Stoppa fria fjälljakten, annars stoppar vi Sverige.
1992-års riksdagsbeslut om att införa fri fjälljakt på småvilt måste rivas upp.
Om inte det sker kommer vi att lamslå Sverige.
Och dagens sabotage har bara ett litet smakpropå vad som kan komma att hända.
Det var oerhört uppseendeväckande på tidningen till den tiden.
När det visade sig att det inte bara var någon som hade hotat, det var någon som verkligen hade spänkt.
Jag hade suttit och postat där stolpen som hade sprängt.
Men inte lagt märke till det, för man fick läsa den en dag efter i tidningen.
Jag satt där över måndag och den var i tidningen dagen efter.
Den lilla anläggningsvägen slingrar sig fram här under kraftledningen.
Ganska kuperad terräng här.
För ett par år sen så bytte de ut hela kraftledningen.
Så det finns egentligen inte några spår kvar av det som skedde den 25 augusti 1998.
Annat än en gammal förundersökning arkiverad på polistationen i Östersund.
Samt vittnesmål förstås från ett antal personer som var inlandade.
Men det finns också ett kollektivt minne av det som kom att kallas sprängningen i borgvattnet.
Ett sabotage genomfört av auktionsgruppen mot den fria fjälljakten utan personligt ansvar.
För att förstå händelsen 1998 så behöver vi backa bandet lite och sätta den i en kontext.
Idag är ju fjälljakten relativt tillgänglig i Sverige men så har det inte alltid varit.
Innan fjälljaktsreformen trädde i kraft var jakt betydligt svårare att ta del av för de flesta svenska jägare.
Bernd Karlsson, mångårig medarbetare och Norrlands redaktör på tidningen Svensk Jakt, han minns hur det såg ut.
Ja det gick ju så till att du kunde söka tillstånd att få jaga på ett visst område.
Det var alltid avslag. Det innebar inte att det inte jagades upp i fjällen utan de som hade särskilt goda kontakter och välfyllt plånbok.
De kom nog åt sin jakt i alla fall men vi alldeles vanliga jägare fick stå och se på.
Många ansåg att det här var väldigt orättvist och att upplottets system behövde reformeras och fjälljakten demokratiseras.
Så att det kunde bli en möjlighet även för alldeles vanliga jägare.
Då skrev Jägarförbundet och LRF ihop sig om ett förslag om hur de kunde tänka sig att man skulle kunna förändra upplottelsessystemet.
Man tyckte att det borde finnas plats för lite fler jägare på 8 miljoner riksar fjällmark.
Den framställningen vann ju politiskt stöd.
I stort sett fallde politikerna den vägen som de här två stora starka folkrörelserna hade pekat ut.
Jag heter Steven Njelland och har varit polis i 43 år. Jag började 1976 och slutade 2019.
Till kännangivande, tisdagen 25 augusti 1998.
Stoppa fria fjälljakten, annars stoppar vi Sverige.
1992 års riksdagsbeslut om att införa fri fjälljakt på småvilt måste rivas upp.
Om inte det sker kommer vi att lamslå Sverige och dagens avortage är bara ett litet smak på vad som kan komma att hända.
Sverige har jävlats nog med samerna, ursprungsbefolkningen i landet.
Genom att stänga av eldistributionen visar vi på allvaret i hotet.
Sen ska kraft få ursäkta, det är inte dam vi vill åkt, men det får symbolisera utsugningen av samernas land.
Aktionsgruppen mot fria fjälljakten UPA.
Jag heter Anders Hellberg, jag har varit nyhetsreporter hela mitt liv.
På TT, nyhetsbundet om TT, på Expressen och Ekot.
Kortare stintar och framförallt på dagens nyheter i närmare 25 år.
Jag var nyhetsreporter, inte vad vi kallar feature, utan nyhetsreporter, det vill säga från dag till dag det som händer.
Jag jobbade mycket utrikes i krigsområden och sånt på Balkan och andra krigsområden.
Idag har jag lämnat tidningen sedan 15 år. Jag och min hustru har ett litet bokförlag som ger ut natisk litteratur.
Jag skriver debattartiklar och olika saker och jag skriver egentligen nästan ännu mer än vad jag gjorde under mitt styrkesliv. Det är det jag.
Nu vill jag att vi förflyttar oss tillbaks till sen sommaren tidig höst 1998, när du jobbade som nyhetsjournalist på dagens nyheter.
Vad var det som hände då?
Jag ska säga att även om jag har försökt sedan du kontaktade mig har jag försökt ta igen något som var det här nästan 30 år sedan.
Så att det är klart att mitt minne kan svika mig i vissa sammanhang.
Så det går inte att i efterhand gå och säga att jag av en hellberg sa det för det är möjligt att jag i vissa lägen kan minnas fel.
Men i stort sett tror vi att jag har det hela klart för mig.
Tidningen fick ju MR. Då var DN omöjligt mer dominerande än idag.
Så att DN var ju rikslikaren. Det var vi som var den media man följde. Det media som satte agendan kan vi säga om man ska läsa om då.
Vi var oerhört påpassade.
Jag satt ju varje dag med namnet på skribenten.
Jag fick olika typer av brev och telefon från läsekretsen som vi var ganska stor på.
Vi fick två maskinskrivna brev från något som kallade sig Aktionsgruppen mot fria fjälljakten UPA.
Detta senare ska uttydas utan personligt ansvar.
Det var en formsak på den tiden idag tror jag inte många vet vad det betyder.
Men det var vad det stod.
De första breven som då alltså var maskinskrivna.
De innehöll inga detaljer.
Man sa bara att om inte riksdagen stoppade fria fjälljakt som ju var oerhört uppmärksammat på den tiden.
Så skulle någonting hända.
Det var ett allmänt hot. Två stycken allmänna hotbrev.
Sådana fick vi från tid till annan.
Det orsakade väl inte någon större.
De kom, jag fick dem från administrationen.
Man hade ätt något om år.
Jag kan inte säga att det var särskilt uppseendeveckan.
Vi fick alltså väldigt mycket och det var hot i allmänna ordalag.
Och min erfarenhet och även andra säger ju att de som skriker är inte farliga utan de som i tysthet gör det.
Jag kom till polisen i Östersund.
Östersunds polismynddistrikt i november 1994.
Som chefordningspolisen lämnade funktioner i Stockholm.
Det här var ju en märklig tid.
För det fick jag höra när jag kom till Jämtland.
Då hade det varit åsiktsstörningar.
Om jag minns riktigt rätt så kedrade man fast över E14 uppe vid Storlien.
Sen hade det varit incidenter med att ripjägar i Bergskommun hade fått klysterlappar på sina vindrutor.
Stopp av småviltjakt.
Det hade också varit en incident med att man anträffade en militär arm mina i ripjaktmarkerna.
Den var då riggad så att om någon hade tryckt ut snubbeltråden så hade granaten gått mot snubbeltråden.
Vilket så gjorde man inte när man utbildades på det här värnplikten för att sköta en råt upp.
Vi jobbade ju redan då med det här och då hade man gjort redan innan jag kom att man försökte skaffa sig underrättelser om det här.
Men det var som sagt väldigt svårt att få underrättelser från de här grupperingarna.
Utan det var mest ripjägar som anmelde in att de hade varit utsatta för saker.
Det var skadgörelseppel och bilar och inga våldsamheter på det viset.
Men det var en missnöjelseaktion mot beslutet om den fria småviltjakt.
Beslutet kom sent på år 1992 och det nya upplåtelsessystemet tillhämtas för första gången.
Öste 1993.
Motståndarna kallade det för den fria fjälljakt, trots att den nu för första gången var mer reglerad än den någonsin hade varit.
Och många vill ju jämföra det med, ja kallade det i alla fall med en mycket mycket stor reform.
Och det var det kanske.
Kriminalkommissariet Steven Gäran läser upp det andra hotbrevet som skickades till DN 1998.
Stoppa fria fjälljakten, annars stoppar vi Sverige.
Refererande till tidigare brev.
Ta reda på vad som hände vid Svenska Krafts 400 kV ledning på berget Östervägen 344 25 km söder Hammerdal i Jämtland den 25 augusti år.
Stolparna högst upp på berget.
Öster om Skogsbildvägen så går upp på berget.
Laddningarna var lite för svaga men som vi sa tidigare, det var bara ett litet smakprov.
Aktionsgruppen mot fria fjälljakt UPA.
Tillbaka till DN kontoret i Stockholm och nyhetsjournalisten Anders Hellberg.
Sen fick vi efter en viss tid, jag kan inte säga hur lång tid det kan ha varit några veckor men jag är osäker där.
Först ett mejl och sen ett andra mejl.
Det är det första av dessa mejl, det sa att man hade sprängt en kraftledningsstolpe i Jämtland.
Om jag kommer ihåg Östra Jämtland.
Och inte bara en stolpe till de transformatorstationen, en ledning och inte heller någon ledning till ett bostadsområde.
Utan 400 kW ledning som vi har ett antal som går från kraftproduktionen i norra Sverige till södra Sverige.
Där de flesta människor bor och behöver konsumera i.
Hade det varit bara en enkel luftledning till ett bostadsområde så tror jag inte att det hade blivit så stort.
På den tiden hade vi nog inte så många sådana här 400 kW ledningar.
I min värld så hade vi bara två som gick från norra till södra Sverige men där är jag osäker.
Men i alla fall detta var ju oerhört uppsikt med veckan.
Man påstod alltså att man hade sprängt en kraftledningsstolpe i stammnätet.
På den tiden fanns inte terrorister på samma sätt.
Utan det här skulle i så fall vara frågan om grovt sabotage.
Vilket är ju en ytterst allvarlig sak.
Och vad är ännu allvarligare sak eftersom det här med terrorism inte fanns.
Terroristbrott fanns inte.
Jag kontaktade Svenska Kraftnät.
De hade ju naturligtvis ingen aning.
Det var ju inte så att uppenbarligen hade det inte skadat själva ledningen.
För att mejlet kom och sa att vi har sprängt.
Men uppenbarligen fanns det inget som hade hänt.
Det gjorde ju att det var uppseendeväckande men vi visste ju då att det inte hade hänt måste.
Det hade vi ju inte sett i så fall om en av de här 400 kW ledningarna hade lagt ner.
Men jag ringde Svenska Kraftnät och frågade.
Har ni inte haft problem egentligen ungefär?
Det märkte jag så då.
Det visste de ingenting om.
Och då var jag exakt och sa det finns en kraftledningsstolpe där och där.
Finns det en skada på den?
Det hade de ingen aning om eftersom de inte haft något bortfall från elström.
För det hade ju släckt hela Sverige.
Så lovade de att kontrollera.
Och de tog till i en polis med sig och åkte dit och upptäckte att ett av fyra ben var bortsprängda.
Det som hände var att jag satt uppe på mitt tjänsterum och så kom stabschefen Lars Eriksson upp till mig.
Hörru du, bryochefen Ivar Sennvall i Strömshavskorgen hade ringt till mig.
Och han säger att det är en lokaljournalist som har ringt flera gånger och tjatat om att det har varit en sprängning av kraftledningar.
Så först hade han tagit upp i efterlägg på Lune och så hade Ivar ringt till vår ledningscentral och frågat om det hade hänt något.
Och han hade också sagt att den här journalisten hade talat om ungefär vad det är för de hade ju fått det där bredret.
Nej, det var ingen som fötta ingenting. Vi har ju inga påringare. Det finns ju inte någon räddighet. Ingen vet någonting.
Och sen så ringer Ivar igen och så är journalisten på och säger att vad är det här?
Ja, så vi skickar patruller till platsen så att säga. Så vi drog iväg både patrull från stan och närområdet till den angivna platsen.
Mycket riktigt de anträffar i de här stolparna och de hade ju bara stått och hoppat av bredvid cementen.
Det hade ju sprängts av precis som jag minns. Det var inte mycket som stack upp i cementen.
Så de hoppade sidan utav trycket av kablarna.
Och där kommer du att se när du besöker platsen om det är lika. Så det är ju en raksträcka.
De hade inte sprängt där den viker.
För hade man sprängt där den viker så kunde alltså ledningstrycket gjort att de hade viker sig och hjälpt till.
Det är ganska tunga leder.
Men här gjorde trycket att de bara, explosionen hoppa upp och hoppa ned bredvid.
Ingenting hände. Och det var därför de skickade bred nummer två då.
Så då drog vi igång en utredning och de spärrades av.
Men då hade inte ni läst hot?
Nej, nej.
Ingenting. Vi fick ju det här från Ivar.
Och samtidigt så började vi jobba med att ställa patrullerna runt i närområdet och ställa frågor.
Har ni upptäckt, hört något? Ja, vi fann det ju blind då. Vi hittade en sprängplats.
Vi hade ju inte hört talas om UPA, utan personen hade stoppats våvligt i jakten UPA.
Så vi började traditionellt utredningsarbete då med brottsplatsundersökning.
Och om jag minns rätt så anträffades ju då rester av pentylstubin och även från vanlig sprängpatron.
Och vi hittade rester från kulstubin också. Men ingenting annat. Så det är väl det de hade använt.
För att reda ut exakt vad det var som hände uppe på berget så får vi nästan titta i förundersökningen jag läser innan till.
På den aktuella platsen löper två stycken 400 kV-kraftledningar parallellt med varandra i sydvästlig-norostlig riktning i en stor kraftledningsgata.
De båda kraftledningarna som hör till stammnätet är två av sju 400 kV-ledningar som förser södra Sverige med elkraft.
Den nordligaste av de båda kraftledningarna är byggd under första hälften av 1950-talet.
Stolparna är mycket kraftiga vilket sannolikt bidragit till att konstruktionen ej givit vika efter detonationen.
Stolparna består av fyra galvaniserade vinkeljärn som bildar en kvadrat.
Vinkeljärnen är 10 x 10 cm, godsets tjocklek är ca 13 mm.
På en av de båda stolparna har en laddning anbringats på okänt sätt på de fyra vinkeljärnen på en höjd av ca 360 cm ovan marknivån.
Den efterföljande detonationen har fått till följd att tre av fyra vinkeljärn slitits av helt.
Det fjärde har slitits av ungefär till hälften.
Den andra ledningen som löper strax söder om den tidigare beskrivna bärs upp av stolpar av en annan och modernare konstruktion.
Stolparna utgörs av en fackverkskonstruktion med en smal bas som är fastbultad i en stålkonstruktion fäst i marken.
Här har laddningen bringats att detonera vid stolpens infästning i stolpfoten.
Detta har fått till följd att en fästplatta delvis slitits sloss och stolpen sannolikt av egen tyngd står kvar på stolpfoten.
Med andra ord lyckades de inte fälla ledningarna.
Vi förutsatte då såklart att det var militär pentylstubile.
Den tiden fanns det ju militära förråd.
Det var en massa regimenten här.
Vi fick aldrig träff på något förråd i vår närhet hade varit utsatt för något inbrott att bli vagn med pentylstubile.
Men det var väl inga problem på förändring.
Gerard Miklund bor i Österåsund, strax norr om Östersund.
Han äger skog precis där kraftledningsstolparna sprängdes.
Jag hade sett det faktiskt och postat där stolpen som blev sprängt.
Men inte dagt märke till det, för man fick man ju läsa det någon dag efter i tidningen.
Jag satt där och kanske måndag testa och den var i tidningen då, dagen efter.
Ja, man var beredd att man inte liksom…
För då var man ju dit och kollade, fick man ju se.
Det var ju som sprängt eller satt i några centimeter på varje stolp.
Men de var ju dit och bytte ut alltihop.
Ja, men när gjorde de det?
Ja, det var ju bara strax efter det hade sprängdes.
För då var de uppe med…
Jag minns ju att jag var hemma den dagen.
Då ringde de ju från svenska.
Det var ju vattenfall på den tiden.
Och de ville bygga en väg utanför ledningen för att ta sig upp på berget och laga stolpen.
Och det var ju… Det skulle ju vara rejält där, för de skulle dit man följde en 40-tonskram bil.
Då var jag ju där och hälsade på dem uppe och lagade.
Ja, så vi pratade med en där han tryckte.
Det var att de kostade på en väg utanför.
Ja, söndagen som var på medkop i stolpen där.
Det var bara portröda, säger du.
Mot vad som kunde bli med om stolpen har rasat.
När du fick reda på vad det var som hade hänt.
Och hur reagerade du då när du läste om…
Ja, det var ju lite kyrmiskt för att det var ju på ens mark.
Och just det här stället av hela kraften snäppte.
Just den punkten uppe på berget.
Det var ju lite märkligt.
Och det klart, jag hade ju upp i det från och till.
Men jag tyckte inte att det hade sett nåt märkligt.
Det hade sett nån folk eller nånting som fanns där.
Det kom inte på att vi såg några bilar som inte hörde hemma eller nånting.
Vi var ju där före all jappna.
Men tror du… En hipotes är ju att de aldrig hade tänkt att spränga stolpen.
Utan bara spränga lite, vad tror du?
Det tyckte man ju när man såg att det var de som visste precis hur det skulle gå till.
För att det satt ju i…
Ja, det var ju som fyra, en fyrkant då.
Och att spränga så att det satt i hörnet sådär på två sidor.
Det hjälpte dem ju att veta precis vad de hållit på med.
För en centimeter till så kanske det var alltihop.
Nån tid efter att min första artikel hade kommit,
den kom ju ganska snart efter att vi hade fått den här mailen.
Eftersom det var ett mail, och jag vill minnas att det var någon form av hotmailkonto som var vanligt på den tiden,
så kunde jag ju föra någon form av dialog med den som hade skrivit mailet.
Och jag svarade på mailet och bad dem att få en exakt beskrivning av vilket ben i klatstolpen som hade sprängts.
Och heltkoordinater.
Det var ju så att säga ett villkor för att kontrollera att det var de som skrev,
kände till vem som, antingen själva eller vem som hade sprängt.
Och jag fick svar, exakt rätt ben.
Och om jag minns rätt, sa man att laddningen var lite för svag.
Att den hade inte fällt stolpen och därmed fällt ett stängt halvvattverk.
Men allting var korrekt.
Det var ju då vi drog igång den här, för då hade vi alls en kommunikation med någon som Ratnitsen kände till,
hade gjort så skilder till ett oerhört allvarligt grovt sabotage.
Det här förekom inte på den tiden.
Det här var ju inget som tats i sinnevärlden att någon skulle sabotera vår infrastruktur på det här sättet.
Det var en oerhört allvarlig sak och det väckte ju väldigt medial uppmärksamhet.
Jag tror jag satte Kjell Vedin som spaningsledare, han var chefkriminal under Rättsetjänsten.
Med erfaren polis, spanare under Rättelsepolis.
Han var klart erfaren för det.
På den tiden hade vi en polistation på Köpangolten.
Då fanns också en lokal säkerhetspolisenhet på den tiden, före det värde.
Där fanns det fyra poliser.
Då var de på eget inom konferensen.
Jag fick ta över, ringde dem och informerade om det här.
Det var en sprängning.
Okej, de tog av informationen.
Var de på konferensen?
Jag fattar inte varför, men de gjorde i alla fall.
Sedan fick vi kontakt med Ove Höglund som var regionchef.
Han var stenbra.
Han ställde resurser till fogarna, han reste ner hit.
Han deltog i vår operativa stad.
Han jobbade med sin verksamhet och med att söka information.
Vi jobbade med våran.
Sedan sammanförde vi allting.
Vi tog kontakt med Svenska Kraftnät och säkerhetschefen.
Vi drog ut i drickslarm.
Det här var ett allvarligt brott.
Vi informerade Riksborgsstyrelsen.
Vi informerade alla, Försvarsmakten och allt.
Nån tid efter min första artikel kommer en vaktmästare in till mig.
Med håret på händerna är en inrusande och säger att det står två poliser här ute.
Jaha, är de uniformerade? Vad vill de?
Då stod det två stycken konstabler, King och Klang.
Så, ute vid receptionen.
Vad vill de, sa jag. Jag gick inte ut själv.
De vill ha några brev, sa vaktmästare.
Till all lycka var Joakim Berner på plats, vår utgivare.
Så jag gick direkt till honom och sa att det här får du ta. Det står poliser här ute.
Han trodde inte riktigt heller på det där.
Det hör också till detta med svensk tryckfrihet och TF och grundlagar.
Att tidnings- och medieredaktioner är fredade zoner.
Poliser och klangar kan inte bara gå in och leta efter saker.
I ett vanligt förundersökning kan man få en rättighet att gå in i en privat bostad och söka efter bevis.
Man har en hushandsakan som det heter.
Den hushandsakan kan utfärdas av tidsrätt.
Men det får man inte för en tidningsredaktion.
Det är uteslutet.
Det är en del av vårt tryckfrihet och våra grundlagar som säger att medierna är fredade.
Allting som har med dokument att göra, där vi har att skydda källan enligt grundlagen.
Det gör att poliser och klangar kan inte komma in på redaktion med svarta plastpåsar och börja söka.
Det går inte.
Uniformerad polis kanske kunde ha den goda smaken att skicka sig rila med.
Men det gjorde de inte.
De skickade uniformerade polis från Kungsholmen eller Norrmalm.
De hade ingenting med att göra.
De var bara verktyg.
Då fanns inget drogståsbeslut att de skulle lämna ut något.
Det var Sandvik för undersättningsledaren i Östersund som tog min chans.
Han visste naturligtvis att detta inte skulle gå.
Men det var en onödig demonstration.
Joakim gick ut och pratade med poliserna och förklarade för dem att vi kommer inte att lämna ut något till poliser.
Det är uteslutet.
De tackade väl för sig och gick.
Men det där sprev sig naturligtvis på redaktionen att polisen hade försökt få bevis från den stora morgontidningen.
Sen kom du via internetkaféer till DN.
Då var det som att den här grupperingen började kommunicera Dagens Nyheter.
Jag pratade med någon chefredaktör där och de vägar i att lämna ut handlingarna såklart.
Det gör de ju aldrig.
Suna Andersson, chefs och klagaren, gick till Tingsrätten och begärde ett editionsföreläggande.
När de arbetade med det hade vi spaning.
Kriminalpolisen i Stockholm tog standby vid DN-skrapan och väntade på beslut.
Då fick han igenom det i Tingsrätten.
Tingsrätten beordade Dagens Nyhet att lämna ut handlingarna.
Det gjorde de. Det var aldrig något problem.
Då hämtade Stockholms polisen om det hände de handlingarna så fick vi access till dem.
Under arbetet med den här dokumentären har jag försökt få tag på Joakim Berner vid två tillfällen.
Första gången hörde han av sig.
Men meddelade då bara att han inte ville säga någonting utan hänvisade mig till Anders Hellberg.
Den andra gången hade jag egentligen tänkt ställa frågor till Joakim Berner angående DNs val av namnpublicering.
Men då återkopplade Joakim Berner överhuvudtaget inte.
Ja, jag ska säga direkt att beslutet där, utgivarens beslut kan jag inte kommentera.
För det är ett utgivare beslut som det heter.
Det är ingenting som en enskild reporter kan sitta och kommentera eller ha synpunkter på.
Men det är ingalunda säkert att bara för att en tingsrätt säger att en redaktion ska lämna ut kärnskyddat material
som det heter så ska redaktionen göra det.
Det är inte alls givet.
Därför att det här kan djupgriva en säga, men jag vägrar.
Då tog det bli frågan om tryckfrihet och tal.
Det är mycket speciellt och det är en jury som ska ta hänsyn som ska avgöra då.
Men det var också på förunderskräftens ledare en bit av föråtgärder.
Men som sagt, DN lämnade ut, Joakim Berner lämnade ut, viss material.
Men det är ingenting som jag har någonting med att göra.
Jag har inga synpunkter på det. Det måste Joakim sora på.
Och i och med att det hade kommit via internet så fanns det då IP-nummer och grejer.
På den tiden hade vi inte egen förmåga i Sverige att spåra och säkra om man ska komma ihåg.
Det här är 1998.
Det är ju internets linde.
Ja, alltså det var knappt så att alla hade mobiltelefoner.
Jag hade min första mobiltelefon när jag flyttade hit 1995 med familja.
Så det är ju liksom stenåldern.
Och ska jag komma ihåg det, det var inte bara så här.
Utan vi jobbade i ett väldigt basnivå.
Men jag för mig att vi sökte hjälp av polisen i USA.
Och då fick vi hjälp att spåra de här IP-numren, var de kom ifrån.
Och då visade sig att det kom ifrån biblioteket.
Där de då hade lånedatorer, om det var tre eller fyra lånedatorer.
Och det var ju så att om du kom in där och vill ha en dator, lån nummer ett.
Och så fick du skriva upp ditt namn.
Jag tror du fick visa ditt bibliotekskort.
Så vi var uppe här och de märkte tidpunkter då.
Där de hade kommit till det igen.
Och det är då det framkommer att den som ser det med att vi kallar misstänkte.
Han figurerade det. Han hade lånat en av datorerna.
Så enkelt var det. Den tiden.
Och vi pratade med den tjejen som hade skört receptionen av den tiden och frågade.
Kan du igen känna igen den här personen?
Den misstänkte var ändå lokalt känd.
Och det trodde hon.
Men då kunde hon inte säga att det var hundra procent.
Hon sa att jag tror att det är han och pekade på det misstänkt.
Jag tror att det är han.
Men jag kan inte svära på det.
Och då menar åklagen att då håller det inte.
Men det satte oss på spåret kan man väl säga.
Så vi började ju då kartlägga en misstänkte.
Och då återigen tillbaka till att det var en annan tida.
Vi fick beslut om att spåra telefon.
Hur hans telefon hade vi använt.
Så vi kunde se var den var uppkopplad och så där.
Vi kollade var han tankade någonstans.
Till ditt kort var han hade rest och allting.
Och så kom det fler sånna här maildag till Dagens Nyheter.
Bland annat för ett internetcafé i Stockholm.
Och då visades ju då att precis innan det skickades.
Så hade en misstänkte tagit ut pengar precis i närheten.
Och det är efter Stockholm över den dagen.
Och tagit ut pengar.
Och det tog vi ett par tillfälle.
Och allt det där sammanvävt.
Så blev ju att Sunne förde upp den här killen då till skäligen misstänkt.
Först i slutet av februari eller snarare mars.
Efter årsskiftet och 99.
Så anhölls ju en person.
För misstanke om grovt sabotage.
Är alternativt stämpling till grovt sabotage.
Och DN rapporterar ju om det här.
Men i samband med att ni rapporterade att en misstänkt gärningsmann hade anhölls.
Så skrev ni också ut namnet på den här personen.
I sånt här läge.
När det är ett oerhört uppmärksammat fall.
Så är det givetvis inte en enskild reporter som avgör om ett namn ska skrivas ut eller inte.
Jag kan ha synpunkter på det.
Jag kan diskutera med utgivaren.
Men det är utgivaren som beslutar.
I det sammanhanget kan man då säga att bara för att jag står med en namn.
Med byline som det kallas för.
Så betyder det inte att det är jag som har fattat beslutet om en namnpublicering.
Utan det fattas alltid av utgivaren.
Så här har utgivaren fattat ett sådant beslut.
Det är då jag som delvis får stå för det eftersom mitt namn så står under artikeln.
Men det är alltså inte ett beslut som jag har fattat nej.
Jag har naturligtvis sökt Joakim Berner igen.
För att få hans förklaring till varför han valde att namnge den här misstänkte personen i detta skeendet.
Men en intressant grej dök upp när jag satt och tittade.
För i idéns webbarkiv som jag har suttit och läst.
Där ser man inte riktig uppslagsredigering.
Men det framkommer ju att det finns två artiklar från den här dagen.
En om att en misstänkte gärningsmann är anhållen.
Och sen en uppföljande och kommenterande artikel.
Där också det finns en intervju med den här misstänkte personen.
Och den har också din byline.
Och då framkommer det att intervjun har äkt rum i Åsarna någon gång tidigare under vintern.
Så då måste ju rimligtvis DN haft redan den här personen under lupp parallellt med polisutredningen.
Samgick det när den här intervjun med Vela Böng skulle ha skett.
Tidigare under vintern.
Det fanns efter att de här breven kom.
Ja, efter att breven kom men innan personen anhölls.
Jag kan säga att jag var egentligen vid ett enda tillfälle i den här historien.
Och det var vid häktningsförhandlingar i Tingsrätten i Östersund.
Han häktades ju kort tid efter anhållandet.
Han begärdes häktad och om jag minns rätt så häktades han också.
Det du säger att det gjordes en intervju med vederbörande innan han anhölls och häktades.
Den har inte jag gjort.
För jag var endast i Östersund eller i Jämtland vid ett enda tillfälle som sagt.
Det var vid häktningsförhandlingarna.
Det måste vara någon form av kollega uppe i Norrland som gjorde detta.
Varför det inte finns en så kallad dubbel byline.
Det vill säga två och en under.
Det kan jag inte svara på.
Men jag intervjuade aldrig vederbörande misstänkt person.
När jag började kika på det här så satt jag och läste tidskriften Samfolket.
Jag ville ta del av den stämning som rådde i de samiska leden.
Hur de bevakade detta och även den här personen som misstänktes.
Han var ju stående krönikör i Samfolket.
Då finns det i samband med att han släpps.
Så har Samfolket en lång artikel där de beskriver hur DN har bedrivit efterspaningar.
Den misstänkte personen har intervjuats.
I numret efteråt finns det en dementi från DN.
Där är du med.
Där bekräftar du att du har haft en intervju.
Men att det överhuvudtaget inte gällde hans misstänkta brott.
Det gällde småvilsjakten på fjället.
Du har band i en spelning som visar att det inte har varit någon form av egen undersökning.
Det är komplicerat.
Visst undersökte vi saker och ting.
Annars hade vi inte kommit fram dit vi kom.
Men när vi fick de här hotbreven eller mejlen som sa att de hade sprängt.
Då ringde jag den person som sen skulle visats för att vara misstänkt.
Det var klart att småvilsjakten var väsentlig.
Men det var inte något som varje dag upptog dagens nyheter spalter.
Då var det frågan om jag ringde någon som kunde tänka sig och svara för samernas reaktion på detta.
Då råkade det sig bli så att det var den person som senare blev anhållen och häktad.
Men det var en tillfällighet.
Jag ville ha tag på någon som kunde uttala sig om man överhuvudtaget kände till något.
Det fanns någon aktionsgrupp som var beredda att gå till något.
Den här Dementin kom jag inte ihåg.
Jag vet inte ens om jag ens känner till den.
Men efter att hans namn blev aktuellt så har jag aldrig pratat med honom.
Däremot var jag uppe på tingsrättsförhandlingen.
Men jag utgår ifrån att det var en kollega i Umeå där vi hade redaktioner.
Som åkte och pratade med honom innan han häktades.
Det borde ha stått en dubbel byline där.
Det är märkligt att det gjorde det.
Själva texten i det här första där man skriver så vill man ju alltså påverka demokratin.
Man vill riva upp ett riksdagsbeslut.
Det är ett angrepp på demokratin.
Det gör att det blingar upp högre i allvarlighet.
Säkerhetspolisen tog det på största allvar.
Det här beslutet som riksdagen tog 1992 ska rivas upp.
Då hotar man alltså staten att om inte ni river upp det här beslutet så kommer vi att spränga sönder eldistributionen.
Det kan man säga är en form av intern terrorism.
Räkert är det då?
Det är jäkligt allvarligt.
Det var inga problem.
Den här killen flög upp på misstänkenskalan och sen började vi planlägga och kartla var han bodde.
Hans rörelsemönster.
Vi försökte kartlägga vilka nummer han gick med.
Vi sökte information och det var inte så lätt i de här grupperingarna.
Eftersom han var ju en samer med ägade renar.
Det är väldigt svårt att komma in i det där med att göra.
Det är inte någon enkel gruppering att ta sig in i.
Vi tittade på den missträngelse som han hade gjort för värnpikt exempelvis.
När man gjorde värnpikten så hade man ju grundutbildningen så var ju sprängtjänst ett moment.
Vi försökte kartlägga fraktioner inom samerbyarna.
Om jag minns rätt så fick vi ändå en chance att det fanns militantar.
Det fanns samer som var jävligt upprivna på det här.
De var jävligt förbannade överallt staten när de tagit det här beslutet.
Men inget konkret. Vi kunde aldrig säga någonting om den personen eller den personen.
Vi hade rätt mycket spaningsverksamhet ute.
Utan det drog det ihop sig till att det blev en misstänk så övertog han ledningen av förundersökningen.
Då är det vi som bara gör det han säger.
Vi försökte fixa allt han sa.
Sen planlade vi en insats med säkerhetsprisen.
Då hade vi kortlagt vad en misstänkte bodde.
Dels bostad i stan, dels en bostad i verkskommuner.
Sedan hade vi kommit överens om dag, klock, tidigt i morgon när tidslaget skulle ske.
Och så blev det.
Och den misstänkte hämtades in till förhör och blev anhållen av Sunne Andersson.
Han nekade.
Staffan Alexanderson var den utdelare som hade läst in sig i ärendet.
Erfaren var den som höll kontakten och skötte alla förhör.
Och så gjorde vi husans hakningar på bägge ställe.
Och letade någonting som skulle kunna styrka allt det här.
Vi hittade ingenting.
Vi letade efter den här skrivmaskinen som har någon defekt när ni skriver.
Och då hade vi redan då lämnat till det som på den tiden hettes Sänsk kriminaltekniskt laboratorium SKL.
Som idag heter NFC.
Och de hade sorterat så vi fick veta exakt vilken fabrikat det var.
Ungefär årsmål, helst allting.
Så vi letade den här jävla skrivmaskinen i parti om en minut.
Men vi hittade aldrig annan än vad vi försökte.
Men nej, tyvärr.
Vi hade bara hittat skrivmaskiner.
Men när man gjorde skrivpromen så stämde det inte.
För det här defekten fanns inte med.
Sune begärde honom häktad.
Och så var det häkningsförhandling.
Och då satt Staffan redan med vid häkningsförhandlingen.
Sune var taggad och det gick jättebra i början på själva häkningsförhandlingen.
Han hade verkligen fått upp det.
Sedan började han tappa tråden.
Han kom och riva i mina platter och Staffans papper.
Domaren då som såg att det här bara var våra ur.
Han sa, då tror vi ta en lite paus.
Så det tog en paus och så gick vi in på kloggarummet med Sune.
Och så fick vi städa upp alla papper åt honom.
Det röda tråden var ju att vi ansåg att det var policiärt vedelagt
att en misstänkte hade varit delaktig
och att ha kommunikationen med DN, det vill säga medhjälp
med att föra fram budskapet.
I fa hade inget fok för att säga att den misstänkte hade varit delaktig inom sprängning.
Det fick vi aldrig fram några bevis för och det har jag aldrig trott heller.
I fördägnet kan man tänka sig en medhjälp.
Men han var ju aktiv och det är ju stämpling han blir häktad för.
Och det var inte den häkningsgrunden Sune gick upp på.
Men domaren häktar på stämpling, vilket kändes frikostigt kan man säga.
Så att han blev häktad, jag trodde inte han skulle bli det
för jag tyckte åklagaren tappade tråden.
Men man brukar ju skilja på det här med policiärt uppklarat
och vad som leder till fällande dom.
Och det är ju skillnad där.
Ja men alltså policiärt så krävs min bestämde övertygelse om att
den misstänkte var inblandad i det här.
Det finns för mig ingen tvekan i det här.
Och så överklagar han såklart HV-rätten i Sörmstad som hävde häkningen.
Då tyckte inte att åklagarens resonemang var fylld.
Det var ju inte tillräckliga skäl helt enkelt.
Och då i och för sig kan man säga att HV-rätten också underkände
Tingsrätten stod beslut här.
Så då frigasade han i omgående.
Vi var nere i flygården med honom.
Han gick ut nere till Vadhusparken.
Och då satt han där och gjorde upp en lägereld.
Det var väldigt PR-mässigt jäkligt strykt.
Och så kom media ner där vi intervjuade honom.
Och sen kom en helikopter och hämtade upp honom.
Och så försvann han liksom bort i horisonten.
Och sen så upphörde alla aktiviteter mot Frias Boisprat.
Och vi försökte jobba med ärendet.
Jag satt och pratade med Sune.
Men han ville inte gå vidare då.
För att han fick bakslag av HV-rätten.
För det är som en åklagare ska alltid.
När en åklagare ska åtala får de förundersökningar av polisen.
Och då innan jag begär till Tingsrätten att åtala någon som åklagare
så ska jag själv vara övertygad om att det är tillräckliga skäl.
Jag ska trycka att det här kommer att leda till en fällande dom.
Och är det inte så, då skulle jag okynnes åtala
Då kan en åklagare ställas till ansvar för obefogat årtal.
Och det menar Sune på att det vill han inte göra.
Och för halv…
Älva när jag skiter några.
Allting bara bara bara bara fäll ihop.
Och så flutade det.
I samband med att den misstänkte gärningspersonen greps, anhöll
så häktades ett par dagar i skiftet mars, april 1999
outades också han i media.
Han hade tidigare gjort sig känd som en debattör om samiska rättigheter
och skrivit artiklar i bland annat samfolket.
I en krönika från tidig höst 1998 skriver han
Svenska Jägarförbundet, Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund
har blivit det samiska folkets värsta antagonister under 90-talet.
I partnerskap, eller vad för sig, har de slagit till mot de samiska rättighetsfrågorna.
Från samisk sida måste vi nu slå tillbaka attackerna från de tre musketörerna.
Vi måste organisera motståndet och dra upp egna kampanjplaner.
Jag har ju försökt få tag på personen i fråga
och få honom att ställa upp på en intervju där han kan få ge sin bild av den här tiden.
Men han avböjer deltagande i den här dokumentären.
Han säger sig dock stå fast vid samma åsikter som han hade då.
Och när jag frågar honom om han funderat över vilka det var som kunde ligga bakom den här attacken
säger han att han aldrig har velat spekulera i det.
Det är klart att hade det här inte inträffat, och återigen,
just själva sprängningen var en oerhört uppseendeväckande historia.
Att man då, för 30 år sedan nästan, var beredd att gå så långt
som man idag skulle beskilla ryssar för, eller vad sånt.
Utan, det här var oerhört uppseendeväckande.
Det är klart att då blev det en koppling naturligtvis
till samerna som ville ha bort den fria fjälljakten och det här attentatet.
Det kanske de inte tjänade på.
Där skulle de kanske ha haft någon form av meddjurgivare.
Men sen kan man naturligtvis säga om deras syfte med den här aktionen.
Sen kan man ju fråga sig.
Folk som kan något om sprängmedel, och det gjorde uppenbarligen de som sprängde.
Där kan man ana att de anpassade laddningen så att den inte skulle fälla stolpen.
För då hade läget blivit ett helt annat.
Så jag tror att man väl visste vad man gjorde.
Man ville inte släcka halva Sverige, men man ville nå uppmärksamhet.
Sen gick man ut också till nederna, det har vi rättare sagt till Aftonbladet och till oss.
Men kan man ju säga naturligtvis att de syft med den här aktionen var att väcka uppmärksamhet.
Då kan man ju säga att då har DN och Aftonbladet varit någon form av nyttiga idioter.
Det är en gammal rysk spionterm som betyder att man går ärenden utan att förstå att man går ärenden.
Det kan man naturligtvis, om man är lite elak, säga att det gjorde vi möjligen.
Vi kunde inte agerat på något annat sätt.
Vi kunde knappast ha lämnat omedelbart de här breven och mailen direkt till polis och inte gjort någonting.
Därför att det förhindrade oss tyckfelsförordring.
Vi kunde naturligtvis ha lagt ner alltihop och sagt att det sprängs så mycket.
Men det var inte möjligt naturligtvis.
Vi är nyhetsorientationer.
Ja, det här gjorde att Småvildsjakten fick en helt annan aktualitet och dignitet.
Sen kan man ju filosofera över om det gynnade samerna.
Jag tror kanske inte att det gjorde det, men det kan man ha olika uppfattningar om.
Åter till Svenska Akts tidigare Norrlands redaktör Bernt Karlsson.
Ja, det är klart vulgära argument, de finns ju kvar.
Men upplåtelsesystemet för att jaga ripa i fjällen, jag tycker att det har funnits sina former i alla fall.
Även om det har ju byråkratiserats, en aning som vanligt är i Sverige.
Men det går nog ganska friktionsfritt ändå.
Och för renskötseln kan jag inte…
Jag tror inte att de kan ha lidit något skada av att det skjuts lite ripor.
Det är svårt att se helt är platt.
Det förekommer ju renskötsel i Skogslandet också, där det förekommer pågång normal jaktor.
Hela jaktåret. Och de har ju inga problem med det.
Hur skulle media reagera på liknande hotbrev och faktiska sabotage mot 400 kV kraftledningar idag i Sverige?
Om någon skulle spränga ett 400 kV ledning idag…
Vi har ju nått fler än två idag, jag förstår, men jag är lite osäker där, men jag tror att det är fler än två.
Så skulle naturligtvis det omöjbart hävda att detta var främlande makt och elak granden naturligtvis.
Det skulle ytterligare öka den ibland ganska hysteriska debatten om NATO och kriget i Ukraina och den svenska upprustningen.
När jag kontaktade stationspoliser på bara en chans, jag hade lite tidningsartiklar och skrev upp en text, så dröjde det ett tag.
Då kontaktades jag av en kvinnlig polis som sa att vi har hittat lite grejer.
Det är ju sekretessprövning, men det ser ut som att det är någon som har varit intresserad av de här handlingarna tidigare.
För de är redan sekretessprövade en gång, så de är redan maskade och klara, så jag skickar över till dig.
Det är ett trettiotal sider, men här finns det inga förhör med den misstänkte.
Men det finns ett spännande avsnitt, och det är en tjänsteanteckning från 2010 av Kjell Vidin.
Ja, det är han som jag satte som spåningsledare.
Och Kjell Vidin konstaterar att handlingar spårlöst har försvunnit.
Undertecknad kan bara konstatera att det saknas arkivhandlingar i föundersökningen och har trots grundlig eftersökning inte erhållit någon förklaring till detta.
Mycket talar dock för att den aktuella permen innehållande förundersökningen har hanterats av ett flertal personer,
men några anteckningar finns ej vem som lånat permen, och om den har återlämnats i ursprungligt skick.
Det är ju jävligt allmärkningsvärt, kan man säga, för att…
Ska någon ha lånat, och det där att ha lånat, originalpermen? Och varför?
Det är egentligen inte så mycket att se här uppe, men det känns på något sätt ganska coolt att ha sett platsen för sabotaget.
Det går en väg upp här som slingrar sig under kraftledningen, och av de lokala här i bygden så har den blivit döpt till samma namn som den huvudmisstänkte,
som också häktades för sin inblandning i sabotaget.
Något åtal väcktes i och för sig inte på förundersökningen lades ner,
men det verkar ju som om ganska många fortfarande överens om att det var något fuffens.