tisdag 9 augusti

Jakt & prylar

Publicerad 2 juni 2022 - 19:02

Länsmannen och fjärdingsmannen inspekterar en tjuvskjuten älg i Älvros socken, Härjedalen. Foto: J. Barkman/Nordiska museets samlingar

Bilden: Tjuvjakt i Guds hägn

Premium

Runt sekelskiftet var tjuvjakten snarare regel än undantag. Vem hade egentligen rätt till viltet? De enkla gudfruktiga människorna eller de statliga tjänstemännen från Stockholm?

Året är 1915 och på bilden poserar länsman och hans hjälpreda fjärdingsmannen vid ett älgkadaver.
Länsmannen, klädd i svart och med en respektingivande ansiktsfrisyr, var landsbygdens statliga ordningsman.

Han fyllde rollen som både polis och skatteindrivare. Till sin hjälp hade han fjärdingsmannen som var en slags deltidspolis, här iklädd prydlig skärmmössa.

De står på brottsplatsen och brottet är en olovlig älgjakt. En luggad, svartögd älgtjur ligger död framför deras fötter. Fotografiet är taget i Älvros socken i Härjedalen, en av många platser i Norrland där tjuvjakten fortfarande var vanligt förekommande. Om någon blev fälld för brottet är okänt – men förmodligen inte.

 

Under 1800-talet ökade statens innehav av skog enormt, främst i Norrland. Med detta ökade också viltövervakningen. Skogen och viltet var en värdefull resurs som skulle förvaltas och kontrolleras av en ständigt växande kår jägmästare och kronojägare.

Sen statsapparaten växte fram under 1500-talet var det först på 1800-talets andra hälft som den jäste till en präktig deg vars kletiga massa fastnade i Sveriges alla vrår.

 

Glesbygdens innevånare var måttligt intresserade av de på Skogsstyrelsens skola utbildade sprättar som nu med sina byråkratiska klåfingrar lade sig i sådant som lokalbefolkningen i generationer skött efter eget.
Jägmästarna arbetade i konstant motvind.

En jägmästare i Degerfors konstaterade lakoniskt i sin rapport 1893:

”Godt om tjufskyttar finnas det äfven övfer allt i landet och befolkningen håller med dessa, och hjelpa dem gömma kött och hudar åt dem så att det är svårt att få dem fast vid tinget…” 

 

Godt om tjufskyttar finnas det äfven övfer allt i landet.

 

Straffen tycktes inte avskräcka tjuvskyttarna nämnvärt. Det sågs närmast som en hedersbetygelse att få sitta i fängelse på vatten och bröd om brottet var något så självklart som att föda sin svältande familj med tjuvskjuten älg.

Att få någon fälld var mycket svårt, det ansågs socialt accepterat att tjuvjaga. För den konservativa, norrländska bondebefolkningen var jakten en helighet som vilade på biblisk rätt. Gud hade satt människan till att råda över djuren och naturen, det hörde därför till människans privilegium att ta från skogarnas förråd av vilt.

 

Den världsliga rätten och jägmästarnas naturvetenskapliga doktriner om viltvård stod sig slätt mot allmogens nedärvda vanor.

Med gudomlig rätt följde emellertid inte en gudomlig vishet rörande kunskapen om viltbestånd.
Skogen betraktades som outtömlig och jakten formades av svält och knappa förhållanden och blev därmed kortsiktig, rovgirig och med stor avsaknad av jaktetik. Den bristande etiken ledde också till omfattande skadskjutningar och kunskapen om eftersök var rudimentär.

 

En jägmästare i Kalix skriver 1896: ”…dels med lodbössor med kaliber af till och med en ärtas storlek. Att många elgar, som med dessa gevär af fin kaliber påskjutes, gå förlorade är gifvet, och påträffas äfven då och då af kronojägare och bevakare halfruttnade sådana.”

I Norrland var lodbössan den enda bössan som de flesta jägare ägde. Denna lilla, mynningsladdade småviltstudsare fungerade till att fälla skogsfågel – men hade näppeligen avsedd effekt på en älg.

 

Även när det patronladdade remingtongeväret i kaliber 12,7x44R blev allmän som älgklubba ledde det till många skadeskjutningar. Trots sin grova kaliber var det en klen, gammalmodig svartkrutspatron som vi i dag sorterar in i klass 3.

Kanske är det just detta som bilden vittnar om, en älg som blev skjuten till ingen nytta.

 

Ibland var dock inte lokalbefolkningen skyldig till tjuvjakten. Under 1800-talet var Sverige liksom västvärlden stadd i kraftiga svängningar och omvälvningar. Lagar och normer som varit förhärskande i hundratals år revs upp av rörelsefrihetens, liberalismens och industrialismens plogbillar.

 

Olofliga jakten bedrifves mest af löst folk.

 

Med timmerhuggning, flottning och järnvägars framväxt rörde sig människor gränslöst över landets yta. I just Härjedalen som bilden togs ansåg en jägmästare 1875 att tjuvjakten var en konsekvens av den fria rörligheten:

”Olofliga jakten bedrifves mest af löst folk, såsom Vermländningar och Norrmän, hvilka efter skogsafverkningens och sedermera efter flottningens afslutande, ej vilja hafva annan sysselsättning än att drifva i skogarna med bössa och ledhund för att söka elg.”

 

Med tiden kom attityderna att förändras hos menigheten. Inrotade vanor kom att dras upp med rötterna, med hjälp av ny jaktlagstiftning, kraftig viltvårdspropaganda och ökande antal jaktvårdsföreningar kom viltvården att på sikt bli en folkrörelse – fröet till den moderna jägarkåren vi har i dag.

 

Anders Lindkvist

Skribent

Svensk Jakt

webbredaktionen@svenskjakt.se

Kommentera artikeln

Vad tycker du? Här kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver skapa ett konto och logga in först.
Tänk på att hålla god ton, inte byta ämne och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.
Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort.
Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen Svenskjakt.se.

Visa kommentarer

Andra läser också

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

Mest läst

Mina artiklar

Vapen till salu på Annonstorget

Svensk Jakt på Instagram

Jaktmarker på Annonstorget

Jägartips
Tipsen du inte kan vara utan
Lindroth testar vapen
Ulf Lindroth testar och tipsar
Tolv myter
Om vildsvin och vildsvinsjakt
Läsarnas jakter
Läs om läsarnas jaktlycka

Samtidigt på JaktPlay