onsdag 24 april

Jakt & prylar

En brun svans som sticker ut ur en trälåda är högsta vinsten för fångstmannen. Foto: Lars-Henrik Andersson

Att spåra mård – som en Ingmar Bergman-film

I norra Sverige går mårdfångstsäsongen mot sitt slut. Här skriver en jägare om sina tankar och känslor kring denna jaktform.

Jag började fånga mård 2014, inspirerad av en av mina morbröder ­– en stor förebild på många sätt. Han hade i många år fångat mycket mård på markerna. Jag köpte ett par fällor och satte ut dessa lite här och var i skogen. Jag tänkte att det här borde inte vara så svårt.

Första säsongen var fångstresultatet noll mårdar. Det var med en skamsen känsla i kroppen jag skidade fångstlinjen för att klappa igen fällorna. Jag hade hela vintern haft en inre bild av hur jag kom tillbaka till stugan och stolt klev in och höll upp en fullpälsad mård – men icke.

Satte i pärm

Nedslagen försökte jag analysera misslyckandet. Jag plöjde igenom litteraturen som fanns att tillgå, lusläste alla Bernt Karlssons Svensk Jakt-artiklar i ämnet, klippte ur och satte i en pärm. Den röda tråden jag fann i texterna var vikten av att placera fällan där mården springer, på de så kallade mårdväxlarna. Det förklarade kanske saken – jag hade mest på måfå hängt upp mina fällor, och tänkt att mården hittar dit ändå.

Med nyfunnen entusiasm flyttade jag fällorna till ställen där jag mindes ha sett spår föregående vinter. Nu skulle väl ändå mårdarna hoppa in i fällorna, tänkte jag när jag spände upp slagbyglarna i mitten av oktober.

Misströsta

Men när även halva den andra säsongen gått tom började jag misströsta ordentligt. När man är på väg fram till en fälla gör man det alltid med en viss förväntan. Lika ofrånkomlig är den besvikelse som sedan uppstår när man kommer fram till fällan som gapar tom, en känsloskiftning som kan vara rätt påtaglig. Att utsätta sig för det under halvtannat år tärde på en ung fångstmans psyke. Tankarna på att ge upp för tid och evighet var inte långt borta.

Fortsätta

Bastun tändes och där på bastulaven kom funderingarna. Jag planerade att klappa igen fällorna för gott dagen efter. Efter ytterligare lite funderande ventilerade jag mina vedermödor för en annan av mina morbröder, som lugnade mig och bad mig i alla fall fortsätta säsongen ut.

I ett sista desperat försök stuvade jag fällorna bokstavligen fulla med allt jag hade av den mest begärliga mårdmaten, och flyttade om några av lådorna till ställen där det plötsligt hade börjat springa mård. Det fanns ändå en liten aning om att koden skulle knäckas.

Tre mårdar

Efter en vecka i februari när snön hade vräkt ner var jag ute på skogsskidorna och vittjade, på tre fällor hade jag tre mårdar med mig hem. 18 månaders frustration och uppgivenhet byttes omgående till glädje och lättnad. Rösten darrade när jag ringde mina morbröder och berättade. Den inre bilden jag hade från fjolåret kom sen till liv när jag återvände till stugan, där hurrade morfar glatt och berömde min ihärdighet där jag barnsligt stolt stod och höll upp mårdarna.

En av morbröderna hade hållit på med fångst på 1990-talet, men tappat intresset. Jag ska inte tala för honom, men jag tror att min iver tände en gnista i honom. Nästa höst bedrev vi fångsten gemensamt. De bördor jag hade upplevt ensam blev nu hälften så tunga, som att bära ut fällor och åtelmaterial kilometervis när man saknar skoter. Vi kunde också i timtal om kvällarna resonera och spekulera om spårningar vi gjort, nya fällplatser vi hittat, och strategier vi skulle lägga upp. Men framför allt: glädjen över varje fångad mård blev dubbel glädje. 

Fascinerande jaktvilt

Jag vet inte exakt varför jag fastnade för mårdfångst. Det skulle vara lätt att säga att den är en marodör bland småviltet och att den för viltvårdens skull bör hållas kort, men för mig var det aldrig det primära. Jag tycker att mården är ett fantastiskt fascinerande jaktvilt. Den för en rätt anonym tillvaro. Hade vi inte haft spårsnö hade vi knappt vetat om att den fanns.

Mångsidig är den också. Ömsom rör den sig på marken, smygande på harar, ömsom är den uppe i träden, febrilt jagande ekorrar. Eller tryckande i stengryt, smaskande på gamla tjäderägg när tiderna är kärva.

Att spåra en mård är alltid en upplevelse, inte minst en fysisk sådan. Sen händer det inte sällan att du står och kliar dig i huvudet för att försöka utröna vad som skett där snirklande spårlöpor korsar varandra.

Något vackert

Att spåra en mård var för mig som att se en Ingmar Bergman-film. Oftast förstod jag ingenting, men jag fortsatte titta, för det var både vackert och intressant. Ett mårdspår som slingrar sig genom markerna i nysnö är sannerligen något vackert.

Slingrar det till och med i riktning mot en av dina fällor, och du åker skidor efter spåret, med allt snabbare hjärtslag tills du slutligen möts av en brun svans som sticker ut ur en trälåda – då är det en bild värdig en saga.

I storstan

Nuförtiden bor jag i storstan och jakten är för tillfället ett avslutat kapitel. Men minnena finns kvar, och mina morbröder fortsätter med fångsten. Sedan ska jag väl en dag bli gammal och flytta tillbaka till glesbygden. Då får mårdarna passa sig.

Jakttid på skogsmård

  • Jakttiden på skogsmård inleds 1 september i hela landet.
  • I norra Sverige (Värmland, Dalarna, Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten) pågår jakttiden till 31 mars.
  • I södra Sverige (övriga län) avslutas jakttiden på mård sista februari.

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Mest läst

Samtidigt på JaktPlay