Området söder om Vombsjön, som kallas Vombs Fure, har under många år varit ett djurskyddsområde, med syftet att skapa en fristad för vårt kronvilt. Det har varit en viktig brunstlokal, kalvnings- och uppehållsmiljö för kronviltet.

Länsstyrelsen, liksom SLU och ett antal naturvårdsorganisationer har ansett att det är extra viktigt eftersom detta är hemområde för den ursprungliga svenska kronhjorten, utan inblandning av från Europa importerade underarter.

Ett nytt beslut om utökad gräns för djurskyddsområdet togs i maj 2019. Förmodligen som ett försök att motverka effekterna av människans växande behov av tillväxt och naturområden för sina fritidsintressen.

Skyltar med information om områdets föreskrifter sattes upp vid områdets infartsvägar. Så långt allt väl.

Miljön kraftigt reducerad

Men under samma år som det nya beslutet fattades kalhöggs och nyplanterades stora arealer, främst i områdets sydöstra delar.

Vad man inte visste eller tog hänsyn till var att just dessa, numera inhägnade områden, var kronviltets bostadsområde. Här fanns naturliga daglegor och här var heller inte så många människor i rörelse. Här fick hjortarna under dagtid lugn och ro.

Kronviltet är ett skyggt och intelligent djur och följaktligen mycket störningskänsligt.

Men som vanligt var det väl någon som behövde pengar och det är ju något som brukar prioriteras. Markägarna, Malmö Stad och Sydvatten AB, är kanske inte i behov av det ekonomiska tillskott som skogen kan ge, men det finns ju andra aktörer som tänker på annat sätt och icke sakkunniga är ofta lätta att påverka.

Uppehållsmiljön för kronviltet, cirka 150 individer, har nu reducerats till ett litet område med tät ungskog i närheten av Klingavälsån. Härifrån utgår de för sitt fodersök nattetid.

Katastrofal utveckling

Definitionen av ett djurskyddsområde måste vara ett område som i första hand är till för viltet och inte som ett allmänt fritidsområde för människor.

Utvecklingen på senare tid får definitivt betraktas som katastrofal då folk totalt struntar i de bestämmelser som gäller och som finns angivna på skyltar.

Att ha sin hund lös i området är till exempel förbjudet. Jag pratade med en hundägare om just detta och fick till svar:

”Dom hittar på så mycket skit, min hund tycker det är roligt att springa omkring i skogen och om rådjuren (hjortarna) får röra lite på sig är väl inte så farligt.”

Denna attityd kombinerad med alla de aktiviteter som förekommer i området, hundspann, hundträning och tävlingar av olika slag, ridning och till och med orienteringstävlingar kommer definitivt att kullkasta hela projektet. Mycket arbete i soptunnan alltså.

Sista möjligheten

En sista möjlighet för djurskyddsområdet att överleva är en kraftfull insats med daglig tillsyn under en inte alltför kort period, följt av sporadisk tillsyn efter behov.

Dessutom är det nödvändigt att markägarna, Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen i Skåne pratar ihop sig om hur skogen ur ett djurskyddsperspektiv ska skötas i framtiden.

Det är en sak att ha ett djurskyddsområde på papperet – en helt annan sak att ha det i verkligheten.

Göran Svejme

Björnstorp