De stora skogsägande bolagen – SCA, Holmen, Stora Enso, Billerud-Korsnäs, Sveaskog – har som acceptabel gräns viltets bete i tallungskog värdet 4–5 procent årliga skador. Jag kan inte se att det finns någon djup tanke eller någon vetenskaplig grund för det.

Jaktens värde

Vi har ännu inte nått ned till 4–5 procent, vilket bekymrar de stora markägarna. Med älgförvaltningsområdessystemet, ÄFO-systemets, maktfördelning driver de stora markägarna därför på för en minskad älgstam. Det har man lyckats med, på bekostnad av jaktens värde.

Värdet av jakten anges ofta, som vad marknaden är beredd att betala för jaktmöjligheten. Men värdet är inte bara kronor per hektar. Även ett antal andra faktorer spelar in.

I stort kan man säga, att värdet bildas av köttvärdet och upplevelsevärdet. Detta ser väldigt olika ut i olika delar i landet.

Få dagars utdelning

Jaktlagen lägger mycket resurser för att genomföra älgjakten. Det byggs torn, ritas kartor, röjs pass, byggs jaktstugor och rastplatser, tränas hundar hela året, investeras i maskiner för transport av fällda älgar och byggs och underhålls slakterier för hängning och styckning.

Inom jaktlagen planeras för jakt långt i förväg och semestertid avsätts för deltagande. Allt detta arbete får sedan sin utdelning under några få älgjaktsdagar.

Till detta kommer det omätbara sociala värdet av att landets skogsbygder lever upp under den tid älgjakten pågår. Med från städerna hemvändande jägare och all den ökning av handel och annan kommersiell verksamhet, som då livar upp den landsbygd där allt fler lampor i husen tyvärr släcks för gott.  

Detta är den ena sidan av myntet, det vill säga att jägarna vill ha en meningsfull jakt de dagar den pågår. Den andra sidan är att markägarna inte ska få kännbara skador på sin tallungskog och att viltskadorna i trafiken hålls på en rimlig nivå.

Älgförvaltning är konsten att finna en balans mellan dessa två önskemål.

Flera system

Under årens lopp har ett antal olika förvaltningssystem använts:

• Vi jagade på tid. Det vill säga att det var tillåtet att skjuta allt under en begränsad tid. Resultatet blev en minimal älgstam.

• Vi jagade med areal som fördelningsnyckel, där en viss areal gav tillstånd till ett visst antal älgar. Vi fick en licensjakt där avskjutningen bestämdes av staten centralt. Resultatet blev en skenande älgstam.

• Tanken om en mer adaptiv förvaltning föddes. Den gav möjligheten att bilda älgskötselområden, ÄSO. Jaktlagen gick samman och lärde sig förstå sambandet mellan vinterstam, predation, avskjutning och målbild. Detta system skapade en samsyn om förvaltning mellan jaktlagsdeltagarna (som var både jägare och markägare).

Många spänningar som funnits mellan jaktlagen löstes upp. Systemet fungerade bra vad gäller jakten, men de stora markägarna ansåg att stammen blev för stor. Makten över jakten låg dock hos jaktlagen och hos länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Vi fick en älgstam i balans.

• De stora markägarna ansåg dock att älgstammen var för stor, då älgskadorna enligt deras uppfattning var för stora. De önskade få makt över älgjakten, tillsammans med länsstyrelsen. Systemet med älgförvaltningsområden, ÄFO, där markägarna har makten genom utslagsröst, bildades och älgstammen sköts ner till ett minimum.

• Länsstyrelserna i Örebro och Västmanland har nu diskvalificerat ÄFO- och ÄSO-systemet. Man har infört ett centraliserat system, likt licenssystemet igen och samtidigt omyndigförklarat jägarna.

Död förvaltning

Naturvårdsverket har nu gått in och använder sin makt till att bara bestämma, vilket innebär att den adaptiva förvaltningen är död samt att det förtroende som byggdes upp under ÄSO- och länsstyrelsetiden är raserat. Ett förtroende, som man hoppades skulle fortsätta med ÄFO-systemet, vilket det inte gjorde.

Hur är det då med Äbin-beräkningarnas relevans för framtida skador på kvaliteten på varor från skogen i Mellansverige?

Analys 1

När vi för 40–50 år sedan hade en rekordstor älgstam och avskjutning, borde skadorna varit som högst. De tallstammar som då var i beteshöjd sågar vi nu. Det borde vara möjligt att se hur det blev, i stället för att tro hur det ska bli, med till exempel Äbin som bas.

Hur ser älgskadorna ut i mitt företags kubbsåg, i Krylbo? Där sågas rotstockar från förstagallring, rotstockar och andrastockar från andra gallringen, samt toppstockar från slutavverkning.

Här borde rimligen älgskadorna dyka upp. Kvalitetssorteringen sker med kameror, så olika manuella bedömningar kan inte styra resultatet.

Svaret är att 85 procent blir högsta betald kvalitet, 15 procent innehåller kvalitetsnedsättande skador. Av dessa kan 4 procent hänföras till stamskador av älg. Denna bedömning har gjorts via stickprov och okulär besiktning, av de 15 procent som inte blev högst betald kvalitet.

Totalt för ett sågverk av Krylbos storlek, som sågar 225 000 kubikmeter per år, varav 30 procent tall, innebär det en förlust om cirka 400 000 kronor. Viket man kan säga ingår i priset till skogsägaren.

Hur kan det komma sig, att vi hittar så få älgrelaterade skador i klensågverket? Hur stora skador har skogsägarna?

Analys 2

Skadorna för skogsägaren kan delas in i tre sorter: vrakning – det vill säga utsortering vid sågen, klentimmer till massaved och kostnader för ny plantering eller minskad tillväxt.

För att få svar på frågan om kostnaden för älgskadorna gjorde vi en större undersökning av andelen vrakat vid sågen och andelen klentimmer, som gick till massaved. Förlusten för skogsägarna blir skillnaden mellan priset för sågat kubb/klentimmer och priset för massaved.

Resultatet vi kom fram till, blev en kostnad för älgskadorna om cirka 1 krona per hektar om arealen räknades som ytan av det ”fångstområde” sågverket har. Priset på jakt i Mellansverige är cirka 60 kronor per hektar.

Oavsett vad Äbin säger, är skadorna för skogsägarna i Mellansverige försumbara eller väldigt små. Hur kommer det sig? Älgarna betar ju tall på vintern!

Analys 3

Kostnaden för älgbetad klentimmer/kubb är mycket liten. Kostnaden för älgbetad stam blir noll, när stammen röjs bort. Kostnaden för älgbetad massaved blir också noll för massatillverkaren.

Vid röjningen lämnas stammen kvar och ruttnar upp, vid förstagallring blir utfallet klentimmer/kubb och massaved. Efter förstagallring är det knappast några stamskadade tallar kvar. Likadant är det vid i andragallringen, där även en mindre del grovtimmer tas ut.

Vid urgallringen (röjning, första gallring och andra gallring) utgår man från cirka 3000 stammar per hektar och när slutavverkning sker, återstår 600–700 stammar. Mellanskillnaden har gallrats bort i en process där skador inte kan finnas. Endast ovan redovisade skador uppstår.

Slutsats

Visserligen betar färre älgar på färre stammar och fler älgar betar på fler stammar, men det skadar inte det ekonomiska utfallet för skogsägaren, om inte ungskogsbeståndet helt förstörs av älgbetning.

För att det ska ske, krävs en mycket hög älgstam per hektar, vilket kan uppstå där fenomenet med älgvandring förekommer. Där kan man få väldigt höga koncentrationer av älg på liten yta, som då kan förstöra återväxten och leda till omplanterings- eller hjälpplanteringskostnader.

I Mellansverige har vi normalt inte någon älgvandring, det är ett norrländskt fenomen.

De allra flesta stamskadorna röjs bort och når inte klentimmersågen, eller massabruket och definitivt inte grovtimmersågen.

Meningsfull jakt

Vid nivån 10–15 älgar per 1000 hektar kan avskjutningen hållas vid 2–3 älgar per 1000 hektar. Vi får då en meningsfull och trevlig älgjakt, samtidigt som markens produktionsförmåga tillvaratas.

För att hålla älgstammen på den nivån måste man driva en lokal adaptiv förvaltning. Något som inte går att göra från Naturvårdsverket i Stockholm, helt enkelt för att informationen som krävs inte finns där. Vi har försökt med centralstyrning tidigare och misslyckats.

Varg i beräkningen

Vargplågan måste också hållas i schack. Men det är ett annat problem, som dock måste finnas med i beräkningarna. Vargens och björnens närvaro har stor påverkan på predationen på älg och skapar kostnader, som vida överstiger älgens betesskador.

Kostnaderna för Naturvårdsverkets misslyckade rovdjursförvaltning överstiger också kostnaderna för älgskadorna, med stor marginal.

Ett dåligt jobb

I Mellansverige har vi en ökande vargstam och en minskande älgstam, samt ett förlorat förtroende mellan jägare och de stora markägarna. Nu har även Naturvårdsverket sällat sig till skaran, som tappat jägarnas förtroende.

En organisation är de människor som utför jobbet. När de tappar förtroendet för ledningen, tappar denna styrförmågan och resultatet blir ett dåligt utfört jobb.

Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas byråkrater tror uppenbarligen att man effektivt kan hantera en organisation enbart med piskan. Det har inte gått bra tidigare och det gör det inte nu heller. Men eftersom ledningen aldrig behöver ta konsekvenserna av sina misslyckanden, kör man på med piskan.

Äbin-beräkningarna bör läggas ned som beräkningsmetod för att projicera framtida kvalitetsskador på sågat virke.

Karl Hedin
Skogsägare, sågverksägare