Som kandidat för Sverigedemokraterna till EU-parlamentet undrar jag i första hand varför EU över huvud taget behöver besluta om jakt i Sverige. Överstatlighet kan vara motiverat i vissa fall, men just jakt är närmast ett typexempel på politik som oftast är nationell och lokal till sin natur.
Bland tjänstemän i Bryssels korridorer är kunskaperna om mina hemtrakter i Värmland inte bara dåliga, de är i det närmaste obefintliga. Man kan förstås hänvisa till parlamentets demokratiska mandat, men det är helt osannolikt att väljare i Frankrike, Spanien och så vidare skulle ha några särskilda åsikter om förhållandena i Sveriges inland.

Regeringens underlåtelse

Det är alltså min och Sverigedemokraternas bestämda uppfattning att EU inte bör besluta alls om frågor som har med jakt och viltförvaltning att göra. Detsamma gäller skogspolitik och en lång rad områden som vi inte behöver hantera varken överstatligt eller mellanstatligt för att den inre marknaden och samarbetet inom EU ska fungera.
Tvärtom undergräver det unionens legitimitet när man försöker detaljstyra områden som de enskilda medlemsländerna klarar bättre själva.
På ett nationellt plan finns utan tvekan en parlamentarisk majoritet för reformer av jaktpolitiken.
Enligt ett tillkännagivande från 2015 ska en ny myndighet inrättas, med ansvar för jaktfrågor och viltförvaltning. Detta har regeringen underlåtit att göra under en hel mandatperiod.

Tillräckligt komplicerat

Vad gäller vargfrågan specifikt beslutade riksdagen 2013 om ett spann för gynnsam bevarandestatus på 170–270 individer, vilket Naturvårdsverket utan förankring i riksdagen ändrade till ”minst 300 vargar”. Men inte heller när antalet under 2018 uppskattades till 305 individer tilläts någon jakt.
Den nationella beslutsprocessen är alltså tillräckligt komplicerad som den är. Jag respekterar att det finns olika uppfattningar och jag skriver självklart under på att frågan måste hanteras av regering, riksdag och berörda myndigheter.
Men att komplicera frågan ytterligare genom att ge ett veto till EU rörande licensjakt är direkt olämpligt.

Försvarar intressen

Som svensk politiker med 15 års erfarenhet av EU-arbete har jag ofta sett att Sveriges attityd till EU-samarbetet skiljer sig från övriga medlemsländer.
Sveriges myndigheter är ofta mycket ivriga att implementera eller till och med överimplementera EU-lagstiftning i Sverige, medan andra medlemsländer tänjer på reglerna till sin egen fördel. Det skapar en asymmetri, som absolut inte är till Sveriges fördel.
Min uppfattning är att andra partier liksom försöker sälja in EU i Sverige på olika sätt, men som sverigedemokrat åker man till Bryssel för att försvara våra nationella intressen.
Gällande jakt är det mycket enkelt: Sverige, Finland och även andra medlemsländer är fullt kapabla att fatta beslut inom ramen för sina respektive demokratiska processer.

Charlie Weimers (SD)
Kandidat till Europaparlamentet