Vi befinner oss i slutskedet av en valrörelse som med stor sannolikhet kommer att rita om den politiska kartan i Sverige – i den mån den inte redan har gjort det. Det är uppenbart för alla att den treblockssituation som varit rådande under mandatperioden inte kommer att hålla under ytterligare en fyraårsperiod.

Frågan är bara: vad kommer i stället?

Imorgon, den 9 september, är det dags att gå till valurnorna och utöva den rättighet som vi i dag tar för självklar, men som ur ett historiskt perspektiv är en alldeles färsk nymodighet. Det handlar förstås om rätten att rösta, den rätt som tillkommer alla myndiga medborgare: att själva få bestämma vilka som ska företräda dem.

Min vördnadsfulla uppskattning av rösträtten ska dock aldrig förväxlas med underdånig inställning gentemot de företrädare som väljs, dem som vi medborgare anförtror makt att utöva.

Rösträtten ska försvaras, makthavare ska alltid granskas kritiskt.

För, som Lord Acton (1834–1902) så träffande fastslog: ”Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.”

Döm efter handling, ej efter ord

I enlighet med övertygelsen om att politiker ska bedömas utifrån sina handlingar snarare än sina ord, har Svensk Jakts Bernt Karlsson närstuderat den gångna mandatperioden ur ett jaktpolitiskt perspektiv (Svensk Jakt nr 8, sidorna 48–55, finns att läsa som e-tidning här).

Granskningen har tagit sin utgångspunkt i de åtta jaktfrågor som Svensk Jakt ställde till partiledarna inför riksdagsvalet 2014, och som publicerades i nr 9/2014 samt här på tidningens hemsida.

Vad lovade partiledarna då – och vad har hänt under den här fyraårsperioden?

Därutöver ger genomgången en bra bild av spelet framför och bakom de jaktpolitiska kulisserna i riksdag, regering och departement.

Min uppfattning om den nu snart utgångna mandatperioden kan summeras så här: Det kunde ha gått betydligt sämre.

Bucht har levererat

När Stefan Löfven och Socialdemokraterna bildade regering tillsammans med jaktkritiska Miljöpartiet saknades inte farhågor om inskränkningar på det jaktliga området. Här har dock Socialdemokraterna och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht hållit emot på ett sätt som förtjänar uppskattning.

En nyckelhändelse inträffade kort efter valet, när regeringen Löfven möblerade om bland departementen. Landsbygdsdepartementet avvecklades och landsbygdsministern underställdes i stället näringsdepartementet, under socialdemokratiske närings- och innovationsministern Mikael Damberg. Hade landsbygdsfrågorna i stället hamnat under miljödepartementet och miljöminister Åsa Romson (MP), är det inte säkert att den nu utgångna mandatperioden slutat lika lyckligt för jaktfrågorna …

Landsbygdsminister Bucht (S) har levererat resultat på flera punkter, exempelvis i frågan om tillgänglighet för jägare med rörelsenedsättning och i fjälljaktsfrågan (även om det krävdes betydligt mer än det pennstreck som Bucht raljerade om inför valet 2014).

Åtta frågor till partiledarna

Med valdagen blott ett par timmar bort passar jag på att påminna om Svensk Jakts traditionella partiledarenkät. Åtta aktuella jägarfrågor har ställts till riksdagens partiledare, och hur de svarade kan du ta del av här.

Partiledarnas svar ger förhoppningsvis er läsare vissa indikationer på vad de vill åstadkomma, eller inte vill göra, i olika jaktpolitiska frågor under den kommande mandatperioden.

Om de får chansen att vara med och bestämma, vill säga.

För det är ju den frågan som har stått i fokus under den här valrörelsen (eller kanske snarare, om man ska vara riktigt ärlig, ända sedan förra valet): Vilket eller vilka partier får bilda regering i september 2018? Med stöd av vilka andra?

Vi har under en relativt lång tid vant oss vid att riksdagsval i Sverige står mellan två block. Det block som lyckas locka till sig marginalväljarna har avgått med segern och bildat regering.

Så är det inte längre.

Numera finns tre block i svensk politik, och under det senaste decenniet har mycket kraft lagts på att med alla till buds stående medel hålla det tredje blocket utanför. Resultatet av dessa ansträngningar är uppenbart: stödet för detta tredje block har bara fortsatt att öka.

Demokratins kris – eller maktpartiernas?

Beskrivningen av spelet kring regeringsbildningen efter det nu förestående valet har nästan genomgående försetts med lätt ångestladdade förtecken. Ordet ödesval har använts flitigt i debatten, liksom olika påståenden om demokratins kris.

Jag tror att man bör nyansera detta.

Det svåra läge det talas så mycket om är nog i första hand de traditionella maktpartiernas kris, snarare än själva demokratins dito.

Så här: Efter årets val kommer Sverige ånyo få en minoritetsregering som är tvingad att söka majoriteter i riksdagen för att få igenom sin politik i olika frågor.

Kontentan av detta är att en hel del av den makt som tidigare samlats hos regering (och därmed hos regeringspartiernas organisationer) – och som i icke obetydlig utsträckning förvandlat riksdagen till transportkompani – nu återförs till folkets främsta företrädare. De som faktiskt väljs i våra allmänna val: riksdagsledamöterna.

Därmed sker också en maktförskjutning närmare folket. Närmare väljarna. Närmare medborgarna.

Om så sker – att riksdagens inflytande ökar, på bekostnad av icke folkvalda spinndoktorer, PR-gurus och andra partiproffs i kulisserna – är det i så fall verkligen något allt igenom negativt?

Är det verkligen ett hot mot demokratin?

Personligen skulle jag svara nej på den frågan.

En medborgare – en röst

Imorgon är det valdag.

För dig som innan dess vill läsa på lite extra om hur riksdagspartierna och deras ledamöter tänkt och tyckt i jaktfrågor rekommenderar jag även att ta del av alla jaktrelaterade motioner som lagts fram i riksdagen under mandatperioden. Dessa mandatperiodens samtliga jaktmotioner har vi samlat här.

Oavsett vilket val du gör, och hur resultatet utfaller, är det värt att stanna upp en stund och reflektera över det faktum att vi har denna möjlighet: Att tillsammans, med demokratins spelregler, bestämma hur vår gemensamma framtid ska utformas.

Din röst väger exakt lika tungt som någon annans. Alldeles oavsett kön, utbildningsnivå, bostadsort, sexuell läggning, etnicitet, ekonomiska tillgångar eller socialt kapital – varje medborgare har en röst. Varken mer eller mindre.

Oavsett hur stort eller litet inflytande du har över den egna och andras tillvaro i övrigt – imorgon är dagen då du bestämmer.

Om inget annat: stanna upp och sänd en tacksamhetens tanke till alla de män och kvinnor som genom historien genomdrivit de förändringar som skänkt oss de fri- och rättigheter vi har idag.

Jag återkommer ofta till detta tema, men det måste upprepas: dessa fri- och rättigheter är det finaste och dyrbaraste vi har.

Dessa värden måste vi alltid slå vakt om, för det kommer alltid finnas krafter som vill inskränka dem.

Och den som överväger att avstå bör betänka George Jean Nathans ord:
”Dåliga politiker väljs av goda medborgare som inte röstar.”