Jag nöjer mig här med att ge ett exempel.
En av de föreningar som Åsa Romson anser det är viktigt att ha med i sin nya vargkommitté håller sina medlemmar varma med rubriken ”Fem års massiv jakt på 1 600 björnar för upp arten på Rödlistan över hotade arter”. 
Man följer upp med ”Jakt orsaken till att samtliga stora rovdjur finns på Rödlistan” några dagar senare. 
Båda inläggen har hänvisningar till mycket noga utvalda korta citat från rapporten. Mellan de två inläggen på föreningens Facebooksida ligger två uppmaningar om att bli medlem i föreningen. 
Den som vill ha en balanserad redovisning av vad som utgör de största hoten mot Sveriges rödlistade arter läser givetvis Artdatabankens rapport och kan då på sidan 19 se att jakt kommer på artonde plats av nitton redovisade negativa påverkansfaktorer.

Avancerad strategi
Två andra och mycket större så kallade ideella naturvårdsorganisationer använder en något mer avancerad strategi när det gäller medlemsvärvningar. Under devisen Tillsammans har vi kraft att förändra har en av föreningarna de senaste drygt tio åren värvat medlemmar genom att noga välja ut symbolarter som påstås vara hotade.
Symbolarterna väljs inte för att de nödvändigtvis är mer hotade än andra, men för att man vet att de fungerar som sponsormagneter och dessutom möjliggör en debatt som spelar mer på känslor än på fakta.
Hur har då de två föreningarna kommenterat Artdatabankens uppdaterade rödlista?
De har reagerat precis som man kan förvänta sig när den nya rödlistan så tydligt avslöjar att föreningarna de senaste två decennierna satt de egna medlemstalen före den svenska natur de påstår sig värna. De har reagerat med största möjliga tystnad.

2.000 hotade arter
Tystnaden blir förklarlig i ljuset av att störts antal rödlistade arter finns i de miljöer som nu växer igen på grund av de symbolarter som föreningarna fokuserar på i sin jakt på fler medlemmar.
Vill det svenska folket verkligen ha den natur som blir resultatet av de två föreningarnas arbete?
Vill vi ha ett landskap som växer igen och som hotar att slå ut över 2.000 arter?
Vill vi ha en natur där arter som varit frånvarande så länge att deras återkomst är att likna med hur verkligt invasiva arter påverkar naturen, tillåts föröka sig utom kontroll bara för att de är bra sponsormagneter för internationella intressen?

Något för politiken
Hur kan man vara medlem i en förening som uppenbarligen, av skäl som bara några få i toppen känner till, är beredd att riskera utrotning av ett fyrsiffrigt antal av landets arter och därmed en stor del av landets totala biologiska mångfald?
Vilka tankar slås en svensk politiker av som år efter år, med miljontals skattekronor, sponsrar föreningar som sätter egen makt före den svenska naturen när hen läser den uppdaterade rödlistan?
Vad tänker politikern när hen, på den samma föreningens hemsida och i diverse debattartiklar, får kritik för att inte göra tillräckligt för den biologiska mångfalden i Sverige?
Mats S Johansson