andelen kalv i avskjutningen.

Så påverkar björnen vargens jakt på älg

Älgen är det viktigaste bytet för vargen året runt och vargarna dödar främst älgar som annars skulle ha fällts under jakten. Forskningen visar att jakten tar två till tre gånger fler älgar än vargarna gör inom vargrevir. Vargarna använder inte samtliga delar av reviret lika mycket och det för med sig att även deras älguttag varierar inom reviret. Studien visar till exempel att det sköts 24 procent färre älgar i de delar av vargreviren där vargarna spenderade mer tid jämfört med områden där vargarna spenderade relativt lite tid.

Ingen betydelse för betestryck

Forskarna har också tittat på om vargens påverkan påverkar älgarnas betestryck på tall. Men någon sådan påverkan såg man inte alls. Studien visar att vargarna inte har någon eller mycket begränsad inverkan på täthet av älgar, betesskador på tall och på mångfalden av rönn, asp, sälg och ek.

Vargens roll i ekosystemet är begränsad

Forskarna menar att orsaken till detta sannolikt är ett högt jakttryck på både rovdjur och bytesdjur i kombination med ett intensivt skogs- och jordbruk som skapar förutsättningar för höga tätheter av bytesdjur. Vargens återkomst har alltså inte påverkat älgarnas täthet eller deras val av skogstyp så pass mycket att det skulle kunna ha betydelse för älgens betesväxter.

Sju forskare

Studien omfattar flera olika datakällor varav det mest omfattande spänner över en period på 32 år (från 1986 i Norge och från 1995 i Sverige fram till 2017–2018). De mest detaljerade analyserna kunde forskarna genomföra på data från de senaste sex åren, 2012/2013–2017/2018.

Bakom studien står forskarna Camilla Wikenros, Barbara Zimmermann, Håkan Sand, Johan Månsson, Erling Maartmann, Ane Eriksen samt Petter Wabakken.