Den svenska älgförvaltningen bygger på samverkan mellan markägare, jägare och myndigheter. För att modellen ska fungera krävs att beslut fattas utifrån dialog, respekt för olika perspektiv och en samlad bedömning av tillgängliga fakta. 

När utslagsrösten återkommande används i principiellt viktiga frågor och sakligt underbyggda invändningar får begränsat genomslag uppstår frågor om hur väl modellen fungerar i praktiken.

Flera problem

Vi ser flera återkommande problem:

• Otydliga och otillräckligt förankrade mål för älgstammen.

• Osäkerhet kring beräkningar av vinterstammen.

• Avvikelser mellan skötselplaner och förvaltningsplan utan korrigerande åtgärder.

• Ett beslutsfattande som inte fullt ut speglar utvecklingen av en redan låg och minskande älgstam.

Särskilt oroande är hur den nya skattningsmodellen Lst-Moose i vissa fall används. Modellen har införts för att ge bättre underlag för älgförvaltningen, men samtidigt fortsätter vissa företrädare att styra mot vinterstamsmål som fastställdes utifrån äldre beräkningsmetoder.

Detta innebär i praktiken att samma siffra riskerar att representera betydligt färre älgar än tidigare. Om inte målsättningarna anpassas till det nya verktyget finns en uppenbar risk att älgstammen pressas ned ytterligare.

En fasad

Vi anser också att den starka styrningen genom Äbin behöver ses över. Älgförvaltningen måste bygga på en helhetsbedömning där flera kunskapskällor vägs samman, inte på enskilda indikatorer.

Detta handlar inte om enskilda beslut utan om systemets funktion. 

För att återupprätta förtroendet krävs tydliga mål, större transparens och en verklig balans mellan olika intressen. Annars riskerar samverkansmodellen att bli en fasad samtidigt som Sveriges älgstam fortsätter att minska.

Peter Matsson

Lars Uleander

Göran Myrberg
Tidigare jägarrepresentanter, ÄFO Orsa-Noppikoski