Den sibiriska gråvargens (Canis Lupus Lupus) särprägel  har formats under 10 000-tals år. Den miljö, som den levt i och lever i, är karg och viltfattig. Viltglesheten gör att rovdjuren dagligen får färdas miltals för att hitta sina byten.
De bytesdjur som ger tillräckligt med mat för överlevnad är stora. Djup lös snö och sträng kyla tar hårt på krafterna under vinterjakterna. Konkurrensen om bytesdjuren är obarmhärtig, och en vargflock försvarar ett slaget byte och sitt revir med livet som insats mot konkurrerande vargar. Antalet bytesdjur räcker ju inte till för alla under vintern. Utslagningen av ”svagämnena” i vargpopulationerna är obarmhärtig.
Antalet bytesdjur hålls effektivt nere på en låg nivå och antalet vargar stannar därför också på en konstant och låg nivå. Allt fungerar enligt Darwins läror. Endast de största, starkaste och friskaste vargarna överlever.
Gråvargens särpräglade egenskaper bevaras i dessa isolerade områden.

Formas av miljön
Prärievargen (Canis Latrans) har på samma sätt formats av den miljö den lever i. Men klimatet är inte lika obarmhärtigt i deras livsmiljö och bytesdjuren är mindre. Som en konsekvens är prärievargar (även kallad coyote) väsentligt mindre än gråvargar.
De olika typer av vargar som finns har alla formats av den miljö de lever i. I randområdena mellan dessa områden har korsningsvargar alltid uppstått, mer eller mindre frekvent. Dock skulle exempelvis en korsning mellan prärievarg och gråvarg inte ha en chans att klara sig i gråvargens kärnområde.

Samma art
Tamhunden (Canis Lupus familliaris) kan också para sig med gråvargen och få fertil avkomma. Den tillhör därför definitionsmässigt samma art som gråvargen. Som kuriosa kan nämnas att tyska forskare lyckades för några decennier sedan med att en korsa en pudel med varg!
Korsningar mellan hundar och varg har under senare tid konstaterats i Norge, Finland, Ryssland de baltiska staterna, Tyskland och hela vägen söderut till Svarta Havet och Medelhavet.
Sannolikt finns det även hundgener i den svenska vargpopulationen. Vildhundar finns i stor mängd i Ryssland och östra Europa. Flockar av ryska vildhundar har under det senaste året observerats och skjutits i såväl östra Finland som i nordligaste Norge.

I människans närhet
Vildhundarna håller i stort sett alltid till i närheten av mänsklig bebyggelse, där det finns lättslagna rådjur, tamdjur samt soptippar. Hybrider mellan vildhund/tamhund och varg uppstår alltid i närheten av mänsklig bebyggelse.
Professor emeritus Valerius Geist i Kanada, en av världens mest kända vargforskare, påstår med bestämdhet att det dummaste man kan göra, om man vill bevara en underart av varg, är att återintroducera den i bebyggda områden. Underarten kommer nämligen oundvikligen att med tiden hybridiseras.

En brutal natur
En ny miljö med mildare klimat, mycket hög bytestäthet och lättslagna bytesdjur medför att en mycket högre andel av svaga individer bland de äkta gråvargarna kommer att kunna överleva i Sverige. Hybrider och inavlade vargar har också mycket större chans att överleva.  
Naturens eget brutala sätt att bevara gråvargens speciella egenart sätts ur spel i och med återintroduktionen av varg i Sverige! Denna nya sorts ”varg” kommer vidare helt säkert att bli mindre än den ursprungliga gråvargen och dessutom mindre folkskygg och därmed farligare för människor och deras tamdjur.
Vi bevarar inte en utrotningshotad art med dagens rovdjurspolitik. Vi är i full färd med att skapa en ny ras (en ny predator) i den svenska naturen – den svenska varghunden!
Var det verkligen den ursprungliga meningen med ”Projekt Varg”? 

Åke Edlund
Umeå