onsdag 8 december

Opinion

Publicerad 6 oktober 2021 - 19:22

Krönika

Krönika: När ska ansvariga för SVT:s naturprogram sluta behandla oss som idioter?

Att vi naturintresserade blir behandlade som idioter av radio och tv har vi fått vänja oss vid. Men rent fejk i naturfilmer som påstås vara dokumentära, trodde jag att åtminstone producenterna på Public service höll sig för goda för att försöka lura sina tittare med.

Ni känner förstås igen det: ”hej då lilla sädesärlan, hälsa till Afrika” och andra korkade kommentarer som programledare kläcker ur sig. För att inte tala om när djur också ges människors känslor, och då menar jag inte Fablernas värld, utan i de dokumentära produktioner som vi naturintresserade tittare har det tvivelaktiga nöjet att ta del av.

Som en kollega en gång konstaterade: Om Sveriges television förutsatte att kulturintresserade är lika barnsliga och dumma som de tydligen tror om oss naturintresserade skulle det bli ett jävla liv.

 

Jag ska villigt erkänna att jag inte ser särskilt mycket på SVT:s naturfilmer längre. Jag brukar byta kanal när speakern namnger det första vilda djuret.

Men häromdagen råkade jag bli sittande framför Världens natur, Serengeti avsnitt 5, även efter att förmänskligandet hade börjat.

Det dröjde som vanligt inte länge innan de dök upp: lejoninnan Kali, zebrastoet Tershala, elefantkon Nala och tjuren Tembo.

 

Blasi är en vildhund och Akina är ledare för hyenorna. Babianhannen Rafiki får hjälp av honan Chiko för att fostra hans adopterade unge. Av någon anledning får vårtsvin inga namn. Ej heller de mangustrar och dyngbaggar som förekommer i programmet.

Självklart handlar det om afrikanska djur och afrikanska namn. Inte ens Sveriges television kan väl komma på tanken att göra en naturfilm från Sverige där älgen heter Oskar, rågeten Agda, haren Maria och grävlingen Linus?

 

Att det många gånger är snyggt filmat ska villigt erkännas. Ingen möda har sparats för att få så bra bilder som möjligt. Givetvis visade till dramatisk musik, som förstör upplevelsen.

För den som är intresserad av natur vill förstås lyssna på naturens ljud, och inte till en symfoniorkester som spelar Beethoven.

 

Så börjar naturprogrammet närma sig sitt slut och det blir uppenbart att musiken, namnen och det fantasifulla kommenterandet inte är tillräckligt. Dramatiken måste förstärkas, och vad är lämpligare än att savannen sätts i brand av ett blixtnedslag?

Zebror, elefanter och antiloper flyr i panik mitt i eldhavet, och de verkar aldrig komma undan. Lejonhannar slåss på liv och död i brinnande gräs och buskar.

Röken bolmar och filmteamet måste befinna sig mitt i branden. I så gott som varje klipp flammar lågor mellan kameran och djuren.

I trädet där blixten slog ner klamrar sig den lilla babianungen fast, samtidigt som lågor klättrar upp för stammen och sveder apans päls. Lyckligtvis rusar Rafiki dödsföraktande fram i gräsbranden, för att rädda sin unge.

Skeendet igenom ledsagas tittarna av speakerrösten. Allt för att tittarna ska förstå hur djuren tänker och känner när de ställs inför den dödligaste av faror.

 

Och det är förstås fejk alltihop. Det vet man inte bara för att sådana scener inte uppstår (och om de gjorde det skulle vara omöjliga att filma på detta sätt), utan också för att det så tydligt syns att det är bluff.

Sveriges televisions dokumentära naturprogram blir som en riktigt dålig Hollywoodproduktion. En saga, som Djungelboken, men som sänds ut till tittarna under förespegling att de ser något äkta, att det är det här som händer vid ett vattenhål i Serengeti.

 

Jag skickar länken till en expert på området, som skrattande konstaterar att de som gjort visuella effekter inte ens har gjort något vidare jobb:

”Lite påtänt gräs och buskar blandat med digital rök och eld. Patetiskt gjort om du frågar mig. Till exempel hade den där apungen blivit stekt i det brinnande trädet.”

 

Frågorna hopar sig. Hur långt får man gå i filmandet och berättandet om naturen, i förmänskligandet av de vilda djuren? Ska vi tittare inte kunna lita på att det SVT sänder som naturdokumentär verkligen är sant, och inte ihopklippt med specialeffekter i en dator?

Om man absolut måste sända skiten, när det dras till ytterligheter som i filmen om Serengeti, borde inte den svenska speakern upplysa oss om hur det verkligen förhåller sig? Eller är det så illa att han inte genomskådar bluffen?

Och är det inte hög tid att ansvariga för naturprogram på Public service slutar att behandla oss naturintresserade på detta nedlåtande sätt, som idioter?

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se

Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.

Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.

Skribent

Jan Henricson

jan.henricson@svenskjakt.se

Kommentera artikeln

Vad tycker du? Här kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver skapa ett konto och logga in först.
Tänk på att hålla god ton, inte byta ämne och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.
Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort.
Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen Svenskjakt.se.

Visa kommentarer

Andra läser också

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Delta i debatten

Delta i debatten

Skriv en insändare – högst 3.000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till debatt@svenskjakt.se

Senaste nytt

Mest läst

Mina artiklar

Senaste från Annonstorget