Uttrycket ”troligen smärre” tarvar kanske en förklaring. Svenskt rättsväsende har bland annat med hänvisning till Århuskonventionen beslutat att en organisation ska få talerätt i viltförvaltningsfrågor om den har ett medlemstal om minst 100 individer. Det är oklart på vilka rättsliga grunder man kom fram till den siffran.

Någon definition på vad en sådan sammanslutning är finns inte. Med andra ord så räcker det kanske med en Facebookgrupp för att ha rätt att överklaga beslut om skyddsjakt.

Det innebär i praktiken att en sammanslutning som påstår sig ha minst 101 individer får samma talerätt som till exempel Svenska Jägareförbundet med cirka 155.000 medlemmar, Jägarnas Riksförbund med 41.000 eller Lantbrukarnas Riksförbund med 139.000 medlemmar.

Enbart några namn

I Sverige har vi proportionell demokrati, eller på ren svenska – en person, en röst. Detta verkar vara helt satt ur spel inom den svenska rovdjursförvaltningen där man systematiskt saboterar jakt och skyddsjaktbeslut genom överklaganden.

Några som kallar sig Wolf Association Sweden hade 2016 enligt sin högst egentillverkade medlemslista 180 medlemmar. En lista namn helt utan adresser, telefonnummer eller andra kontaktuppgifter som ska finnas med i en medlemsmatrikel (Källa: Kammarrätten Sundsvall Mål 2750-16, akt 7). En förening där ansvarig revisor förordar en polisanmälan mot medlemmar i styrelsen för trolöshet mot huvudman. (Källa revisionsberättelsen från 2016-05-10.)

Kommentarer överflödiga

En annan grupp som ofta figurerar i media som någon sorts experter på rovdjursförvaltning är Svenska Rovdjursföreningen. Föreningen uppger cirka 3.700 medlemmar år 2019, oklart hur många av dem som är familjemedlemmar, och omyndiga. I föreningen är Robert Franzén, tidigare styrelseledamot, är revisor. Franzén har ett förflutet som hög chef på Naturvårdsverket. Även tidigare ordföranden Torbjörn Nilsson har ett förflutet på Naturvårdverket. Vidare kommentarer är överflödiga.

Inte ens årsmöte

Den lilla föreningen Nordulvs talerätt grundas på att en revisor, citat, ”intygar härmed att antal betalande medlemmar klart överstiger 100 personer”. (Källa Kammarrätten Sundsvall, mål 2750-16, akt 9.) Sådant godtar svenskt rättsväsende rakt av!

På Internet finns inga uppgifter om att man ens kallat till ett årsmöte efter 2017. Finns det några medlemmar över huvud taget?

Utöver dessa finns Jaktkritikerna, Hunt Saboteurs Sweden, APU och ett WAS till, Wolf Army Sweden, med allt som oftast kopplingar till tidigare nämnda grupperingar. Detta gäller även Naturskyddsföreningen och Birdlife.

Jämför gärna med antalet medlemmar i jägar- och markägarorganisationerna. Proportionell demokrati?

Rimligen eftertanke

Detta är bara ett i raden av exempel på, milt uttryckt, egendomliga beslut som de senaste åren tagits inom det svenska rättsväsendet. Googla gärna på Lillhärdal, Ljusdal, Karl Hedin eller varför inte Insatsstyrka mot småbarnsmamma.

Att ovanstående allvarligt rubbat förtroendet för polis och rättsväsendets förmåga att opartiskt hantera rovdjursfrågorna hos stordelen av den svenska jägarkåren och landsbygdsbefolkningen borde rimligen stämma till någon form av eftertanke hos ansvariga svenska politiker!

Håkan Semb

Ånge