Lindorm Liljefors.

Lindorm Liljefors föddes 1909 och var barn till Bruno och Signe Liljefors, Brunos andra hustru, och han blev helt klart begåvad med samma konstnärliga talang som sin far, men också med samma känsla och kärlek till naturen, både den vilda naturen – skogen – och det mer kulturpräglade odlingslandskapet.

Lindorm fick chans att utveckla sin konstnärliga talang på Konsthögskolan i Stockholm under åren 1928 till 1933. ­Sedan bar det av till Frankrike som ­traditionen bjöd för den tidens unga konstnärer.

Längtade till naturen

Men det blev inte någon längre vistelse i Frankrike. Han ville hem till den kära uppländska naturen. Lindorm växte upp i Stockholms skärgård och Österbybruk, och nu hittade han, mellan Skyttorp och Österbybruk, torpet Bockbol. Där inrättade han sin ateljé, men torpet blev också centrum för Lindorms jägarmässiga aktiviteter.

Här anlade han också en våtmark för att på första parkett kunna studera änder och andra våtmarksfåglar. För att göra det bekvämt höjde han benen på sängen så han kunde ligga där och studera fågellivet genom övervåningens stora fönster.

Han hade ett närmast vetenskapligt förhållningssätt när naturen skulle studeras, tog sig gärna an vilda djur för att kunna studera dem närmare, och han engagerade sig i berguvsprojektet, men fick ta hjälp för att fånga levande duvor att mata berguvarna med.

Jaktelever hade han flera till sin hjälp, få fann dock nåd inför hans krävande ögon. En favorit blev Stephan Ackerstierna, viltmästaren som gärna framhåller Lindorm som sin jaktliga mentor.

”Halv” ålänning

Lindorm Liljefors hade också nära kontakt­er med Åland. De utvecklades med tiden så mycket att han fick bygga ett hus där, vilket i sin tur gjorde att han kunde ta del av den åländska vårjakten på sjöfågel. Fyra fruar hade Lindorm. Om den fjärde, Marianne, född Barth, brukade Lindorm säga ”hon är en av de bästa fruar jag haft”.

Många av de fantastiska målningarna med sträckande sjöfågel, eller fåglar som kommer in för att slå på grunda vatten, kommer från besöken i den åländska ­skärgården. Några av Lindorm Liljefors allra bästa konstverk är just en del av dessa sjöfågelmålningar där man ofta bara anar att i förhåll ligger jägarna i skåren.

Väldigt produktiv

Lindorm Liljefors var väldigt produktiv – problemet är möjligen att han ibland tappade skärpan i målningarna, han blev lite ojämn. Ofta åkte han på jaktturnéer med bilen fylld av målningar som skulle levereras till konsthandlare runt om i landet.

I sina bästa stunder var Lindorm Liljefors en fantastisk skildrare av naturen, oftast med jaktlig dramatik i centrum med gråhundar som ställer älgar, ibland även med en smygande jägare någonstans i bilden, eller älgar som flyr undan förföljande hundar ner i vilda vattendrag där bogen plöjer fram som fören på en snabb båt och åstadkommer skummande bogsvall.

Det kan också vara en precis stött räv som far iväg ur legan eller till och med en skjuten räv med stövaren i antågande. Stövaren kunde vara en hamilton eller kanske en blandras mellan hamilton och beagle eftersom Lindorm försökte avla fram en egen stövarras med namnet ormbo­stövare. Det gick sådär och efter Lindorms död 1985 tog dessa avelsexperiment slut.

För omgivningen framstod han oftast som konstnären som stod i skuggan av den store Bruno, men enligt döttrarna Astrid och Vera klagade han själv aldrig på det, utan han högaktade och beundrade alltid sin far. Och som skildrare av jakt stod han inte sin far långt efter.

Bertil Lundvik