För åtta år sedan skrev jag en debattartikel om vargutsättningen i Tiveden.
Jag oroade mig för var deras avkommor skulle ta vägen. Jag menade att de kommer gå söderut mellan Vänern och Vättern.
Jag ifrågasatte även våra egna planer på att skaffa två nya jakthundar som ersättning för min gamle tyskterrier som gått djupare in i skogen, som indianerna säger om gamla jägare.
Vi skaffade trots allt två nya hundar, en tax och en tysk som vi fått glädjen att jaga med i sju säsonger. Taxen har blivit drevchampion och tysken en vettig knuffigånghund.
Nu har emellertid glädjen med att släppa hund försvunnit och ersatts av en oro.

Som jag befarade

Tyvärr blev det som jag fruktade, två kullsyskon vandrade ner mellan de stora sjöarna och bildade Brängenreviret. För att ytterligare komplicera tillvaron har dessutom ett revir vid namn Bergaskogsreviret etablerats på gränsen till våra jaktmarker.
Norr om riksväg 40 har vi drygt 300 hektar fin rådjursmark där vi inte kan jaga med löshund längre.
I höstas väntade vi med att släppa tills snön kom, då vi inte visste om vargarna kom ända ner mot samhället. När det blev spårsnö visade det sig att det gjorde de, så där blev det inget jagat med hund den gångna säsongen. Våra foderplatser stod orörda hela vintern, då varken rå eller älg vågade sig fram.

Debatt: I valet och kvalet om ny jakthund

Inga provmarker

Jag är även drevprovsdomare och kan tyvärr inte erbjuda de fina marker jag hade tillgång till innan vargarna tog över. När vi ska genomföra ordinarie drevprov blir det, för min del, bara att döma på främmande mark i framtiden.
När det gäller löshundsjakten har den i princip upphört i området. Vi fick ställa in vår årliga vildsvinsjakt då vi inte fick dit några hundförare.
Vi tvingades ställa in den årliga jakten runt samhället som syftar till att begränsa ”trädgårdsrådjuren”, på grund av att ingen ville släppa hund bland vargspåren.

Jägare slutar

För jägare som arrenderar mark är det lätt att få för sig att sluta jaga. Jaktarrenden är dyra, för att motverka det så kommer markägaren reducera arrendet med 30 procent under kommande år.
På sikt kommer inte det att vara tillräckligt. Vi brukar skjuta tio till tolv älgar varje jaktsäsong, i år får vi två kalvar på tilldelningen. Vargen tar resten.
Nu återstår det att se om våra älghundsförare vill riskera sina hundar för möjligheten att fälla två kalvar.
Det känns som om att den kommande säsongen kommer att vara avgörande för hur vår jakt kommer att se ut i framtiden. Kommer vi ens att ha någon?

En pälsleverantör då

För oss är jakten med löshund det viktigaste och vi är rädda om våra hundar. Det var annat förr. Min farfar var jägare, i slutet av sitt liv mer eller mindre på heltid. Han hade en hundgård full med diverse stövarkorsningar som alla hette Sport.
Farfar hade ingen relation till hundarna utan såg dem som förbrukningsvaror. Några försvann varje säsong, på svaga isar och på andra sätt. Det gjorde inte så mycket, det kom alltid nya kullar med Sport som ersatte förlusterna, så farfar hade säkert bara sett vargen som en pälsleverantör.

Annan hundhållning

I dag har vi en annan relation till våra jakthundar, de är familjemedlemmar och deltar i det vanliga livet utanför jakten på ett helt annat sätt.
Det är en helt annan hundhållning i dag och vi kommer inte att gå tillbaka till min farfars syn på hundar.
För egen del vet jag att våra hundar är våra två sista. Jag är glad över att jag kunde gå i pension några år tidigare, och fick några verkligt fina jaktsäsonger tillsammans med dem.
Under deras återstående liv får vi jaga som gästande hundförare på bekantas vargfria marker. Själva får vi styra om till vakjakt, lockjakt och åteljakt på våra jaktmarker.
Med det sagt tror jag vårt immateriella kulturarv, jakt med lös hund, går en dyster framtid till mötes.

Varg på tio meter

Även på det icke-jaktliga planet har livskvaliteten naggats i kanterna.
Vi bor i reviret, vi har hägnat in tomten så att våra hundar inte kommer ut, men det hindrar inte att vargar kommer in.
Vi kan således inte ha våra hundar lösa på tomten om vi inte har dem under uppsikt.
Det är heller inte roligt att en mörk vinterkväll, när man är på promenad inse att man är i närheten av vargflockens samlingsplats och höra dem yla 100 meter ifrån oss och att ha någon kilometer hem.
Inte heller känns det bra när en varg följer oss inne i skogen och helt plötsligt stiger ut tio meter framför och stirrar på hundarna. Vi har bekanta som inte gärna tar sina skogspromenader längre, särskilt inte med hund i kopplet.

Kostsamma stängsel

När det gäller djurhållningen har, i skrivande stund, LRF möten med länsstyrelsen om stängsling. Men det blir ytterst kostsamt att stängsla och sedan underhålla stängslet, då djurhållarna har många och stora hagar som gränsar till vatten.
På något sätt har det har tillsatts en ”medlare” för att minska konflikten. Medlaren har, så vitt jag vet, inget fokus på jakten och ingen av våra djuruppfödare har heller haft någon kontakt.

Spridning prioriteras

Att det ska finnas varg överallt på landsbygden må kännas väldigt mysigt om man inte berörs av dem. Men för dem som drabbas är det en drastisk försämring av livskvaliteten.
Frågan är om regeringen verkligen prioriterar en hämningslös spridning av varg före jordbrukets väl och ve samt landsbygdsbefolkningens livskvalitet.
För närvarande verkar det så. Nu har det fötts några hundra nya vargar, som om ett år vandrar ut för att etablera nya revir, precis som fjolårets vargungar nu gör.

Bara valfläsk

Att regeringen nu begraver riksdagens beslut om att minska vargstammen i en utredning på Naturvårdsverket i två år, känns som ett rent hån mot dem som drabbas.
Vargstammen kommer att öka med flera hundra individer under den tiden.
Således är Socialdemokraternas omsvängning i vargfrågan rent valfläsk och utan praktiskt innehåll. Som vanligt bör vi se till vad politiker gör och inte lyssna på vad de säger i den här frågan.

Björn Isaksson
Brängenreviret
Bottnaryd