Älgen har historiskt genomgått skiftande öden, men har haft sina förespråkare. För 200 år sedan var det ­hovjägmästare Herman Falk som gick till kungen för att få till stånd ändring på jakten.

Hans biologiska kunskap var imponerande: ”Älgen bör vara fredad under oktober månad dels för parningen dels emedan de under denna tid ovanligt lätt falla offer för den jägare som upptäckt det ställe de utvalt för sin parning vilket ställe de ogerna lemna.”

Falk ville också få stopp på den förödande vinterjakten. Svenska Jägareförbundet tillsatte en kommitté som 1955 överlämnade förslag till ändrade bestämmelser för älgjakten. Förslaget utmynnade i ”att bestämmelser, som gynnar en mera planmässig beskattning av älgstammen under hänsynstagande jämväl till biologiska förhållanden bör genomföras”.

Oöverträffat

Historiskt har det genomförts utredningar och ­forskats om älgen i en omfattning som är oöverträffad jämfört med andra arter i Sverige.

Älgens livsrum skogen har under 1900-talet kraftigt förändrats. Under 1960-talet planterades stora arealer åker och betesmark igen delvis med av staten finansierade granplantor. Granen har sedan ”tagit över tall­marken”. Lövet bekämpades med hormoslyr fram till mitten av 1980-talet. Våtmarkerna har dikats ut. Skogens skötselmetoder är inriktade på produktion och ekonomi.

Älgens behov av foder och livsrum tycks nu inte intress­era mer än någon enstaka skogsbrukare. Ibland framförs att älgen hotar den biologiska mångfalden. Men älgen utgör ju som övrigt vilt en del av den bio­logiska mångfalden, och skulle utan människans ingrepp forma och utveckla mångfalden. Älgens framtid verkar få målas med mörka färger, kanske till dess att rödlistning sker och då är det så dags.

Svårt att hoppas

Just nu har jag svårt att hoppas på skogens förvaltare. Trots att det med relativt små, men konsekvent genomförda åtgärder i skogens brukan­de skulle kunna uträttas mycket till älgens bästa och samtidigt produktionsskogens bästa.

Älgjägarna, till vilka jag själv har räknats, borde få en ny Herman Falk.

Sveriges mest lättjagade vilt som förr under hösten i Syd- och Mellansverige motades fram vid några tillfällen av en drevkedja till skyttelinjen utsätts nu för jakt av ett helt annorlunda slag.

Sävlig idisslare

Älgen är en mycket sävlig idisslare som äter och ­idissl­ar, äter och idisslar. Den rör sig inte mer än nödvänd­igt och inte snabbare än i skritt om den inte skräms till trav eller galopp.

Under vinterhalv­året ställer älgen om sin ämnesomsättning till foder med lågt närings­värde och energibesparande aktivitetsmönster. Från 20–30 kilos foderintag sommartid till 8–17 kilo för hondjur och 4–10 kilo för kalv vintertid. Vintertid har fodret så lågt näringsvärde att det inte kan kompensera för näringsförluster. Såväl årskalvar som äldre djur minsk­ar i vikt vintertid oavsett om det är snö eller barmarksförhållanden.

Att då utsätta detta vilt för jaktträning och jakt med hundar i den omfattning som nu sker från 21 augusti till februari månads utgång är för mig ofattbart.

Inget träningsobjekt

Älgen ska inte vara ett träningsobjekt för hundsport av jägare som lämnat etiken bakom sig. Myndigheterna borde med hänsyn till utvecklingen av jakten ändra bestämmelserna för användning av lös hund. Inget annat hjortvilt än älgen får enligt nuvarande regler för hundanvändning utsättas för jaktträning annat än under respektive jakttid för arten.

Sedan den ökande avskjutningen av älg började under 1980-talet och sedan nya älgjaktssystemet införd­es 2012 har kalvvikterna, reproduktionen och andelen älgkor med två kalvar minskat i accelererande takt.

Allt ovedersägliga tecken på en älgstam i kris i ­kvalitativt avseende. Ändå syns inga tecken från läns­styrelser, vilt­förvaltnings­delegationer eller älgförvaltningsstyrelser om anpassningar av jakten. Älgjaktlagen tvingas uppfylla på papperet angiven avskjutning till 100 procent oavsett förekomst och samman­sättning av älgstammen på de jagandes område.

Motarbetar ansvarsfull förvaltning

Skogs­styrelsen menar att en utredning bör tillsättas för att se över en mera ­nation­ellt styrd älg­förvaltning och företrädare för skogs­­bruket sluter överenskommelse med Jägarnas Riksförbund om ­älgjakt­en. Ett förbund som sedan bildand­et motarbetat en ­ansvarsfull förvaltning av älgen.

Vi ­bruk­ar vara bra på att framföra ­synpunkter på ­andra länders hantering av naturresurs­er. Jag och många andra ställer oss ­frågan om Sverige inte har råd med att hålla vilda djur, eller om det inte längre är angeläget att vårda den art som kan anses vara Sveriges nationalvilt.

Rolf Svensson
Konstnär och älgkännare

Fotnot: Texten har tidigare publicerats i Svensk Jakts decembernummer i anslutning till sista delen i artikelserien Älgens år som skrivits och illustrerats av Rolf Svensson. Du kan läsa artikeln i vår e-tidning.