Så har ”samarbetsregeringen” S och MP äntligen kunnat enas i en fråga. Olyckligtvis för alla som bor på landsbygden i vargtäta områden handlar det om att riva upp reglerna kring jakten på varg.

Klas Staffas hund vargdödades i höstas. Nu riktar han nedanstående hälsning till medlemmar, och blivande sådana, i Svenska Jägareförbundet.

Man brukar säga att om man kör över någon tillräckligt många gånger så kommer den överkörde att på något sätt se till att det upphör. Nu är det politikerna i riksdagen som ligger illa till.

Under årens lopp är det många jägare som fått känna på motståndarnas vrede. Oftast gäller det jakt efter de stora rovdjuren, men även bara det faktum att man är jägare.

Jag har länge frågat mig vad det är som är bra med varg i skogen. Vargen är inte utrotningshotad. Den är ett hot mot landsbygden genom att den dödar tamboskap och hundar.

Oron för inavel i vargstammen är inte obefogad, som Bertil Eriksson tror i en insändare här på svenskjakt.se. Inaveln finns redan bland vargarna.

11-åriga Lova skriver i den här insändaren om sina tankar om varg. Hon vänder sig till dem som motsätter sig vargjakten och som på olika sätt protesterar mot den.

När den nya älgförvaltningen infördes år 2012 var vi nog många som trodde att detta skulle bli bra. Till och med riktigt bra, trots att vissa regler förmodligen inte skulle föra älgförvaltningen framåt. Tyvärr har förhoppningarna inte infriats.

Vargjakten är i stort sett avslutad för i år. De tilldelade vargarna har skjutits utan några egentliga problem. Vilket inte är så konstigt med tanke på den låga tilldelningen. Men jag tror att detta är något vi får nöja oss med för nu.

Jag motiverar min jakt med att jag bara äter djur som jag själv skjutit, därför att jag vet att de levt ett bra liv. Jag tar hand om köttet och för inte bara en kunskap vidare – utan också en historia som riskerar att gå förlorad. Att lyfta fram jaktens helhet är viktigt när vi ska motivera jakten för allmänhet och framtida beslutsfattare.

I etikdebattens spår finns i dag en fråga som jag känner är nödvändig att ta upp. Jag har med åren som gått efter att vildsvinen etablerat sig på allvar, bekymrat kunna konstatera att den ohämmade utfodringen med otvättade sockerbetor i skog och mark verkar fortsätta och i vissa områden till och med öka.

Den snabbt genomförda vargjakten och rapporterna om hur många vargar det finns borde stämma till eftertanke hos de välutbildade människor som hävdar att vargen är utrotningshotad.

Jag har för avsikt att överlåta tre jaktvapen till min son, men att samförvara dessa hos i mitt säkerhetsskåp. Men det ger inte polisens handläggare tillstånd till.

När jag läser Helene Tivemarks debattartikel på svenskjakt.se om dåliga eftersök blir jag osäker. Beskriver hon något som hänt, eller vill hon bara göra sig intressant.

Vi måste bli bättre på att försvara oss mot den nya gerillarörelsen som håller på att etablera sig i Sverige, och som slår hårt mot jakten. Vi jägare måste bemöta detta nya fenomen samt agera genom att bjuda in skolklasser, besöka skolor och synas offentligt på många olika sätt.

Drevern hade gått fantastiskt bra hela förmiddagen, med klara skall och inte alltför långväga drev. Och strax före lunch small det. Men det så kallade eftersöket, ja det lämnade mycket att önska.

Just nu jublar brukarna över att jaktstoppet är hävt. Just nu gråter varglobbyn. Det finns mycket att gråta över. Framför allt den väg som miljörörelsen tagit. En väg som synes stå över demokratin.


I slutet av förra veckan gjorde jag ett debattinlägg om den stoppade vargjakten. Det visade sig snart att det inte var något som EU skulle lägga sig i.

Så verkar det äntligen som att förvaltningen av vargarna i Sverige får komma igång efter ett antal sorger och besvär. Det måste kännas bra för dem som berörs av den snabbt och utan kontroll växande vargstammen. Kanske kan acceptansen för våra rovdjur öka något då de nu får förvaltas som annat vilt.