I debattartikeln ”Något allvarligt har hänt med älgstammen”, beskrivs hur ett skötselområde i Västra Götaland ser en dramatisk minskning av antalet älgar.
Inte så konstigt, för hur ska älgstammen kunna överleva när korkade människor inte lyckats bringa ned antalet vargar ens till den av Sveriges riksdag beslutade nivån?
Det torde knappast vara Sveriges uppgift att bevara den rysksibiriska vargstammen!

Rena plantager

Svaret på ovanstående två frågor är så enkla att till och med en dagisklass klarar av att besvara dem.
På den tiden man gallrade skogen och genom blädning och lunning skördade mogna bestånd hade älg och andra viltarter en chans att utvecklas och leva vidare.
Riktiga skogar, där lövträd inte bekämpats med hormoslyr, har tillåtits bli förvandlade till rena plantager, med företrädesvis den lönsamt snabbväxande granen i centrum.

En chans kvar

Den viktiga biologiska mångfalden är på väg att avvecklas.
De som hävdat att varje liten insekts existens behövs i näringskedjan om inte maten i slutänden ska ta slut, de har avfärdats som knäppskallar av de som i första hand strävar efter snabba pengar, lönsamhet och tillväxt.
Än så länge har vi en chans att återskapa den biologiska mångfalden, men det börjar bli bråttom. Att maten och vår basföda framställs på landsbygden och inte på gondolhyllorna i butikerna är det snart ingen som ens reflekterar över.

Hojta och tjoa

Eftersom en stor del av jägarkåren inte längre bor på eller vid jaktmarkerna är det inte många som ägnar sig åt exempelvis viltvård och markskötsel. Jakten har effektiviserats och närmast mekaniserats.
Att hojta och tjoa i jaktradioapparater är det fler som klarar av än de som kan blåsa signaler i jakthorn.

En bristvara

Kalla mig bakåtsträvare, men på sikt närmar vi oss slutstationen. Där all jakt måste förbjudas för de åderlåtna stammarnas bevarande och studsare och hagelbössor får säljas av knippevis.
Skogs- och fälthöns ha blivit ren bristvara och på bara några år har vårarnas lärksång försvunnit.
Förr i tiden sparades det alltid kantzoner utmed åkergränserna. Där kunde viltet gömma sina ungar i skydd medan föräldrarna sökte efter föda. Nu går plogarnas slutfåror närmast kant i kant med dikena.
Men vilka bryr sig? I varje fall inte stads- och tätortsborna.

Per Sjöswärd
Rimforsa