Smaken är som baken – delad. Det har man fått lära sig sedan barnsben. Vissa gillar pölsa, andra hatar det. Vissa gillar jakt – och de allra flesta svenskar har en hög acceptans för den. Några få högljudda hatar den.

Trots detta går det uppenbarligen att sätta käppar i hjulen för jakten – gång på gång.

I grund och botten är det ju så ett rättssäkert samhälle ska fungera, för vad hade jägarna tyckt om att överklaganderätten tagits bort de gånger beslut inte tas till vår favör?

Men den demokratiska processen riskerar att urholkas när känslor får gå före fakta – och trovärdigheten för systemet riskerar att minska när sanningen naggas på vägen till rättens korridorer.

Oavsett vad man tycker om att lodjursjakten blir verklighet – att de demokratiska besluten anses rättsligt godtagbara – måste fakta få styra. Men när slaget är förlorat går det fort att glömma detta och rikta in sig på känslor.

Ett par av jaktmotståndarnas främsta vapen i kampen för att skapa opinion tycks vara att använda sig av ordet ”trofé” – och beskriva hur Sverige under denna tid näst intill invaderas av utländska jägare som vallfärdat hit i förhoppning om att få lustmörda ett lodjur.

Utan känslan av att ens behöva undersöka saken djupare vågar jag påstå att merparten av de utländska jägarna som kommer hit hoppas på jaktlycka. Precis som när svensken reser till Norge för att jaga vildren eller Finland för att testa jakt på vitsvanshjort.

Knappast något konstigt med det.

Om antalet utländska jägare är bekymret handlar det nog snarare om att läsa statistik som fan läser bibeln. För sällan berättas det hur många de faktiskt är.

Svensk Jakt bad Naturvårdsverket om siffror över antalet utländska jägare under lodjursjakterna de senaste tio åren. Siffrorna kan väl knappast kallas hisnande.

Av de totalt 9 368 jägare som anmält sig till årets jakt var 432 från utlandet. Räknar vi bort våra närmaste grannländer, Danmark, Finland och Norge, vilka vi har ett jaktligt utbyte med under hela säsonger – och flera kan antas ha egna jaktmarker i Sverige – blir det än tydligare.

16 utländska jägare återstår. Alltså 0,17 procent av antalet anmälda lodjursjägare. En siffra så anmärkningsvärt låg att det knappast borde uppröra de flesta motståndare så grovt. Men kanske är det anledningen till att det faktiska antalet utländska jägare sällan nämns. Att det som i år handlade om bland andra två jägare från Österrike, en från Argentina och en från Kap Verde.

Eller att ungefär tre procent av de svenska jägarna anmälde sig till lojakten.

Väl värt att minnas är också att detta är antalet jägare som just anmält sig. Maximalt antal som skaffat sig rätten att delta. Flera av dessa bemödade sig säkerligen inte ens om att plocka bössorna ur skåpen. Några blev sjuka, andra fick förhinder – kan man anta.

Men om problemet – eller det osmakliga – är att jägare reser till ett annat land för att jaga finns det andra jakter att fokusera på. Men älgjakten frambringar väl inte samma känslor.

Inte heller fågeljakten, antar jag. Jaktsäsongen 2024–2025 löste totalt 3 848 jägare jaktkort i de norrbottniska fjällen, varav 1 954 var utländska.

I Västerbotten var motsvarande siffror 4 269 utländska och 5 016 svenska. Alltså 51 respektive 46 procent utländska jägare.

Om vi nu kan hålla oss borta från känslostyrda argument och tänka oss att de rättsliga kvarnarna ska få mala enligt svensk demokrati – ja, då torde det väl vara ett större problem att utländska värnarorganisationer ens ges möjlighet att bli en del av överklagandeprocessen, snarare än att några tiotal utländska jägare kommer till Sverige för att jaga en art vi fattat beslut om jakt på.

Argumentera för antalet lodjur och jaktens betydelse, men ska det spelas på människors känslor bör det göras med öppna kort – och varför inte på samma gång sätta det i ett sammanhang?