tisdag 9 augusti

Jakt & prylar

Publicerad 27 februari 2022 - 07:05

Bröderna Martin och Simon Andersson, två jägare i Östergötland i början av 1900-talet. Foto: August Christian Hultgren/Östergötlands museum

Bilden: När de stora rovdjuren lämnade Östergötland

Premium

I Östergötlands skogar levde en gång i tiden såväl björn, varg som lo. Men i takt med jordbrukets utbredning under 1800-talet eskalerade konflikterna mellan bönder och rovdjur. Detta är berättelsen om när de stora rovdjuren dog ut i Östergötland – men sedan kom åter.

1800-talets första årtionden var vargens tid i Sverige. Under denna period var vargstammen förmodligen som störst och den växte i takt med människans agrara revolution och försummade viltvård.

Östgötarna blev, liksom de flesta, tagna på sängen av vargexplosionen och i en nyvaken yra sjösattes olika kampanjer för att stävja rovdjursplågan. Baron Gustav Johan Funck var särskilt engagerad och införde 1838 en jaktkassa för Hammarkinds härad, vilken betalade ut skottpremier på varg. Funck ställde också till vargskall, bland annat ett 1842 då han bjöd in jägare från både Norrköping och Linköping.

 

En del skall var framgångsrika, som överjägmästare C.J. Åstrands skall i Ydre 1841 och 1846. Vid det första skallet sköts ”21 vargar varav blott 2 gamla” och vid det senare sex vargar varav en ovanligt stor gammal hona.

Åstrand praktiserade ”rundskall” där drevfolket långsamt och under stort buller slöt en ring kring vargarna. Väl inne i ringen sköts vargarna av ”säkra, skarpa skyttar”. Generellt var skallen emellertid inte särskilt framgångsrika och ansågs av många som slöseri med dagsverken. Enligt en beräkning upptog ett enda skall i Kinda år 1846 hela 3.600 dagsverken, utan något som helst resultat.

 

En annan metod med begränsad framgång var de så kallade varggårdarna och varggroparna som var avancerade och mycket stora fällor som skulle locka till sig vargarna. Dessa fällor byggdes främst i äldre tider, men även in på 1800-talet kom de till användning. I Svinstad utanför Linköping tillverkades år 1838 en varggård, men det dröjde ända fram till 1844 innan en gammal varg fastnade i den.

 

Kamreren S. Bergman i Göstrings härad mellan Boxholm och Vadstena hade uppfunnit ett eget skyddsmedel som han demonstrerade på ett häradsmöte 1835. Medlet var en salva bestående av ”1 stop stark och god ryssolja (björknävertjära, förf anm.), ½ skålpund instött bergkrut, 1/8 svavel och lite jernrost”.

Kreaturen smordes med salvan under buken och i ljumskarna där den inte regnade bort. Bergman insisterade att med denna metod hade han inte förlorat ett enda djur på tolv år.  Om någon följde hans råd vet vi däremot inte.

 

Trägen jakt och förgiftade åtlar fick dock vargen på fall i Östergötland. Den sista dokumenterade vargen som dödades var den 3 april 1854 på bonden David Anderssons förgiftade åtel i Hällestad i norra Östergötland.

Andersson hade under föregående år på samma åtel haft ihjäl tre vargar. På åtlarna lades kadaver förgiftade med strykning eller arsenik.

Efter 1854 förekom det dock att vargen gjorde kortare besök i Östergötland. Så sent som år 1864 finns det räkenskaper på utbetalda skottpengar på varg i Östergötland, men räkenskapernas riktighet har ifrågasatts. År 1888 var vintern så kall att det påstods ha vandrat vargar över Vätterns isar och gamla tiders vargskräck gjorde sig påmind när det var häradsmöte i Motala. Alla tillresta bönder kom dit beväpnade utifall de skulle träffa på varg.

 

I moderna tider är björnens existens begränsad till norra Sverige, men under 1600-talet var björnen talrik även i Östergötland. Jordbrukets och människans utbredning under 1700-talet hade dock en motsatt effekt på björnen än vad den hade på vargen. Den mer skygga och mindre anpassningsbara björnen kom att långsamt röra sig norrut. Generellt tycks de sista björnarna ha skjutits 1742 och 1744 av kronoskogvaktaren Lars Kullström i Kvillinge och Simonstorp.
Men även i modern tid händer det att björnar vandrar och dyker upp på oväntade ställen. År 1829 dök det således upp en björn i Tjust, i gränstrakterna mellan Östergötland och Småland.

 

När det blev spårsnö började Länsman Malmström och två bönder spåra björnen. Efter två dagars envetet spårarbete tog de nattkvarter i Ringarum. Bondejägarna sov över på en gård i Häggebo medan Malmström tog husrum i en annan närbelägen gård.

På morgonen när Malmström begav sig till Häggebo för att fortsätta jakten så mötte han björnen som kom gående rakt emot honom på en äng. Malmström höjde bössan och kunde fälla björnen med ett skott i huvudet. Det visade sig att björnen under natten rivit bikuporna utanför stugan där de två andra jägarna sovit.

Björnen tillföll greve Kurt Philip von Schwerin på vars ägor björnen stupat. Ett torp i närheten av Häggebo ska enligt traditionen fått namnet Björnfall efter denna sista björnjakt i Östergötland.

 

Östgötarna har på liknande sätt som med vargen och björnen strävsamt försökt utrota lodjuret. Att jaga lodjur skiljer sig från jakt på övriga stora rovdjur på så vis att lodjuret är mer svårjagat, skyggare och dessutom en duktig klättrare.

Att jaga med stora stövare var den gängse metoden och storjägarna Anton och Gustaf Grill på Godegårds bruk hade i början av 1800-talet åtta–tio stövare för denna jakt. Tillsammans var de med om att skjuta 22 lodjur under åtta års tid.

Liksom björnen kom lodjuren att långsamt trängas undan från Östergötland och det sista lodjuret sköts 1905, förmodligen i trakterna kring Bjärka-Säby och Sturefors.

 

Sammanfattningsvis sköts det uppskattningsvis omkring 40 vargar och runt 20 lodjur per år under de mest intensiva rovdjurskampanjerna under 1830- och 1840-talen. Vid 1860-talets slut var det bara rävar som bokfördes i avskjutningsstatistiken eftersom vargen och lodjuret i princip var utrotade i länet.

150 år senare är läget ett annat, 2000-talet har blivit de stora rovdjurens återtåg till Östergötland. Särskilt lodjuret har återetablerats i snabb takt och 2020 kunde det första lodjuret fällas sedan år 1905.

 

Vintern 2017–2018 etablerades det första fasta vargreviret i länet, Långbogenreviret, sydväst om Finspång.

I modern tid är den så kallade Vikbolandsvargen mest känd. Denna vandrande varghane terroriserade Vikbolandet öster om Norrköping sommaren 2011 och kom att riva ihjäl över hundra får. Trots omfattande skyddsjakt lyckades vargen undkomma, men fälldes dock under älgjakten samma år.

Om det kommer att bli licensjakt även på de östgötska vargarna får vi se i framtiden.

 

Anders Lindkvist

Skribent

Svensk Jakt

webbredaktionen@svenskjakt.se

Kommentera artikeln

Vad tycker du? Här kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver skapa ett konto och logga in först.
Tänk på att hålla god ton, inte byta ämne och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.
Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort.
Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen Svenskjakt.se.

Visa kommentarer

Andra läser också

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

Mest läst

Mina artiklar

Vapen till salu på Annonstorget

Svensk Jakt på Instagram

Jaktmarker på Annonstorget

Jägartips
Tipsen du inte kan vara utan
Lindroth testar vapen
Ulf Lindroth testar och tipsar
Tolv myter
Om vildsvin och vildsvinsjakt
Läsarnas jakter
Läs om läsarnas jaktlycka

Samtidigt på JaktPlay