Vill Storbritannien lämna EU – eller vara kvar i unionen? De flesta opinionsundersökningar pekar mot ett mycket jämnt race mellan de två alternativen. En titt på spelmarknaden ger dock ett klart besked: att Storbritannien röstar för att stanna kvar i EU är klar favorit. Hos vadslagningsförmedlaren Betfair betalar ”stanna i EU”-alternativet 1,32 i odds, medan ”lämna EU” ger drygt fyra gånger pengarna.
I skrivande stund har mer än en halv miljard kronor omsatts på just det här spelet, och med tanke på att spelmarknaden på senare tid visat sig vara väl så tillförlitlig som opinionsinstituten i att förutspå valresultat och folkomröstningar, talar det mesta för att Storbritannien även i framtiden kommer att tillhöra den Europeiska Unionen.

Hög tid för reflektion
Oavsett resultat i den brittiska folkomröstningen måste man ändå, redan innan den genomförts, betrakta det hela som en milstolpe i EU:s historia. För första gången har motståndet mot unionen blivit så starkt i ett av medlemsländerna, att en folkomröstning tvingats fram.
Bara detta faktum borde vara nog för att få de allra mest stjärnögda EU-idealisterna att vakna till och reflektera.
Över hela Europa ser vi tendenser som pekar i samma, EU-kritiska, riktning. De nationalistiska strömningarna tilltar på många håll, samtidigt som unionen inte klarar av att leverera det medborgarna förväntar sig.

Fredsprojekt blev byråkratisk koloss
EU är i grunden ett fredsprojekt. Det ska genom handel och utbyte av varor och tjänster tillförsäkra oss ett liv i fred och frihet, är det tänkt. Det är ett bra fundament. Jag gillar det, jag ställer upp på det, och jag delade majoritetens åsikt när vi i Sverige röstade om medlemskap i EU, den 13 november 1994. Då röstade 52,3 procent av svenskarna för ett medlemskap, 46,8 procent emot.
Sedan dess har vi i Sverige sagt nej till EMU och euron (2003), vilket så här långt måste betraktas som ett förnuftigt val. Jag misstänker också starkt att en EU-omröstning i Sverige i dag skulle falla ut annorlunda än för 22 år sedan.
EU har med tiden växt till en oformlig koloss, ett byråkratiskt monster vars egna tillväxt tycks ha blivit det övergripande målet: arméer av tjänstemän, byråkrater och lobbyister ser till att skapa ännu mer byråkrati, för att på så sätt garantera ännu fler uppgifter som kräver ännu fler byråkrater – och så vidare.
Att tjäna medborgarna verkar alltför ofta vara en bortprioriterad uppgift för EU-kolossen.
EU och ”Bryssel” har i mångas ögon och öron blivit skällsord, symboler för överstatlig maktfullkomlighet, klåfingrig detaljstyrningsiver och hårdnackad motvilja att se verkligheten – EU-medborgarnas verklighet – som den faktiskt är.
Av detta har vi sett många exempel i jakt- och viltförvaltningsfrågor.
Alldeles för många exempel.

Sämst när det gällde
Den flyktingkris som följt på de senaste årens krig i Syrien med omnejd har satt EU på prov – ett prov som unionen inte klarat av. När det verkligen gällde, när det på allvar var ”skarpt läge” och EU:s medlemsländer solidariskt borde ha delat på den börda som flyktingströmmarna trots allt innebär – då klarade EU inte av att hantera detta.
”Alla” länder stängde sina gränser – och flyktingfloden sökte sig därmed till Österrike, Tyskland och Sverige, vilka åtminstone försökte uppfylla sina åtaganden.
Ett tag i alla fall.
Tills det helt enkelt inte fungerade längre.

Ljuder högt
När Storbritannien röstar om fortsatt medlemskap i EU hoppas jag att väckarklockan ljuder högt och klart. EU i sin nuvarande form måste reformeras, då medborgarnas förtroende för denna institution är på upphällningen.
Jag hoppas att det finns politiker som har kraft och mod att driva på denna process. Annars kommer bara missnöjet att öka, liksom kraven på utträde – och slutligen unionens sammanbrott.
Är det verkligen det vi vill?