”Jag håller absolut med om att det behövs en vargpolitik som är långsiktig, hållbar och förutsägbar, men varför då inte hålla sig till den politik som det fattades beslut om 2013”, frågar debattören. Foto (i hägn): Ingemar Pettersson
För att kunna stå för sans och balans i vargpolitiken, så måste väl ändå ett av kraven vara att man utgår från de fakta som finns? Jag har själv röstat S i de absolut flesta val jag fått rösta i under mitt 77-åriga liv, men trodde aldrig att ”mina” politiker skulle så totalt missuppfatta vad det är man faktiskt talar om.
I debattartikeln Socialdemokraterna står för sans och balans i vargpolitiken för riksdagsledamöterna Isak From och Tomas Kronståhl ett vilseledande resonemang om vad som beslutats om vargstammens storlek.
”Socialdemokraterna står för sans och balans i vargpolitiken”
Här tänker jag på intervallet på 170–270 individer som väldigt många, även bland politikerna, verkar tro handlar om ett golv och tak för vår vargstam. Så kan det även uppfattas som det framställs i artikeln, där syftet också är att minska populationen.
I propositionen som röstades igenom 2013, anges det som ett intervall ur vilket Naturvårdsverket ska välja ett värde som sedan skulle rapporteras som referensvärde för varg och ett värde som inte fick underskridas.
Det är alltså ett golv man ska bestämma inom spannet.
Jag håller absolut med om att det behövs en politik som är långsiktig, hållbar och förutsägbar, men varför då inte hålla sig till den politik som det fattades beslut om 2013?
Detta i stället för att lockas av de som med alla medel vill få till en vargstam så svag att den till exempel vid ett ovanligt sjukdomsutbrott riskerar att förintas.
Eller där inavel riskerar göra den så skadad som vargarna på Isle Royale blev, och där i princip alla hade mer eller mindre ärftliga skelettskador, innan man beslutade sig för att sätta ut obesläktade individer på ön.
Jag är så kallad värnare, men jag har även jagat så jag tror mig kunna se på den här polariserade frågan men lite mindre färgade glasögon än många andra inom de många intressentgrupperna.
Jag är inte heller motståndare till licensjakt på varg, så länge populationen inte riskerar komma under golvet på 300 individer vid något tillfälle.
Jag såg faktiskt den rovdjurspolitik som dåvarande alliansregering lade fram och riksdagen tog beslut om 2013, och där resultatet från Vargkommitténs förhandlingar med samtliga intressenter, låg till grund, som något hoppingivande och värt att testa.
Att underlätta möjligheterna att få skyddsjakt, tror jag också skulle bidra till en ökad acceptans. Kanske sätta en kvot som kan användas både för skyddsjakt och licensjakt?
Andra exempel på åtgärder som kan öka acceptansen är större möjligheter till ekonomisk hjälp till förebyggande åtgärder, ersättning för faktiska skador på tamdjur, och även ekonomiskt stöd där vargförekomstens bevisligen påverkar tamdjuren så att hållande av dem försvåras.
Till sist vill jag säga att den typ av acceptans man kan se i länder där varg alltid funnits är något som krävts tillvänjning under mycket lång tid, säkerligen flera generationer.
Här är det fortfarande nytt och just därför upplevs det av många som både onödigt, besvärligt och skrämmande.
Det sistnämnda, som självklart måste tas på allvar, får dock aldrig ses som en anledning att minska skyddet för vargen att leva i ett antal som gör stammen livskraftig.
Kerstin Fredin
Tidigare medlem i Svenska rovdjursföreningen och i Svenska Jägareförbundet
Skriv en insändare – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se
Tänk på att uppge namn och adress, oavsett hur du signerar insändaren.
Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.
För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.
Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.
Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.
