lördag 28 maj

Jakt & prylar

Publicerad 8 maj 2022 - 07:49

Hällristning från Alta i Nordnorge som visar en man med pilbåge och renar. Ristad för 6.000–7.000 år sedan av ett okänt jägar- och samlarfolk. Foto: Hans A. Rosbach/Wikimedia Commons

Bilden: Vildrenens långsamma utslocknande

Premium

När isen drog sig undan kom den hit och bebodde våra trakter i tusentals år, för att sedan långsamt tyna bort i fjällvärldens ytterkanter. Vildrenens saga är den om ett utdraget men utstuderat utrotande.

Man kan kalla vildrenen Sveriges bortglömda klövvilt. Den svenska vildrensstammen blev fredad år 1915, men då var det redan för sent. De sista svenska vildrenarna sköts redan på 1870-talet och ett av våra ursprungliga klövvilt utrotades.

Vid denna tid hade vildrenen funnits i Sverige sedan inlandsisen drog sig undan, 13.000 år tidigare. Det var kanske vår första inhemska art av hjortdjur.

 

Skogsvildrenen är skyggare än sin artfrände.

 

Vildrenen består av två underarter, skogsvildren (Rangifier tarandus fennicus) och fjällvildren (Rangifer tarandus tarandus). Skillnaden mellan de två är att skogsvildrenen är något större än fjällvildrenen, har längre ben och mindre utböjd hornkrona. Det är egenskaper som gör den mer anpassad för djup snö och tät skog.

Skogsvildrenen är skyggare än sin artfrände och lever som namnet förtäljer huvudsakligen i skogslandet, medan fjällrenen finner sin hemvist i fjällmiljö. Fjällvildrenen och skogsvildrenens parningsmönster och sociala liv skiljer sig också. Det är den mer sociala fjällvildrenen som ligger till grund för dagens domesticerade tamren.

 

Så länge som det funnits människor i Norden har vildrenen jagats. Några av de äldsta arkeologiska fynden vi har i Sverige har sin koppling till vildrenen, från redskap av renhorn till hällristningar av renar. De tidigaste beläggen för att man började tämja vildrenarna går tillbaka till 800-talet.

Vildrensjakt och renskötsel levde parallellt under många hundra år. Det var genom jakten på vildrenen som domesticeringen började. Människan lärde sig utnyttja renens flockegenskaper och på detta sätt kunde man hålla hjordar med renar.  Med tiden kom tamrenen att ersätta vildrenen som resurs och detta anses ha skett under 1400–1500-talen.

 

Vildrensjakt och renskötsel levde parallellt under många hundra år.

 

Från att i början av stenåldern funnits över hela landet pressades stammen norrut på grund av klimatförändringar. Under sten- och bronsåldern blev vädret varmare och renarna sökte sig mot kylan i norr.

På 1600–1700-talet fanns vildren i så gott som hela Norrland men den trängdes långsamt undan och i början av 1800-talet var utbredningen begränsad till nordliga Lappland och sporadiskt i Härjedalen, Dalarna och Hälsingland.

 

De sista skogsvildrenarna tros ha skjutits på 1870-talet medan fjällrenarna utrotades under 1860–1870-talet. En starkt bidragande orsak till vildrenarnas utrotning var renskötseln. Det ansågs problematiskt att låta vildrenarna beblanda sig med tamrenarna och därför förföljdes vildrenen systematiskt av den samiska befolkningen. Ända in på 1860-talet utbetalades skottpremier för fällda vildrenar. I Norge klarade sig emellertid vildrenen undan utrotning.

 

I sin linda praktiserades vildrensjakten på olika sätt. Den vanligaste jakten var troligen smygjakt med pilbåge, men det gick också att driva renar mot fångstgropar eller skyttar. Fångstgropar kunde också användas passivt som fällanordning.

Den äldsta beskrivna jaktmetoden kommer från 800-talet där vildrensjakt med tamren som bulvan förekommer. Denna metod har praktiserades i många delar av Lappland och gick ut på att locka vildrenar genom att ha bundna tamrenar som lockbete. Vildrenen kunde på så vis skjutas eller fångas med lasso. Om skidföret var bra förekom också hetsjakt där djuret jagades på skidor tills det stupade av utmattning. Redan under 1600-talet beskrivs också att ställande hundar användes för att hinna upp skadskjutna renar.

 

Den vanligaste jakten var troligen smygjakt med pilbåge.

 

Norrlands innevånare använde också olika sorters fällor, främst rensnaror av olika sort. Genom att decimera vildrenens naturliga stigar med hjälp av särskilda stängsel (waggis på samiska) och småskog kunde man få dem att fastna i olika sorters snaror. Den mest drastiska fällan var rendraget som bestod av en uppgillrad pilbåge och en snubbeltråd. När renen fastnade i tråden löste bågen ut och sprätte en pil i djuret.

 

Så länge vildrenen fanns tillgänglig var vildrenensjakten av stor betydelse, men rovdrift säkerställde artens långsamma utslocknande. I dag finns inga fasta populationer av vildren i Sverige, men Norge har en liten population. I Finland återutsattes vildrenen på 1950-talet. I Sverige har frågan om återutsättning varit under utredning i omgångar.

 

Anders Lindkvist

Skribent

Svensk Jakt

webbredaktionen@svenskjakt.se

Kommentera artikeln

Vad tycker du? Här kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver skapa ett konto och logga in först.
Tänk på att hålla god ton, inte byta ämne och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.
Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort.
Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen Svenskjakt.se.

Visa kommentarer

Andra läser också

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

Mest läst

Mina artiklar

Vapen till salu på Annonstorget

Svensk Jakt på Instagram

Jaktmarker på Annonstorget

Jägartips
Tipsen du inte kan vara utan
Lindroth testar vapen
Ulf Lindroth testar och tipsar
Tolv myter
Om vildsvin och vildsvinsjakt
Läsarnas jakter
Läs om läsarnas jaktlycka

Samtidigt på JaktPlay