Sakta, sakta rullar kyrkan förbi. Likt ett stort träskepp på larvfötter, på väg mot en ny destination – en ny plats.

Mikael Sidér står och småpratar med några av de som ansvarar för flytten av Kiruna kyrka. Det blåser snålt och folket som följer flytten har klätt sig i varma jackor och toppluvor.

– Tänk, säger Mikael och tittar bort mot kyrkan som i maklig takt närmar sig. Tänk alla dessa minnen som är förknippade med kyrkan och framför allt platsen den stod på. Tänk på alla som tagit ett farväl där inne, som sagt ja till varandra, döpts och konfirmerats.

– Så många minnen. Men den platsen finns inte kvar. Minnena är knutna till platser. Mina barn och jag kommer inte ha samma bild av Kiruna. Det är tudelade känslor i dag, säger han samtidigt som de i sammanhanget små gummihjulen vrider sig för att ekipaget ska kunna svänga vänster.

Kyrkan ska rulla förbi ett industriområde för att därefter inta sin nya plats i gruvsamhällets centrum som denna dag har kungligt besök. Och så Carola förstås.

Flytten markerar en ny tid. En ny epok i Kirunas ändå ganska korta historia. En omvälvande händelse.

Tänk om stadshuset i Stockholm måste flyttas – en ny fyndighet har hittats under marken? Tanken svindlar.

Vad skulle stockholmaren säga, om ett av stadens kanske mest kända landmärken fick en ny plats – på Södermalm?

I Kiruna är invånarna beroende av gruvan och gruvan är beroende av invånarna. En symbios som funnits alltsedan den första malmen hittades på det som i dag är ett jättelikt gruvområde.

LKAB eller ”LK”, som kirunaborna säger, har hittat nya fyndigheter. Nya malmkroppar som ska sprängas ut ur berget och som kan skapa sprickor. För att inte riskera att hus rasar ner i avgrundshål har hela staden flyttats.

Sprickor

Men det finns också en annan spricka i Kiruna som också, likt LKAB:s gruvdrift, skär rakt genom samhället. En spricka som skär mellan dem som är medlemmar i en sameby och ägnar del av sin tid åt renskötsel, och dem som står utanför samebyn och nu är rädda för att förlora möjligheterna att jaga och fiska på sina favoritställen i Kirunas fjällvärld. Eller att få sina möjligheter kraftigt inskränkta.

Bland turistföretagen diskuteras frågan, liksom inom näringslivet i stort. Kommer staten att förlora i de pågående processerna om rätten till upplåtelse av jakt och fiske? Och om staten förlorar, likt i Girjasmålet, vad kommer hända då?

– Vi måste nog ta oss tillbaka till bilen, annars blir vi instängda av transporten, säger Mikael Sidér.

Vi åker in till nya Kiruna centrum.

– Jag är född i Malmberget och uppvuxen i Kiruna, men en som bara bott här i ett år hittar lika bra – eller dåligt – som jag här, säger Mikael och skrattar.

Han lyckas ändå navigera sig fram till ett kafé i den nya centrumkärnans likaledes nybyggda galleria.

Småfrusna efter att ha stått stilla en timme och fascinerats över kyrkflytten smakar det bra med en stor kopp hett kaffe.

Sedan följer en timmes prat om gamla och nya Kiruna. Konsekvenserna för samhället. Och inte minst om jaktens betydelse i en ort där många jobbar under jord.

Mikael Sidér jobbade 1996 som byggnadsarbetare, halvårsvis. För att få ekonomin att gå ihop behövde han ett jobb resten av året. Valet stod mellan att flytta till Norge där det fanns byggjobb – eller att sätta sig på skolbänken.

Han valde det senare.

– Jag flyttade till Luleå och läste till civilingenjör. Efter fem år var jag klar med studierna.

Målbild jakt

Under den här tiden formulerades ett mål för framtiden.

– Jag ville bo på ett ställe där jag kunde gå direkt från huset med bössan över axeln och ut i skogen och jaga. Jag ska inte behöva åka bil i flera timmar för att komma till jaktmarkerna. Den målbilden skapade jag 1996.

Efter studierna vid Luleå tekniska universitet fick han jobb och stannade kvar fem år i Luleå. Men längtan hem till Kiruna fanns där hela tiden. Tillbaka till sina rötter.

– Jag har jagat och fiskat här i Kiruna i hela mitt liv. Jag vet var jag kan hitta fjällriporna. Jag vet var älgarna brukar hålla till och var de bra fiskeställena finns. Om jag i stället hade flyttat till ett nytt ställe hade jag fått börja om från noll.

– Den här kunskapen har byggts upp i generationer, för mina förfäder visste också om de här ställena, och förmedlade det vidare. Mina studiekamrater på universitetet flyttade söderut för att göra karriär. Jag var den enda som flyttade norrut, säger Mikael Sidér och smuttar på kaffet.

Vid årsskiftet 2007–2008 flyttade han hem till Kiruna. I dag äger han en stuga och två tomter inom Girjas samebys område. Han äger skog inom Talma och Saarivuoma samebys område.

– 2015 startade jag ett bolag som numera är börsnoterat. Bolaget, Skarta AB, är döpt efter en sjö inom Girjas samebys område, Skartajaur.

En vårdag på sjöisen, med pimpelspöna i hand, formades bolagets affärsidé. Han köpte nyligen en stuga som också ligger inom Girjas område.

– Där vet jag vad som gäller. Hur det blir i övriga fjällvärlden är högst osäkert.

Med köpet av stugan skulle den nära nog 30-åriga drömmen förverkligas, att kunna vandra från farstubron rakt ut i jaktmarkerna.

– Men precis när jag var vid målsnöret avlystes området för småviltsjakt. Det var ett hårt slag. Jag brinner för jakten och jagar så mycket det bara är möjligt, säger Mikael Sidér.

Strax innan han köpte stugan fick han frågan om att bli ordförande för Jägareförbundet i Kiruna.

Han tvekade.

– Jag ville bygga om stugan. Det kunde ligga mig till last eftersom samebyn tillfrågas i sådana ärenden när det bland annat handlar om ett område där den samiska kulturmiljön ska bevaras. Alla ansökningar gick igenom.

Det finns en ängslan bland en del kirunabor som vill göra något i frågor där myndigheter konsulterar samebyn. Det kan handla om allt från bygglov till förfrågan om medlemskap i ett ortsbojaktlag.

Svensk Jakt har varit i kontakt med flertalet jägare som inte vill skylta med sitt namn, i rädsla för att hamna i onåd hos en sameby.

En stor utmaning för Kiruna är rekrytering av arbetskraft.

– I Kiruna görs större investeringar per capita än någon annanstans i Sverige, och hur ska vi lyckas rekrytera civilingenjörer och byggnadsarbetare? Hit flyttar ingen för värmen och de långa somrarna, skrattar Mikael Sidér.

Det Kiruna i stället har att erbjuda, är något som få andra orter har:

– Vi är till ytan Sveriges största kommun, och vi måste kunna erbjuda bra skola, vård och samhällsservice, attraktiva bostäder och jobb till alla i familjen. Ett rikt föreningsliv och kulturliv. Det vi kan konkurrera med är vår natur; fjällen, skogen och älvarna.

I Kiruna jobbar i dag mellan 2 000 och 3 000 gästarbetare, vilka inte betalar skatt i kommunen.

– Det motsvarar tio procent av Kirunas befolkning som kommer utifrån och arbetar här, säger Mikael Sidér och slänger sedan ut den retoriska frågan:

– Vad gör vi då i Kiruna på vår fritid? Jo, vi åker skidor, jagar, fiskar och kör skoter. Vi är engagerade i idrottslivet.

Enligt Mikael Sidér har Kiruna en väg att vandra för att bli en bra attraktiv kommun, och nämner behov av fler bostäder och bättre samhällsservice, och kanske ett universitet.

I Kiruna finns också ett motsatsförhållande mellan basnäringarna, kommunens expansionsbehov och renskötseln – alla är i behov av mark för sina ändamål.

– Frågan om samebyarnas inflytande och konflikten med samhällets utveckling är ständigt återkommande. Rennäringen ska finnas. Samtidigt ska alla ha lika rätt till statens mark – och vi ska visa hänsyn till rennäringen och om den blir störd ska ersättning utgå, precis som för andra näringar som åsamkas skada eller störs, säger Mikael Sidér.

Än mer komplext

Han lägger därefter på ytterligare ett lager av komplexitet i frågan.

– Etnicitet. Är du same, tornedaling, kvän, lantalainen eller svensk? Eller har du halvt eller kvarts påbrå från någon av minoriteterna – vilken av dina föräldrars historiska ursprung har då ett högre värde? Det här splittrar samhället.

– Frågan är jättekänslig och minerad mark. Man måste väga sina ord och alltid inleda med att man inte är emot samer eller renskötseln. Plötsligt har det blivit viktigt med din härkomst, vilka gener du har. Det här sker på skolorna, på arbetsplatserna, överallt.

Flyttar utan jakt

Mikael Sidér menar att rättighetsfrågan – vem som ska styra över vilka som får jaga och fiska i fjällen – är inflammerad.

– Vi har inte haft de här problemen och de här diskussionerna tidigare i Kiruna. Vi har anpassat oss efter rennäringen och inte jagat där det bedrivs renskötsel. Det har fungerat bra under många, många år. Fram tills för några år sedan. Frågan handlar inte bara om jakt, även om det var jakten som förde mig tillbaka till Kiruna. Om jaktmöjligheterna inte finns kommer jag bosätta mig någon annanstans.

När det gäller Girjas så menar Mikael Sidér att staten, svenska folket, har förlorat jakt- och fiskerättigheterna inom det området.

– Det har sitt pris. Att den här frågan, om jakt- och fiskerättigheter, fortsätter att pågå är inte bra för samhället som helhet. Politiken borde ha agerat för länge, länge sedan. Den här frågan är mer än enbart en juridisk fråga.

Mikael Sidér tycker att en av grundprinciperna i svensk rättsordning, att lag släcker hävd, finns till för att du ska känna dig trygg i ägandet av exempelvis en fastighet eller ett markområde.

– Nu finns inte den tryggheten längre, i och med Girjasdomen. Staten åberopade aldrig lagen.

Mikael Sidér säger att om inte Kiruna stad hade flyttats, då hade det heller aldrig funnits några jobb. Gruvan hade förmodligen fått stänga och Kiruna hade sakta tynat bort.

– Vi gör en uppoffring, som i dag när kyrkan flyttas. Det känns vemodigt, men samtidigt finns en förståelse. LKAB tar ett stort ansvar i stadsomvandlingen. Jag förstår att renskötseln påverkas av stadsomvandlingen, gruvexpansionen och rymdindustrin. Men vad är alternativet? Finns inte jobben så kan vi inte bo kvar. Allt är direkt eller indirekt beroende av gruvan – så även rennäringen, där många renskötare har biinkomster från gruvan. Men vi som bor här är också beroende av varandra.

Mikael Sidér tycker att om svenska staten väljer att bortse från lagstiftningen (att inte hävda upplåtelseförbudet i rennäringslagen, reds. anm.) och ge exklusiva rättigheter till ekonomiska föreningar, så hotas ytterst äganderätten.

Oklara konsekvenser

– Att sedan Justitiekanslern, JK, inte begär huvudförhandling i de andra målen där samebyar stämt staten är en ren reträtt från statens sida. Får samebyarna upplåtelserätten i de här områdena också – vilka konsekvenser får det? Har staten gjort en konsekvensanalys? Jag tror inte det.

– Rennäringen är klassad som riksintresse och renskötselrätten är skyddad av grundlagen. Samtidigt har staten sagt sig villig att satsa hundratals miljarder i norra Sverige på den gröna omställningen, men det kommer inte gå att utveckla den gröna energin i norr om inte marken går att exploatera. Då återstår att bygga i de tätbebyggda områdena. Och vilka vill investera här uppe under de osäkra rättsförhållanden som nu råder? Staten måste ändra sin talan och hävda lagen, säger Mikael Sidér.

När vi lämnar kafét pågår flytten av kyrkan fortfarande. Än återstår det timmar innan den är på plats. Det är en världsnyhet. SVT livesänder och vrider och vänder på händelsen.

Den statliga televisionen var förberedd på att sända ett jippo. Men för kirunaborna var det melankoli i bröstet den här augustidagen då hösten svepte in från fjällmassiven.

Det återstår bara dagar till ripjaktspremiären.