För några veckor sedan skrev jag ett öppet brev till Sveriges 20 EU-parlamentariker. Var och en fick ett personligt exemplar via sin e-mejl.

I brevet förklarade jag hur bekymrad jag är över bristen på demokrati i EU:s institutioner och i dess beslutsfattande. Som exempel beskrev jag hanteringen av EU-kommissionens förslag till vapendirektiv. Ett ärende som jag försöker följa då det påverkar min livssituation.

Den springande punkten är avsaknaden av en konsekvensanalys, och hur det som startar som en åtgärd mot terrorism under processen byter fokus till att bli vad jag kallar en hetsjakt på legala vapenägare.

Ett annat exempel är hur kommissionen med förvanskade fakta, och med vad jag i brevet beskriver som falskspel driver fram sitt förslag till en förhandling.

Av 20 EU-parlamentariker från Sverige har enbart fyra svarat på mitt brev. Min bedömning av svaren är att de är ärligt menade och ämnade att förklara det uppkomna läget.

Ministrar har drivit på

Av dessa svar, samt diverse politikers bloggar, med mera, drar jag följande slutsats:

Regeringarnas inrikesministrar har i ministerrådet drivit på för att förslaget ska behandlas skyndsamt utan konsekvensanalys. Något som normalt krävs före behandling enligt EU:s regelverk.

Det är med andra ord inte kommissionen ensam som ska belastas för detta odemokratiska förfarande. Där måste skulden även läggas på regeringarnas representanter i ministerrådet.

Vidare var det medlemsstaterna – genom ministerrådet – och kommissionen som krävde att stora magasin skulle kategoriseras och förbjudas vid de förhandlingar som sedan inleddes.

Det är även vid dessa förhandlingar som fokus skiftade från bekämpande av terrorism till att bli vad jag kallar en hetsjakt på legala vapenägare.

Magasinsfrågan hade tidigare röstats bort i EU-parlamentets utskott LIBE, där förslaget först väcktes av svenska miljöpartisten Bodil Valero.

Jag medger att jag kan ha fel i mina slutsatser, med det borde vara enkelt att visa motsatsen genom att redovisa protokoll från nämnda förhandlingar.

Gemensamma nämnare

Hur blev det då så här? Nedan listar jag punktvis vad som ledde fram till detta haveri i den demokratiska processen:

• I Sverige presenterade Doris Högne Rydheim 2013 en utredning om skärpning i vapenlagstiftningen – SOU 2013:7 – som alliansregeringen lämnade utan åtgärd.

• Samma år lämnade den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström ett nästan identiskt förslag. Det stannade vid ett meddelande från kommissionen den gången.

• Här öppnas en möjlighet att Malmströms förslag levde vidare i kommissionen. Likheten mellan SOU 2013:7, Malmströms förslag och det förslag till nytt vapendirektiv som kommissionen presenterade, är så påfallande stor att sambandet framstår som högst sannolikt. Det är troligtvis även detta som Bodil Valero hänvisar till, när hon hävdar att direktivet inte varit menat för bekämpande av terrorism.

• SOU 2013:7 och det slutliga direktivet från EU har som gemensamma nämnare magasinsreglering samt Rikspolisstyrelsens vapenansvarige Peter Thorsell, som i båda fallen varit anlitad som sakkunnig.

Slående likheter

Jag rekommenderar en sökning på SOU 2013:7 på Internet. Likheten med delar av Kommissionens första förslag är slående.

Att notera är även följande utdrag ur utredningstexten:

”Om vapenmagasin görs tillståndspliktiga torde tillgången till större magasin försvåras för personer med brottsliga avsikter.”

Vidare: ”Enligt utredningens bedömning är det rimligt att tillståndsinnehavaren utan särskilt tillstånd har rätt att inneha vapenmagasin som passar till sitt vapen och att andra vapenmagasin kräver tillstånd.”

Nu blev det i stället tvärt om i direktivet. Utan licens kan jag inneha vilket magasin som helst utan att bryta mot lagen. Har jag däremot licens på ett halvautomatiskt sportskyttevapen med tillhörande standardmagasin för tävling, riskerar jag att anmälas för vapenbrott – om inte undantag beviljas.

En trovärdighetsfråga

EU har genom sin hantering av direktivet fått sin demokratiska trovärdighet ifrågasatt.

I Sverige har vi ett motsvarande problem. Ministerrådet och kommissionen har drivit en hårdare linje i förhandlingarna, men tvingades att backa på de värsta delarna. Först i det läget kommer frågan om reglering av magasin in i förhandlingsunderlaget, på initiativ av ministerrådet.

Den frågan hade redan behandlats i ett annat utskott och då förkastats. Här uppstår nya frågor:

Varför var inte detta med i kommissionens förslag från första början?

Är det en tillfällighet att det är det enda från ursprungliga SOU 2013:7 som slutligen kom med i direktivet? Var det en ren prestigefråga att få med något därifrån?

Från vem kom förslaget? Sist men inte minst måste frågan ställas varför man skapar en lag samtidigt som man skapar undantag från samma lag?

Hade det inte varit bättre att förbjuda magasin till vapen som man saknade licens för? Det konstaterandet hade ju redan gjorts av Peter Thorsell med flera i SOU 2013:7.

Misstankar växer

Bland dem som följer ärendet via olika media växer nu misstanken att reglering av magasin återupptogs genom ett svenskt initiativ i ministerrådet. Har regeringen överskridit det mandat som riksdagen beslutade?

Här har riksdag och regering ett gemensamt ansvar för att återupprätta Sveriges demokratiska trovärdighet gentemot oss väljare.

Det kan bara ske genom att offentliggöra dokument som friar från eller bekräftar dessa misstankar.

Leif Hagberg
EU-medborgare, jägare och sportskytt