Det var 25 augusti år 1835 och två trötta studenter från Uppsala stod och huttrade i skogen. De befann sig mitt emellan Torsby och Malung och de var på genomresa. Klockan var fyra på morgonen och strax efter midnatt kom de med båt längs Klarälvens dimmiga vatten. Tonåringarna mottogs av hovjägmästaren Herman Falk som välkomnade dem och bjöd på frukost och kaffe.

Pojkarna var ute på vandring för att upptäcka och lära sig om sitt hemland, en bildningsresa vanlig bland studenter vid denna tid. Falk beväpnade dem med ”Gevär, krut, lod och annat tillbehör”. De skulle få vara med om ett äventyr de aldrig skulle glömma, mötet med storbjörnen från Värnäs.

Trakten härjades av en björn som beskrevs som ett vidunder. Besten hade nyligen slagit ihjäl och ätit upp fem av bonden Daniel Norqvists hästar. I egenskap av hovjägmästare hade Falk kallat till skall, vilket var ovanligt på sommaren, men som förekom när många kreatur dödats under kort tid.

Mellan 700 och 800 förväntansfulla karlar hade samlats kring Falk och hans legendariska högerhand, skogsfinnen Jan Finne som ensam sas ha nerlagt 70 björnar med sin lodbössa.

Bönderna var beväpnade med spjut, yxor, svärd och en och annan bössa. Planen var att i tystnad bilda en halvcirkel på närmare en mil och långsamt sluta dess armar till en ofantlig cirkel kring området där man antog att björnen fanns. Stämningen var förväntansfull då spår efter björnen hade siktats på morgonen.

Utposteringen skedde under största tystnad men arbetet gick långsamt. Först vid 13.30 ljöd Falks jakthorn över nejderna och drevkarlarnas sinnen skärptes. Linjen avsynades av skallfogdarna och en del drevkarlar som somnat på sin post fick väckas med några rappa käppslag.

Långsamt började nu cirkeln att tätas och minskas i takt med männens steg.  Knotten plågade männen i skogen och ingen björn syntes till. Aftonen var i antågande. När folk började bli missmodiga ljöd plötsligt ett antal dova knallar genom skogen. Nu var ringen så tät att skallfolket stod i dubbla led. Björnen hade siktats och en kula hade sårat det enorma djuret i frambenet. Björnen nu störtade in mot ringens mitt.

Stämningen var upptrissad bland karlarna.
”Finnarna på Drefvet Hurrade och skriade värre än åsnor, jägarna spände sina bössor och kastade giriga blickar inåt skogen, bönderna höjde sina yxor, allt utvisade mod och stridslust mot den väldige skogskungen”, skrev studenten i sin resedagbok.

Ringen var så tät att det gick tre man per plats och Falk, Finne och bruksförvaltare Dyring gav sig nu in i ringen. Drevkarlarna förbjöds avlossa sina vapen så inte någon i trion skulle riskera att bli skjuten av sina egna.

Snart stötte jägarna björnen ur ett snår, den satte av i galopp mot linjen, med kulor vinande om öronen. Jägarna skyndade nu att lämna ringen och gav tillåtelse om fri eldgivning mot björnen som i rasande fart närmade sig drevet.

Männen i ringens kedja var beredda och björnen möttes av en veritabel eldchock. Under loppet av en minut small 20–30 skott av i skogen. Snart ropades det karaktäristiska ”Alles tod” och jakten proklamerades som avslutad.

Åsikterna om vem som utdelade det dödande skottet går isär, en källa nämner att det var bruksförvaltare Dyring, medan självaste reseskildraren, den unga studenten, hävdar att han själv ”hade äran att jaga den sista kulan genom hans hufvud”. Med tanke på jaktens tumultartade slut så var det nog svårt att avgöra utfallet.

Björnen beskrevs som ofantlig och bedömdes vara uppemot 20 år gammal. Det krävdes ett lag om tio karlar som byttes av för att få den ur skogen. Vikten uppskattades till 30–40 lispund, vilket motsvarar 255–340 kilo.

I en glänta slog skallbefälen läger medan drevet upplöstes och deltagarna traskade hem till sig. Morgonen därpå fördes björnen i triumftåg till ljudet av gevärssalvor. Studenterna sjöng ”När dimman hvälfer sig från fjällets topp”. Stämningen var munter, närmast euforisk i lilla Värnäs. Björnen las på den drabbade bondens gårdsplan, Falk satte sig på den och bönderna dansade en märklig ringdans kring honom.

När björnkroppen flåddes och styckades fann man att den hade träffats av 8–9 kulor under jakten, men de fann också ”flera gamla blykulor, som med tiden invuxit uti köttet, och af hvilka flere blifvit utplattade till tunna skollor emot de jernhårda benen”. Stekarna från björnen gavs till allmogen medan skinnet skänktes av Herman Falk till Riksmuseet.

De två studenterna, omskakade av sina upplevelser, gav sig av i sensommarens sol nedför Klarälvens lugna vatten.

Anders Lindkvist