Jag har under veckan lite förundrat följt drevet mot licensjakten på lodjur som WWF, Naturskyddsföreningen och andra organisationer drivit. Jag vet inte hur många tidningsartiklar, radiointervjuer och tv-inslag som gått ut i landets nyhetsmedier. Budskapet har varit: Lodjursjakten är för stor och det finns egentligen ingen anledning att jaga lodjur.

Det är naturligtvis inget fel i att ha sådana åsikter. Men det är däremot märkligt att journalisterna inte ställt den grundläggande frågan om varför tilldelningarna på lodjur ökat i främst Sydsverige?

Svaret är nämligen enkelt.

Lodjursstammen har växt så det knakar i Sydsverige. Lodjuren är långt fler än de demokratiskt fattade antalsmålen för lodjuren. Därför ska de nu jagas för att komma närmare de mål som demokratin satt upp. Mer komplicerat än så är det inte.

Men drevet stannar inte i de traditionella medierna. I de sociala medierna är Naturskyddsföreningen och WWF starka. Och de lever där gott till stor del på grund av människors okunskap om naturen.

I ett Facebookinlägg ondgör sig Naturskyddsföreningen om licensjakten på lodjur. I inlägget hetsar föreningen med argument som att ”tusentals jägare är anmälda” till jakten samt att den ”rekordstora jakten kan äventyra lodjurets möjlighet att på lång sikt finnas kvar i svensk natur”.

Att det finns 300.000 jägare i landet och att jakten har utökats som en följd av att lodjuren blivit fler utelämnas.

Antalet jägare som deltar i jakt tycks alltså också vara något som stör rovdjursvännerna, vilken roll det nu spelar? Men även här slirar man med fakta. För man utelämnar det faktum att anmälda jägare inte är samma sak som deltagande jägare.

För den som ska jaga varg eller lodjur är det nämligen obligatoriskt att vara anmäld, via Naturvårdsverket. Men att vara anmäld är inte detsamma som att faktiskt delta.

2010 var 12.000 jägare anmälda till licensjakten på varg. I en enkätundersökning av Svenska Jägareförbundet framkom att det i praktiken endast var en dryg tredjedel – cirka 4.500 jägare – som faktiskt deltagit i jakten.

Enligt en opublicerad studie av SLU-forskaren Fredrik Widemo hade mindre än en procent av jägarkåren – cirka 2.000 jägare – jagat lodjur jaktåret 2016–2017, och den genomsnittlige jägaren tillbringade då 0,02 dagar jagandes lodjur.

En annan undersökning från samma forskare visar att den genomsnittlige jägaren under jaktåret 2020–2021 tillmätte lojakten 0,2% av den totala jaktliga betydelsen.

Även jakttiden på lodjur väcker ont blod i inlägget – eftersom lodjurens parningstid är i mars. ”Det är minst sagt anmärkningsvärt”, skriver Naturskyddsföreningen i sitt inlägg.

Även jägarna ser fördelar med att flytta jakttiden på lodjur. Svenska Jägareförbundet arbetade för att tidigarelägga jakttiden på lodjur. Naturskyddsföreningen hade också chansen att göra det, men i sitt remissvar till de nya föreskrifterna för rovdjursförvaltning framgår att organisationen inte tog den möjligheten.

Kanske ger det mer pengar att i efterhand ondgöra sig på sociala medier, vad vet jag?

Så sent som i höstas fattade Naturvårdsverket beslut om att jakttiden på lodjur ska ligga fast. Ett beslut som för övrigt applåderades av Rovdjursföreningen.

Även WWF är starkt kritiska till licensjakten på lodjur. I ett Facebookinlägg hävdar WWF:s generalsekreterare Gustaf Lind att den ”snabba förlusten av biologisk mångfald är skrämmande och då är det svårt att se hur årets anmärkningsvärt stora lodjursjakt är förenlig med EU:s art- och habitatdirektiv”.

I ett pressmeddelande hävdar WWF svepande att ”lodjuren håller stammarna av klövvilt starka och friska genom sin jakt”.

Varifrån WWF hämtat sin fakta till ett sådant påstående är oklart.

Att skapa egna, passande fakta må vara en sak. Det säger naturligtvis något om argumentationen när man inte tror på sina egna argument utan tvingas ta till friserade ”sanningar”. Men det värsta är vad det här leder till.

Sedan tidigare vet vi att många av länsstyrelsernas rovdjurshandläggare tvingas ta emot mängder av mejl, telefonsamtal och sms med innehåll som är allt annat än okej. Detta från människor som säger sig vilja värna rovdjuren.

Jag själv och många av mina kollegor på Svensk Jakt och Jägareförbundet har även vi tvingats utstå både det ena och det andra från ”rovdjursvänner” genom åren.

Det senaste men tyvärr sannolikt inte det sista exemplet hämtas från gårdagen. Den här gången var det Svenska Jägareförbundets riksjaktvårdskonsulent Daniel Ligné som tvingades ta emot hat och hot efter att han debatterade lodjursjakt med en biolog från Naturskyddsföreningen i SVT:s Aktuellt.

Rovdjursdebatten är polariserad. Det är inget nytt för någon. Varför piska upp tonläget ännu mer? Jag hoppat att det inte är en del av strategin att stoppa jakten på rovdjur.

Naturskyddsföreningen och WWF med flera måste börja ta ansvar för att sänka tonläget i debatten.

Vi må tycka annorlunda om saker och ting, men hat och hot är aldrig okej.